Vår första öluff. Del 1. Aten.

Tre somrar i rad med charter till Grekland får oss vuxna i familjen att bestämma - nästa gång blir det öluff. Vi vill inte vara på samma plats i två veckor. Vi vill bestämma själva!

Vid årsskiftet börjar vi söka efter flyg till Aten eller Santorini. Barnen (tonåringarna) är måttligt entusiastiska.
"Ska vi inte bo på något hotell med pool?"
"Nej."

Målet är Kykladerna, främst Amorgos och några öar till. Semestertid tidigast i slutet av juni. Helst skulle vi vilja flyga direkt till Santorini, men flygpriserna avgör. Trots luttrade kalimeraners protester bokar vi hotell i Aten. Det är vår första öluff - vi kommer att anlända sen eftermiddag och vill inte stressa på en okänd flygplats. Jag bokar också super economy-biljetter på Blue Star Ferries, väl medveten om att de inte är ombokningsbara. Lite trixande med telefonsamtal till Grekland och mejlande av personuppgifter och kreditkortsnummer. Biljetterna kostar oss sammanlagt 80 euro i stället för 240, värt besparingen, även om vi av någon anledning skulle missa färjan.

Och det kommer att komma anledningar. Först askmoln från Island som stoppar allt flyg i Europa, sedan Grekland som redan drabbats hårt av ekonomisk kris och tvingas spara för att få EU-lån. Det talas om generalstrejker. Is i magen är det som gäller, inte is i drinken…

ATEN

Vi får vårt bagage otroligt snabbt på Atens flygplats, men på informationsskylten om metro står det STRIKE, STRIKE och STRIKE på de tåg som skulle ha avgått de närmaste timmarna. Efter en lång dags resa med transfer i München orkar vi inte vänta. Vi tar taxi till hotellet i Aten. Inte en legal strejk, tror taxichauffören som också varnar för båtstrejk...

Vi går mot turistområdet Plaka med karta i handen, tar en första kaffe frappé respektive Mythos i skugga. Det är 28 grader i Aten och riktigt behagligt. Fortsätter upp mot Akropolis där det fläktar ordentligt. Vilken utsikt - Aten är...stort!

Och Aten är en stad med puls, man springer fort över gatan när ljuset slår om till grönt, trafiken dånar, bilar tutar, gula taxibilar överallt, många tiggare och knarkare vid Omonia där vi bor och de är slitna, väldigt slitna och trasiga, det är ljud och ljus och lukter, affärer som säljer väskor, prylar, pryttlar, djur, oliver, korvar, hembränningsapparater - ja, allt!

Det är olycksbådande att vakna utan trafikbrus nästa morgon. Tystnaden bryts bara av högtalarförstärkta röster, politiska tal, uppmaningar... Ingen trafik på "vår gata" när vi kommer ut, men poliser släpper då och då fram trafik från tvärgatorna. Det politiska talet fortsätter dåna från vita högtalare som sitter på de fula byggnaderna… Det tar ett tag innan jag inser att det inte är högtalare på husen utan luftkonditioneringsapparater.
På Omonia-torget packas flaggor och banderoller ihop. Ett mindre demonstrationståg med pensionärer kommer gående på Saluhallsgatan.

 

Strejker i Aten.

Pensionärer demonstrerar - lugn demonstration med handskrivna plakat.

 

 

Saluhallen är en upplevelse att besöka och en garanterat turistfri zon (minus oss fyra). Där finns kött i mängder och variation.
"Vad är det där?"
"Tarmar!"
Maken som är f.d. styckare njuter. På baksidan där grönsaker saluförs sitter sprutnarkomaner helt öppet med blodiga verktyg rakt upp och ner under brinnande sol.


MOT ÖVÄRLDEN MED FÖRHINDER

Vi tar metron till Pireus i god tid, beredda på att fixa boende i Pireus om båtarna inte går. Får in allt vårt bagage i en full vagn. Ett gräl utbryter bakom maken som blir knuffad av någon som har bråttom av.
"Watch out, you were getting pickpocketed!" säger en kille. Han har sett hur en hand smugit sig upp under en tidning, därav grälet. Blixtlåset på makens bakficka är uppdraget, men plånboken kvar. En obehaglig upplevelse, även om plånboken bara innehåller en mindre summa kontanter.

I Pireus är det varmt och hemsk musik. En röd skåpbil är parkerad på kajen med högtalare bredvid. Flera färjor ligger inne vid kajen, men strejkvakter med banderoller vaktar. Biljettkuren är öppen och jag får våra biljetter. Färjan kommer inte att gå 17.30, men våra biljetter gäller när den avseglar. Klockan fem kommer kanske besked om när båten ska gå…

Väntan. Färjan ska troligtvis gå vid midnatt. Musiken fortsätter, låter som socialistiska kampsånger, varvad med kamptal. Vi förstår inte orden, men andemeningen, och det kommer en översättning: "Workers all over Europe - unite!"

 

Strejk på färjorna i Pireus.

Här skulle det vara en ljudfil - hemsk musik skräller ur den röda skåpbilen.

 

Det är inte en officiell generalstrejk, förstår vi senare, utan en kommunistisk fackförening som satt färjorna i blockad. Till slut går vi till terminalens bar. Inget köptvång där och det är tur, för maten är verkligen inte att rekommendera. Till och med pommes fritten är "precooked".

Klockan tio fick vi gå på färjan som avgick två timmar senare. När vi närmade oss Naxos gick jag ut på däck, fortfarande nattsvart. Väckte maken när det ljusnade. Vi satt på däck och såg båten ankomma till Iraklia, Schinoussa och Koufonissi. (Någon ö kan vara bortglömd i denna uppräkning.) Båtluffen hade börjat.

 

Aten på Kalimera »

 

Resebrevet fortsätter »





HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera