Elva dagar med bil på Peloponnesos. Del 1.

Natten mellan fredagen den 30/8 och lördagen den 31 packade vi in oss och vårt bagage i bilen för att åka till Arlanda. Klockan var 01.45 när vi lämnade den lilla bruksorten Gimo och styrde mot långtidsparkeringen utanför Arlanda. Väl på flygplatsen gick incheckningen smidigt och klockan 05.45 taxade SAS-planet ut mot startbanan. Efter en behaglig flygresa landade vi så på Atens flygplats, 9.45 lokal tid. Där väntade en man från hyrbilsfirman på oss och vi skjutsades till firman som låg en bit från flygplatsen. Vi fick redan där känna på trafiksituationen i denna gigantiska stad. Efter alla formaliteter var avklarade, papper påskrivna m m stuvade vi in oss i den lilla hyrbilen och körde iväg.

Christer monterade vår medhavda GPS och knappade in vårt första resmål – Pensionat Dafni i Nafplio. Färden gick till en början längs med Europaväg E 94, en trefilig väg, med många avfarter och tunnlar. Inte att förglömma biltullar. I Grekland betalar bilisterna vägarna genom biltullar och ju närmare Aten, desto dyrare! Det gäller alltså att ha gott om kontanter i små valörer, mynt och jämna pengar allra helst. Det fanns gott om bensinstationer och mindre matställen längs med vägen. Inga McDonalds men väl grekisk snabbmat i form av piroger, smörgåsar och pajer. Vi lärde oss snabbt att bunkra upp med vattenflaskor. Även om bilen hade AC så blev vi törstiga av den torra luften som bildades.

Snart vek vi av på mindre vägar, dock fortfarande asfalterade. Vägarna kantades av citron- och olivlundar. Landskapet blev mer och mer kuperat och vägen slingrade sig fram och tillbaka. GPS:en fungerade fenomenalt och mot kvällningen körde vi in i Nafplio, hittade en parkering i närheten av Pension Dafni och kunde snart packa upp våra väskor. Pensionatet är litet, välskött och med en familjär atmosfär. Rummen fräscha och fullt utrustade med dusch, litet kök med kylskåp, en skön dubbelsäng och en väl tilltagen balkong. Allt det vi behövde! Första kvällen sökte vi rätt på en liten taverna där vi beställde in moussaka, grillspett souvlaki och en sallad. Lite vin och en ozo fick avsluta kvällen. Trötta drog vi oss tillbaka för välbehövlig sömn.

Nafplio är en liten, charmig och gammal stad. Den var ursprungligen Greklands huvudstad och ligger vid Argolikos Gulf. Högt över staden tronar resterna av den gamla borgen Palamidi, eller ”De 999 stegen” som den skämtsamt kallas eftersom trappan som leder upp mot borgen har så många steg. Nere vid hamnen i skuggan av vackra palmer, ligger lyxiga fartyg på rad och på en ö strax utanför ligger det en försvarsfästning som minner om gamla tider. Där var det gott att sitta med en kopp kaffe eller en glass vid strandpromenaden.

Efter två dagar i den gamla staden styr vi vidare mot vårt slutmål, Stoupa. Vi kör på historisk mark och passerar Tripoli och Sparti ner mot södra Peleponnesos kust. Ganska snart börjar vägen slingra sig rejält över bergen. Kurvorna är ibland så tvära att de går i 180 grader… Vyerna är otroligt vackra med det kuperade landskapet och olivodlingarna på sluttningarna. När vi passerat Githio och närmar oss Areopoli tror vi att vi kört fel eftersom vi tycker att havsbukten ligger på ”fel” sida. Men efter att ha stannat längs vägen och frågat en kvinna som säljer honung så får vi ge Damen i GPS:en rätt och fortsätter.

Nu börjar en otroligt häftig bilfärd. Vägen slingrar sig runt vikar och på branta sluttningar. Till höger vilar Taigetos bergskammar och på vår vänstra sida ser vi Messiniakos Gulf så gott som hela resan. Utsikten tar stundtals andan ur oss och vi måste stanna för att bara njuta. Himmel möter hav och ljuset känns oändligt. Vi passerar små byar med trånga gator och små typiska hus med fasader i sten. Nyanserna går i grå och rödbruna toner. Dörrarna och portarna har den så välkända blå färgen. Charmiga byar med namn som Arfigia, Chotasia, Kotroni och Agios Nikolaos. Så småningom närmar vi oss och får en första glimt av Stoupa och den vackra viken, långt där nere.

Vi kör direkt ner mot den lilla hamnen på slingriga och trånga gator. Där ligger nämligen Restaurant Pefko som ägs av Elias, vår hyresvärd de närmaste dagarna. Han är en man med många järn i elden och det visar sig att han åkt iväg för att hämta mer olivolja till köket. Vi visas till ett litet bord utomhus med vacker utsikt över den lilla hamnen och badstranden. Vi beställer in en lättare lunch och så småningom dyker denna vänliga man upp.

Hans son kör före oss på sin cykel och visar vägen till House Monika som ska bli vårt tillfälliga hem. Nycklarna sitter redan i dörren och det säger mycket om graden av brottslighet här. Den verkar vara lika med noll. Vi installerar oss, tar en dusch och byter om för ett första dopp i havet. Havet som lockat oss så länge med sina turkosa glittrande vågor.

Vad gör man då i Stoupa? Svaret är ”man bara är”. Det här är inget inneställe med uteliv natten lång. Snarare ett ställe för att finna sitt inre lugn, strosa på stranden, plocka vackra stenar, snorkla efter vackra fiskar, proväta sig genom alla matställen som ligger på rad utefter gatan längs med stranden. Lite shopping finns det också plats för. Vill man, så kan man hyra en trampbåt eller en större båt med egen kapten för en längre tur. Här hittar du mest de som söker lugnet. Pensionärer eller barnfamiljer, alla samsas på stranden, även om de lite äldre överväger.

Hit åker grekerna själva på semester, engelsmän och norrmän likaså. Under hela vår tid i Grekland träffade vi inte en enda svensk… vi har helt enkelt inte hittat hit. Vill man så finns det bilar lokalt att hyra – vi hade ju en redan – och ge sig iväg för att testa andra stränder. Byn Kardamyli ligger inte långt ifrån. Där finns mer shopping och stränder att prova. Lite längre bort ligger Kalamata. Känd för världens bästa oliver. En stor stad med en helt annan puls. Hit flyger du också lätt från Arlanda. Norge och England har täta flyg hit.

Efter en underbar tid i den lilla fiskebyn, packar vi åter in oss i bilen för vidare färd mot Aten där vi ska tillbringa två nätter. Resan går upp över Kalamata och därefter är det E 65 som gäller. Den första snutten finns inte med på vår GPS-karta eftersom den är alldeles nybyggd. Sent på kvällen parkerar vi hyrbilen utanför Hotell Ilissos. Och ja, utan GPS:en hade vi nog inte hittat dit. Det är ingen barnlek att köra bil i Aten ska det visa sig. Mer om detta senare.

Aten har en helt annan puls än någon annanstans. Trafiken är hektisk, man kör om på alla sidor om varandra, en stor del av trafiken består av motorcyklar som åker slalom mellan bilarna. Det är en sport att komma först till rödljusen. Man åker ofta i kortärmat med hjälmen på armen… konstigt nog såg vi ingen trafikolycka under hela tiden, varken i Peloponnesos, på Europavägarna eller i Aten. Med tät trafik, trånga gator och få p-platser är kaoset given. Man parkerar överallt. Hur som helst. Lite här och där. Men alla greker verkar ta det med ro, de är vana. Och maken är som tur van att köra i stora städer som Moskva och Paris.

Vi hade valt ett hotell i den gamla stadsdelen eftersom vi ville ha gångavstånd till Akropolis. Akropolis ligger ju på stadens högsta klippa, så det var en dryg uppförsbacke innan vi ens kom fram till området. Promenaden tog oss ca tjugo minuter. Runt omkring har det byggts upp en mängd affärer och matställen så vi stannade till och tog en kopp kaffe och köpte med oss vatten på flaska innan vi fortsatte. Väl inne på området förflyttades vi tusentals år bakåt.

Man kunde riktigt höra historiens vingslag. Vägen upp mot Parthenon som ligger på toppen av den heliga klippan, kantas av ruiner efter en mängd andra tempel och teatrar, de flesta uppförda på 400-taler f Kr. Namn som Dionysos, Asclepios och Peripatos dyker upp på uthuggna stenar och skyltar. Vandringen går stadigt uppför, men stigar och trappsteg kantas av träd och buskar som skänker skugga och här och var kan man slå sig ner och vila en stund. Vi valde att ta oss dit tidigt på förmiddagen innan den största hettan och trängseln från alla busslaster vilket visade sig vara ett klokt val. Väl uppe på toppen var utsikten vidunderlig.

Hela Aten låg för våra fötter och klättringen var väl värd besväret. Väl nere igen blev det lunch på en av tavernorna. Vår sista dag i Grekland tillbringade vi med att shoppa de sista presenterna. Resväskorna hade vid det här laget ökat i både omfång och tyngd ganska rejält och det gällde att packa smart. Något som vi absolut ville ha med oss var den underbart goda olivoljan samt honung. Grekisk honung har en smycket speciell smak som den får från pinjeträden och örtväxterna som växer på sluttningarna. Ett måste på frukostens yoghurt.

Efter utcheckning från hotellet packade vi in oss i bilen för sista gången och körde mot biluthyrningsfirman. Planet skulle avgå på kvällen och vi skulle lämna bilen klockan 17 lokal tid. GPS:en monterades återigen, adressen knappades in och vi körde iväg glada i hågen. Trafiken var som vanligt tät och hetsig men vi kände oss trygga – vi hade ju vår GPS.

När vi närmade oss stadens ytterkant fick apparaten ”spel”! ”Rutten räknas om”, förkunnade rösten. Va? Vad hände? Vi körde ju efter anvisningarna! Vid första bästa tillfälle, som tog sin lilla tid innan det dök upp, gjorde vi en vändning tillbaka igen och startade om. Vid exakt samma ställe hände det igen… Nu förstod vi att något var fel. Klockan tickade på, om en halvtimme skulle vi vara vid biluthyrningsfirman. Vad göra?

Jag sa åt maken att stoppa bilen så fort vi såg en taxibil. Jag hoppade ut och gick fram till taxikillen och förklarade situationen och frågade om han kunde hjälpa oss. Tack och lov kunde han engelska hyfsat bra så han förstod vad vi ville men krävde att jag skulle åka med i taxin. Först när jag satt där kom jag på att min mobil, mina pengar och mitt pass låg i hyrbilen. Tänk om bilarna tappade bort varandra? Så dags att tänka på nu. Som tur var körde taxin hyfsat lugnt så maken kunde hänga med. Men inte ens taxikillen visste var firman låg.

Jag hade mitt visitkort från uthyrningsfirman med mig så vi kunde ringa och få en vägbeskrivning. De talade länge och ofta med varandra, vi fick vända och köra tillbaka en gång. Inte konstigt att inte vi hittade rätt. Det visade sig senare att området och gatan var så pass ny att den inte fanns med på vår GPS-karta. Vi kom med planet och nu så här efteråt är det en rolig historia att berätta, men var så lagom kul när vi satt där – stressade och helt ”lost” i Aten.

Resebrevet fortsätter »