Vandra på Naxos. Del 1.

För tredje året på rad bestämde jag, min syster Lena och vår vänninna Lotta oss för att använda sista veckan i maj till vandringar på Naxos. Också denna gången reste min man Svein och jag i förväg och hade två avslappade veckor, utan någon särskild form för fysisk aktivitet annat än förflyttningar till badstranden på dagen och till restauranten och kanske gamla sta'n på kvällen.

Så den 22 maj sa jag hej till Svein på morgonen och välkommen till flickorna på kvällen och redan nästa dag la vi ut på den första vandringen.

Fästningen Ipsilotera

På söndagen körde vi den norra kustvägen mot Apolonas och efter bara 5 km parkerade vi bilen vid avköringen mot fästningen Ipsilotera.

Vi följde grusvägen fram till den imponerande fästningen och hade avtalat på förhand att det skulle finnas folk där som öppnade för oss.

Det är nämligen inte lätt att komma in om ingen låser upp dörren.

Denna fästningen från ca 1600, som var en kombination av torn, kloster och tillflyktsort för familjen Kokkos från Naxos, är fantastisk att uppleva. Det verkar tyvärr som om väldigt få turister har hittat hit.

De hade ett mycket modernt dass med tanke på att det var flere hundra år gammalt!

Efter att ha fått med oss all historia och njutit av utsikten från tornet vandrade vi vidare ned mot byn Ghalini och till slut landsvägen tillbaka till bilen.

Aghios Mamas

Nästa dag var målet den bysantinska kyrkan Aghios Mamas, som ligger i dalen mellan Kato Potamia och Kato Sagri. Denna dagen var vår vänninna Susanna med oss och vi körde i två bilar. Den ena parkerade vi på vägen ned mot Aghios Mamas, den andra tog vi till Pano Potamia, där vi började vår vandring

Turen gick i stort sett på väl definierade åsnestigar från Pano Potamia via Mesi Potamia till Kato Potamia och var mycket vacker. Stigen gick för det mesta utmed porlande bäckar och allt var mycket grönt och blomstrande.

Men det var lika spännande att gå i utkanten av byarna och uppleva hur folk bodde för länge sedan.

Och hur viktigt det är att smycka sina hus på olika sätt.

När vi inte gick i tunnlar av träd och blommor var utsikten mycket vacker och man kan plötsligt förstå varför folk har valt att bygga så långt från allmänna vägar.

Efter ytterligare någon timme på nu ganska dammiga grusvägar såg vi till slut målet! Varma, svettiga och törstiga - men det var det värt!

Resebrevet fortsätter »