Resa till Amorgos och Folegandros. Del 2.

Amorgos

Här känns det som att orden tar slut. Det är åtminstone väldigt svårt att finna dem för att kunna beskriva det jag upplevde på Amorgos. Man kommer väldigt nära sina känslor där…

Jag ankom Egiali på natten och i hamnen möttes jag av ett antal rumsuthyrare. Det fick bli Pelagos Hotell. För 20 euro natten fick jag ett rum med havsutsikt, även detta fläckfritt rent, byte av handdukar och lakan varje dag. Väldigt enkelt men funktionellt (detta var ingen studio så matlagningsmöjligheter fanns ej på just mitt rum). Längst ned i hotellet finns en mysig veranda med havsutsikt där det serveras frukost ifall man köper till det och kaffe etc...

Otroligt mysigt att sitta där i stillheten och blicka ut över vattnet. Fin service från värdparet och en otrolig vänlighet. T.ex så påpekade jag att jag skrivit upp två frappé på rumsnotan när jag skulle checka ut och betala. De brydde sig inte om att ta betalt för dessa trots att jag insisterade.

Efter en god natts sömn trots regelbundna vädervarningar om åskstormar, så vaknade jag upp på denna fantastiska ö morgonen efter.

Amorgos.

Några regndroppar kom dock tidigt på morgonen men de blåste snart förbi och luften blev klar och ren.

Jag gick ned till den långa, fina sandstranden och satte mig på min handduk. Med motiv Spindelmannen haha! (tunt och smidigt badlakan som, motivet till trots, fick följa med packningen p.g.a den lätta vikten). Detta badlakan i kombination med medelålders kvinna, skulle bli en riktig isbrytare visade det sig. Det gav upphov till många skratt från andra strandbesökare och blev därigenom en rolig konversationsstartare.

Jag såg ut över havet och drog in luften i mina lungor. Det är något konstigt med Amorgos. Ön andas ett nästan meditativt tillstånd, fyllt av smeksam vänlighet och harmoni. Där satt jag länge länge och bara njöt. När jag andades in så uppfylldes jag av ett lugn och en harmoni jag aldrig känt tidigare.

Det var en otroligt skön känsla att komma från en ganska stressig vardag i Sverige till Amorgos. Skön och väldigt välbehövlig. Denna harmoni följde mig sedan resten av dagarna under min resa.

(På stranden träffade jag en annan svenska och hennes systerdotter, som varit på Amorgos många gånger tidigare. Vi kom att spendera ett par dagar och restaurangkvällar tillsammans. Och jag trivdes utmärkt i deras sällskap)

Efter strandbesöket makade jag mig iväg i sakta takt för att ta reda på lite mer praktisk info om ön. Det här med "sakta takt" är nog något ganska typiskt för den sinnesstämning man hamnar i på Amorgos har jag en känsla av...

Busstiderna gick att finna vid busshållplatsen i Egialis hamn och en karta fick jag tag i på hotellet. (Jag rekommenderar att man inhandlar en mer utförlig karta ifall man ska göra vandringar. Det finns särskilda kartor för ändamålet där vandringsleder etc är utmarkerade på ett tydligt sätt.)

Egiali.

Det var inte så frekvent med busstrafiken denna tid i juni. Men fullt tillräckligt för att ta sig till och från de närmaste utflyktsmålen ifall man nu inte ville vandra eller åka moppe dit. Till klostret och Chora gick bussarna dock relativt ofta.

Jag tror att det mest lämpliga är att hyra ett fordon, särskilt ifall du kommer hit i för eller mellansäsong. Trafiken är inget att oroa sig för. Bussarna kör sakta och relativt sällan och turisterna, om möjligt, ännu mer försiktigt. Huvudvägen är helt ok och med fenomenalt vackra vyer.

Panagia Hozoviotissa

Dag 2 tog jag och min nya strandbekantskap samt hennes systerdotter, bussen till klostret Panagia Hozoviotissa.

Som en liten vit fyrkant tronade det högt, högt där ovanför oss på bergväggen. Vi travade alla "trappstegen" upp och ingen höjdskräck infann sig. Den glömde jag helt bort. Hela upplevelsen var så fenomenal i sig självt. Dessutom: För er som är höjdrädda kan jag lugnande tala om att det går en liten mur hela vägen längs med åsnestigen upp till klostret. Och stigen, i sig självt, går i serpentinslingrar upp. Det är alltså ingen hejdundrande brant trappa som går lodrätt upp i himlen.

Vägen till klostret.

Ett besök här är ett måste. Jag vill nästan drista mig till att kalla detta för ett av världens sju underverk. Om du bara har några få timmar eller en dag på Amorgos. Åk hit! Du kommer inte att ångra dig.

Väl inne i klostret fick jag förmånen att få ett kort samtal med en av munkarna. Han hade varit med om en olycka för ett antal år sedan och blev därmed rullstolsburen. Alla läkarna hade utdömt hans chanser till att kunna gå igen. Plötsligt en dag kunde han använda sina ben. Ingen, allra minst läkarna, förstod hur det gått till. Han själv menar att det var ett mirakel. Efter detta valde han att hänge sig att tjäna Gud och blev munk i klostret.

Denne man hade ögon som formligen plirade av godhet och en utstrålning som var så varm så jag nästan blev lite kär i honom på kuppen. (Får man skriva så om en munk tro?)

Inne i klostret råder en frid och en mycket säregen känsla av stillhet. Plötsligt är det inte alls längre svårt att tro på mirakel eller på Gud eller på berättelsen om den heliga ikonen som hänger på väggen. Intill den hängde bl.a ett armbandsur och andra personliga tillhörigheter som någon/några offrat. Kanske en önskan om att något skulle gå i uppfyllelse. Att en nära anhörig skulle bli frisk från sjukdom eller kanske bara ett offer för att visa sin tacksamhet?

Där fanns även små olika lappar med handskriven text. Med, får man förmoda, önskningar om ett bättre liv, hälsa eller tillfrisknad. Här blev det för mycket för Thira. Stora tårar trillade i smyg nedför mina kinder. Kanske var det den omvälvande stämningen i klostret i kombination med Amorgos sätt att påverka en så man kommer så nära sina känslor, som gjorde det. Kanske var det insikten om alla de många människor som varit där före mig och så hett önskade något, för dem, så viktigt. Eller kanske var det kombinationen? Jag vet inte. Är inte själv religiös men det ska erkännas att jag var betydligt mer troende då jag ut från klostret än vad jag var då jag gick in i det.

Bara det faktum att man lyckades bygga detta kloster på denna plats för över tusen år sedan är ett mirakel i sig självt. Och gör att man nästan blir religiös på kuppen.

Panagia Hozoviotissa.

Nåväl, efter att ha beundrat och fotat den fenomenala utsikten över det stora blå från balkongen på klostret begav vi oss ned igen för alla" trappstegen" på åsnestigen.

Utsikt från klostret.

Väl därnere i väntan på bussen för ett besök i Amorgos Chora mötte vi några belgare som varit ute och vandrat. Min nyfunna vän är en erfaren bergsvandrerska och de samtalade om att den smalaste och brantaste delen av stigen till Stavros nu är så illa medgången så den kan vara är rent livsfarlig att vandra på. Och att den var i ett bättre skick för bara några år sedan. Kanske en liten varning till er som tänkt göra just den vandringen? (Här förlitar jag mig dock helt på bergsvandrarna i mitt sällskap, själv har jag aldrig gått denna stig och kommer, gu bevars, aldrig att våga göra det heller.)

Bussen kom och den korta resan till Chora inleddes.

Resebrevet fortsätter »