Vi reste till Kythera. Del 1.

Varför inte Kythera? När Ulf Peder Olrog på 40-talet kunde drömma "Vi reser till Kythere, med nattskjorta till segel, utan att nån ser'e och utan nån konvoj", undrade min fru och jag: "Varför är det så få svenskar som semestrar på ön"? Ni unga har knappast några minnen av visans text och musik, men den spelades ofta på 50-talet.

Nu vet vi två lite mer om Afrodites kärleksö, efter ett 4-dagarsbesök i september. Kythera anses vara en av kärleksgudinnans hemöar. Hon tog genom sin flyktighet (otrohet) avstånd från den äktenskapliga kärleken. Det gjorde inte vi!

Karta över Kythera.

Resan var välplanerad tack vare Internet och Kalimera. Färjetider, karta över ön, orter att besöka av olika skäl var väl dokumenterade. Vi startade den långa bilresan från Ierapetra på Kreta vid lunchtid lördagen den 17:e. När vi satt oss i bilen sa min fru: "Jag har ont i halsen"! Bra start? Vi stannade en natt i Zaros med övernattning på Keramos hotell och besök på de trevliga tavernorna Sinantisi och Vegera.

På söndagen fortsatte vi bilfärden mot Kastelli Kissamo längst bort i väster. Färjan avgick 19.30, mellanlandade på Antikythera och var framme i Diakofti vid 22-tiden. Rum var redan bokat och vi hade via mejl framfört önskemål om att bli mötta av hotellpersonal. Även om byn är liten, är det svårt att hitta i mörker på främmande ort. Det var ingen som mötte och vi var ganska sura på den kille, Andreas?, som vi så småningom kunde få tag på via telefon. Då stod vår bil 30 m från hotellet Sole e Mare. Efter inbokning gick vi inte ut och letade taverna så sent. Allt i byn verkade släckt. Kostnaden för båtresan var 30 € för bilen och 14 € per person enkel resa. Lägenhetshotellet var nybyggt och i rummet fanns allt man som nyanländ behöver: Nescafé, te, juice, öl, diskmedel mm.

Vi var uppe kl. 7 och tog morgonpromenaden runt i byn, vackert belägen med ett fåtal vita hus längs sandstranden. Byns minimarket verkade ha stängt för året. Flaskkylen utomhus var tömd. Vi fick väcka vår Andreas kl. 10.30, för att lämna betalningen för rummet, 35 €. Han gav oss synpunkter på öppna tavernor och hotell samt platser att besöka och det blev till stor hjälp under de kommande dagarna. Innan vi startade utforskandet av ön, åkte vi till den bästa tavernan i byn, Zefyros, belägen vid bron, och åt en god lunch med tupp och spagetti.

Ägaren där berättade att det var ovanligt att svenskar besökte byn. De enda han mött var de, som för 3 år sedan skrev ett resebrev på Kalimera. Vi kan hälsa till er! Diakofti är en turistisk by och passar de som behöver lugn och ro, sol och bad.

Taverna Zefyros i Diakofti.

Diakofti

Nu fick vi bekanta oss med det täta vägnät som ön har. Det är smala, krokiga men asfalterade vägar, som går mellan de 64 byar som ön har. Det är endast 4.500 fast boende och de är alla som en enda stor familj enligt en öbo.

Vårt mål var öns största by, Potamos, för nästa övernattning. Det är öns handelscentrum och ligger mitt på norra delen av ön. I stället för att leta hotell gick min fru in på en mataffär i byns centrum och frågade om de kände någon som hade rum i centrum. Det är bra att kunna grekiska! En stund senare hade vi ett rum med terrass på andra våningen, 50 m från affären. Pris 40 €. Ägarinnan frågade om vi kände den svensk som bodde i Agia Pelagia, vilket vi inte gör, men som vi läst om på Kalimera.

Potamos.

Vid 16-tiden tog vi en tur mot den nordligaste delen av ön. Vi passerade Karavas och tog en grusväg brant ner mot havet till Fournistranden, där det skulle finnas ett utmärkt strandkafé. Där fanns en vacker liten sandstrand, en badande familj och ett stängt kafé. Men gissa vem som dök upp när vi tog grusvägen tillbaka: "vår" tipsare från Diakofti i sin gula cabriolet.

Vi fortsatte längst upp mot norr till Plateia Ammos, där vi med varsin öl konstaterade att det mesta var stängt i byn och att det bara var en mil över havet till Peleponessos.

Plateia Ammos.

Via Karavas tog vi vägen ner till Agia Pelagia, som låg mycket vackert vid havet med vita hus och blå dörrar. Ett turistparadis för trötta och soltörstande nordbor? Tillbaka i Potamos började familjerna och gubbarna samlas vid uteserveringarna vid torget vid 20-tiden. Vi försökte också vara utomhus, men med tanke på hustruns hälsa och den tilltagande vinden, valde vi att gå inomhus och vara de enda gästerna där. Vildget och greksallad stod på menyn den kvällen.

Morgonen därpå tog vi en lång promenad i byn, som vi gillade. Den var levande och med många gamla hus. Kl. 10 tog vi bilen och letade upp kiria Marias taverna i Logothetianika, ett tips som vi fått från Andreas. Eftersom huset såg så oansenligt ut, måste vi fråga om vi kommit rätt. Det stämde! Vi fortsatte vägen söderut mot Mylopotamos, där vi stannade och hade några givande upplevelser. Först gick vi trapporna ner mot det lilla vattenfallet med stor fallhöjd, men så här års med lite vatten. Hela området kring bäcken var urskogslikt med höga träd.

Mylopotamos.

Mylopotamos.

Ett annat stopp blev vid ett gammalt bysantinskt slott och 6 små stenkyrkor ut mot en bergsbrant med utsikt ner mot havet.

Kyrkorna.

Vi fortsatte sedan med bilen nedför berget till den kända grottan Agia Sophia. Där blev vi i en grupp på 6 personer guidade på grekiska av en ung öbo bland stalag-miter och -titer.

Agia Sophia.

Vi gick cirka 100 m upp och ner i ett trångt grottsystem, där vi ibland fick ducka. Grottsystemet fortsatte ytterligare 250 m. Priset för besöket var 5 € per person. Tillbaka i bilen körde vi till Marias taverna och åt en utmärkt lunch med rödbarb och greksallad för 40 €. Här bjöds vi på efterrätt med yoghurt och söta druvor. Det var den enda gången på ön som detta hände.

Resebrevet fortsätter »