En dag i Chania. Del 1.

Just nu så vill jag ge er alla en liten tur genom Chanias gränder. Ibland ser man inte skogen för alla träden eller hur det nu var igen. Jag tycker det är underbart att strosa med kameran i handen på ställen där man varit många, många gånger förut. Tänk att varenda gång så ser man något annat, något nytt. Ibland rusar man förbi och glömmer bort att ”se”. Då man inte stressar så ser man saker på ett annat sätt. Jag kan jämföra känslan med vår stuga i skärgården, en ensam stuga på en liten ö. Samma hav och samma lilla röda stuga.

Men jag hittar alltid motiv att fotografera. För ljuset, himlen, molnen, ja allt förändras och inget av det är exakt detsamma varenda dag. Därför kan jag också åka tillbaka till min andra ö Kreta, gång på gång och hela tiden upptäcka och se nya saker på platser jag sett, för där är heller inget exakt detsamma. Välkomna att ta en tur till Chania med mig.

Morgonen bjöd på några moln så vi bestämde oss för en tur in till Chania. Trångt i bussen som alltid men ändå lika inspirerande att titta på alla olika människor omkring oss. Vad tänker de om oss månntro? Den slingrande vägen från Platanias in till staden, ger oss en befriande känsla som bara havet kan ge. Vi passerar många hotell och underbara vikar med böljande vatten. Väl framme hoppar vi av och tackar för turen.

Vi promenerar mot centrum från busstationen, det är en fantastisk dag i mitten av augusti. Efter bara en liten bit når en mycket speciell doft våra näsor, i hörnet av gatan vi just korsat ligger butiken med färsk fisk. Där finns fiskar både stora och små, många sorter som jag inte har en blekaste aning om vad de heter. Men som säkerligen legat på våra tallrikar, inte just dessa men deras släktingar. Prova gärna de pytte små friterade fiskarna, nästan som snacks till det kalla vita vinet, mums.

Vi passerar en av alla de klassiska keramikbutikerna. Jag köper nästan aldrig något men låter alltid mina ögon njuta av de vackra glasyrerna på de olika muggarna, faten och figurerna. Ibland melerade och en del helt klara nyanser. Bruna, blåa, gula och röda färgen. Som får mig att associera med den Kretensiska naturen. Blått för havet, rött för den nedåtgående solen, grönt för alla örtkryddor och gult för den torra karga marken på sensommaren.

Tänker tillbaka på en tid av mitt liv då jag älskade att dreja mina egna alster. Varje gång jag ser allt detta lovar jag mig själv att när jag kommer hem ska jag ta upp den hobbyn igen, jag lovar. Nästa resa dit ska jag köpa några utav de himmels blå små faten till vår stuga. Där finns redan många fina ting från denna underbara ö. Men någonstans behövs de säkert, kanske på mitt nattduksbord att lägga mitt halsband i.

Idag är havet i ett svagt uppror, vågorna nådde ända in i hamnen och vätte många turisters fötter. De sköljde med sig en mopedhjälm som genast sysselsatte ett helt gäng vackra mörkhåriga män. Vi satte oss ner för en kaffe på en av alla serveringar som kantar hamnpromenaden. Vi tog av till höger mot hamnen med alla stora båtar från världens alla hörn. Ingen som kastade in oss bara en trevlig kypare som gav oss snabb service. Vi sitter och ser ut över havet och fyren, som är extra ståtlig idag. Konturerna avtecknar sig skarpa sig mot den blåa bakgrunden och några turister har tagit sig en liten klättring dagen till ära. Alla moln som fanns där förut är bortblåsta. Bara en hel mjuk blå himmel.

Min man sitter kvar och tar en kopp kaffe till, medans jag strosar vidare i gränderna. Det finns ett övergivet hus där som vi mer än gärna skulle vilja ta tag i. Det ser ut som om ingen har brytt sig om det på väldigt länge. Undrar varför? Har de flyttat härifrån eller blev de gamla utan barn? Blev det en tvist över vem som ägde det egentligen? Jag ser framför mig hur jag skulle inreda denna fantastiska våning. Vitkalkade väggar och blåa fönsterluckor som vi öppnade för att meddela vår ankomst. Inne skulle vi ha en maritim stil, jag skulle glasa in mina strandfynd och hänga upp dem på väggen.

Kanske köpa en fin antik segelbåt att ställa på en hylla ovanför soffan. Vackra snäckor skulle pryda hyllan ovanför eldstaden. Jag skulle ha så många ljuslyktor att det nästan blev jobbigt att tända alla. Översta våningen skulle vi göra till en gästvåning, där kunde alla våra vänner inkvarteras när helst de ville. Vi skulle ge dem Kreta och ljuvliga Chania rakt under deras fötter.

På en av alla små stenbelagda gatorna hittar jag en kärra överfylld av örter och kryddor. Finns inte en chans att man kan gå förbi utan nypa lite i dem eller bara sniffa på timjan, rosmarin och salvia. Dessa njutbara kryddor som står fräscha inför kvällens grillning av lamm. Det är nästan som om jag hör lyran och bouzoukin i bakgrunden stämma upp sina strängar för en kväll av glädje. Olivoljan fräser över elden och vinet flödar.

Jag tar några danssteg och högaktningsfullt niger när jag vänder mig om för att strosa vidare på min lilla upptäcktsfärd. Jag tror nog att någon med vett och viljes ställt ut den där för att locka oss alla till fest. Värmen är påtaglig och jag torkar de små svettpärlorna i min panna. Men inte hindra de mig från att upptäcka nästa gata.

Plötsligt stannar jag till och bara stirrar på ett särskilt skyltfönster. Någon har arrangerat en mängd silversmycken med turkosa och blåa stenar. Stjärnor, fiskar och många andra former, i färger som ser ut att ha hämtats direkt ur Medelhavets vågor. Tittar man noga så ser man en differens i nyanserna mellan höger och vänster örhänge. Jag känner mig glad över att ge mig tid att studera en sån vacker konstform som silversmide och stensliperi. Mitt i fönstret ligger en tunn armring med guld och röda stenar. Undrar varför? Jag skulle gått in och provat den. Känner ni som jag en särskild dragning till Meandermönster, till vänster i fönstret hänger några halsband med Meander mellan dessa fina stenar. Mönstret som egentligen fått sitt namn efter en slingrande flod i Turkiet. Men av mig för alltid förknippas med Grekland.

På vägen tillbaka till min kaffedrickandes man kommer turistvagnen dragen av en gammal häst. Den stannade så fint precis så jag fick fota den med fyren i bakgrunden. Nästan som om den hörde vad jag tänkte så sänker den sitt huvud och poserar fint framför min kamera. Skönt ändå för den hästen att den fått en liten halmhatt som skydd för den nu fullt gassande solen.

Allt mitt springande har gjort mig väldigt hungrig. Jag vet redan att jag kommer att beställa en Stifado till lunch och ett av husets vita kalla viner. Där borta vinkar min man till mig och jag gissar han också är sugen på mat.

Resebrevet fortsätter »