Öluffa till Tilos, Amorgos & Naxos. Del 1.

Efter att i tre somrar varit på rymmen till USA, var det nu äntligen dags för en ny greklandsresa. Vi hade bokad med Norwegian redan i december för det ytterst humana priset av 6.000:- tur och retur Stockholm-Rhodos för tre personer med avgång den 29 juni och hemfärd 20 juli. Så långt var allt frid och fröjd. Ja, det fridade och fröjdade sig ända till i juni när vi till vår fasa såg att det skulle bli en generalstrejk just den 29 juni. Ingen visste naturligtvis vilka som skulle drabbas, och vi såg var efterlängtade resa gå upp i rök. Men då slog vikingakynnet till.

Vi bet ihop tänderna och köpte en billig resa med Ving för 4.000:- som skulle avgå två dagar tidigare. Det var värt några tusenlappar att komma ner till Grekland ett par dagar tidigare, strejk eller inte strejk. Det kostade alltså bara 27:- per person och timme att vara i Grekland dessa extradagar, vilket får betecknas som ett fynd. Hem skulle vi åka som planerat med Norwegian.

Efter en ytterst behaglig nerresa med gott om benutrymme och ovanlig god mat, stod vi äntligen på grekisk mark igen. Vilket kärt återseende, och vi tog direkt en taxi till Mandrakihamnen. Eftersom vi inte ville betala mer än 15€ och priset var 20€, raggade chauffören upp en fjärde person som på så sätt kom till stan för bara 5€. Bra för alla, med andra ord. När vi hade lämpat av våra ryggsäckar vid Seastarkajen, gick vi bort till vårt favoritställe, Pirate's Cove, där det vankades både papegojor, kall öl, gratis Internetuppkoppling och ett bad för den som ville. Ett skönt ställe att vänta på, tycker vi.

Framåt kvällskvisten strosade vi åter ner till hamnen, och såg till vår glädje Seastar komma in. Knappt två timmar senare, efter en något skumpig resa men med trevliga medresenärer, var vi åter på vårt älskade Tilos. Lynda väntade på oss, och vi fick rum nummer 5 på Blue Sky med underbar utsikt över hamnen - precis som vi ville ha det.

Tilos

Blue Sky. Tilos.

 

 

Vi gick först ner till Giorgios Bar, och Giorgios tog emot oss med öppna armar. Efter att lätt förebrående frågat oss vart vi hållit hus de senaste åren, fick vi sätta oss ner med något kallt att dricka. Ouzo gott det var.

I alla år vi har varit på Tilos har Erik ätit sin frukost på Omonia (toast och frappé special). När han kom dit för första gången i år, hann han knappt sätta sig ner innan ägarna hojtade "Kalimera" och gjorde i ordning hans frukost innan Erik ens hann öppna munnen. Han började äta frukost där när han var nio år, och nu är han 16. Snacka om tradition.

Tilos har verkligen förändrats - och ändå inte. Nytt var att hamnpromenaden nu är helt bilfri.

 

Tilos. Hamn.


Man höll för säkerhets skull på att mura upp spärrar så att bilarna inte ska ta sig in. Ska man nu åka till andra sidan Livadiabukten, får man åka småvägar på baksidan så att säga. De som bor på Stefanakis Village får därför flerdubbelt så lång väg för att ta sig till och från centrum. Å andra sidan, det är aldrig speciellt långt till nånting på Tilos. Sedan finns det nya (i alla fall för oss) fina gatlyktor utefter hela bukten.

Det som inte hade ändrat sig, är människorna. Lika gästvänliga som alltid, och visst kändes det bra att "alla" kände igen oss. Många kindpussar blev det, och många härliga pratstunder. Men det har blivit dyrare. Vi har ett retsinaindex som vi brukar använda. För fyra år sen kostade en retsina (0,5 l) runt 2€ på en restaurang på Tilos, mot 7€ i Gamla Stan på Rhodos. I år kostade retsinan 4-5€ på Tilos, en anmärkningsvärd ökning.

På Omonia sade de att de har varit tvungna att ändra i menyerna tre gånger i år pga av skatteökningar - hittills. Måste vara tufft för grekerna. Vi är ju ändå där nere en begränsad tid så vi klarar ju av det - och en ouzo meze på tavernan nere i hamnen kostar ju bara 3€.

 

En ouzo meze på torget i Livadia.

 

Sen har vi ju alla dessa katter. Det vimlar av dem, och de allra flesta är ytterst kärvänliga. Sätter du dig på huk, har du åtta-tio katter runt dig inom några sekunder. Många av dem har ena örat avklippt en liten bit, vilket visar att de är steriliserade. Att kastrera hankatter är ju en helt annan sak. Inte macho! Det finns sparbössor lite överallt som samlar in pengar till kattmat. Eftersom nästan alla tavernor stänger på vintern har de svårt att hitta mat, så lämna gärna en liten slant om du har vägarna förbi.

Vi plockade också massor av timjankvistar som vi hängde på tork på balkongen Härligt med den doften varenda gång man satt därute och kollade på färjor och segelbåtar.

 

Vi plockade också massor av timjankvistar som vi hängde på tork på balkongen

 

En kväll bjöds det på extra underhållning. En bautastor katamaran skulle backa intill kajen. Först lyckades den köra på den delen av kajen där Seastar brukar lägga till. Det hördes ett brak följt av ett antal mustiga svordomar. Sedan backade den i sicksack mot den kajplats som hamnkaptenen Eddy pekade på. Tyvärr sickade den när den skulle sackat, så den kom i närkontakt med grannbåten. Eddy blev lite förgrymmad - för att inte tala om skepparen på den påkörda segelbåten. "The skipper knows what he's doing" framhärdade nån på katamaranen med bärig stämma. Typ inte. Nåja, bra underhållning blev det - och en viss skadeglädje.

 

En bautastor katamaran skulle backa intill kajen.

 

 

Efter ett par dagar kom Pelles underbara guddotter Alice till Tilos tillsammans med sin familj. Ett kärt återseende eftersom vi inte hade träffat dem sedan hennes dop i våras. Alice, som föddes på senhösten och således bara hade upplevt mörker och kyla (ja, våren var också kall), fick en smärre chock när hon kom till varma och soliga Grekland. Men sedan hon hade fått en kylskåpskall vattenflaska som sällskap i vagnen, fann hon sig snabbt. Vi fick några härliga dagar tillsammans, innan Alice med familj åkte tillbaka till Rhodos för ytterligare några dagars semester.

Vi hyrde naturligtvis mopeder och surrade runt ön som getingar - eller honungsbin rättare sagt. Slingriga vägar, underbara dofter, nyfikna getter och fantastisk blomsterprakt gjorde färden till ett rent nöje. Och lunchen på Tropical med kikärtsplättar, greksallad med inlagda kaprisblad och iskall nypressad citrondricka var definitivt en av höjdpunkterna.

 

Hyra moped på Tilos.

 

Vi fann redan första dagen ett speciellt ställe utefter Livadiastranden som vi lade beslag på. Sköna stolar och en hängmatta under ett lummigt träd gjorde att vi tillbringade många timmar med att läsa, bada eller bara njuta av utsikten. Då och då gjorde vi besök till baren för att fylla på vätskeförrådet. Det är en av de saker vi tycker är helt underbart med Tilos. Man sätter sig helt enkelt ner på några solstolar. Ingen kommer och tar betalt för stolarna, och ingen kommer och tvingar oss köpa en massa öl i baren. Det är underförstått att vi tar något att dricka vid den baren som har solstolarna. Men bara när vi själva vill.

 

Hängmattor och solstolar på Tilos.

 

Naturligtvis var vi uppe på nattklubben i den övergivna bergsbyn Mikro Chorio en kväll. Ett otroligt ställe med disco och bar under stjärnorna, och där hela byn blinkar i takt med musiken. Partyt skulle börja klockan elva på kvällen, och i god svensk anda satt vi och några andra svenskar på Giorgios bar redan tio i elva och väntade på gratisbussen som skulle ta oss dit. En kvart över elva undrade vi lite förstrött när bussen skulle avgå. "Ojdå", sade en av våra ö-vänner. "Jag tror föraren ser på fotboll, men jag fixar det!". Några minuter senare åkte vi upp till festligheterna som första gäster och upplevde sedan en magisk natt tillsammans med nästan alla Tilosbor.

 

Resebrevet fortsätter »





HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera