Tilos är en 10-poängare för ensamresenären. Del 1.

Ensam på Tilos innebär att du inte är ensam mer än du själv vill. Det är jättelätt att få kontakt med människor, jag har aldrig varit så social på någon av mina tidigare ensamresor (detta var dock min första resa som handikappad, kommer snart att skriva lite mer hur det gick (själva transportsträckan) under ”resa med handikapp” på forumet).

Om ni inte har tröttnat på att läsa om Tilos så kommer här några små historier och lite fler bilder. Kanske inte så märkvärdigt för er som reser mycket. Men detta var en stor grej för mig, dels att jag inte rest på tolv år, dels för att jag var så begränsad när det gällde rörlighet, att faktiskt genomföra själva resan var STORT.

Kände att jag studerade livet omkring mig väldigt mycket mer än jag någonsin gjort förr och var mottaglig för kontakt på ett sätt som jag inte kan förklara. Dessa små stunder gjorde att Tilos inte kunde vara mer perfekt, fick en sådan märklig känsla som är svår att förklara men redan första dagen var allt självklart, det var som om jag hörde hemma där, det var där jag skulle vara och så var det med det...

När jag anlände till Tilos hann jag inte ens upp för trappan till Eleni förrän jag bakom mig hörde en glad australiensk stämma utbrista ”Whatever have you done to yourself?” Och så hade jag träffat min första ”Tilos vän”. Hon följde glatt med mig flera gånger följande dag fram och tillbaka längs strandpromenaden för att se om vi kunde hitta mitt kamerafodral som någon gång i ottan trillat ur ryggsäcken. Vi hittade aldrig kamerafodralet men vi hade mycket trevliga samtal under tiden. Och jag upptäckte att min engelska inte alls var så ringrostig som jag trodde, vilket var riktigt roligt.

Konstinstallation Eleni Beach Hotel.

Första dagens promenad ner till byn krävde en liten vätskepaus och det skedde på Spitiko, andra stolen från gatan, mot väggen, härifrån hade man totalkoll på läget. Nästa dag när jag kom dit och gick in för att se vad de hade så frågade Roula. ”And where would you like to sit today, at your usual table?” Tänk min andra dag och jag hade redan mitt egna stambord!!!

Nu hade jag totalkapitulerat, nu var jag förälskad i denna ö och dess invånare. Hit gick jag nästan varje dag i lagom tid för att kolla in någon av bussavgångarna. Undantag var när jag istället gick till en färjeavgång istället för att vinka av nyfunna Tilos vänner. Så mycket mer spänning än detta var jag inte ute efter denna resa.

Utsikt från mitt stambord: Torget i Livadia en lördag fm.

Tillbringade den mesta tiden i solstolen med att läsa, småprata en liten stund med någon solstolsgranne (kontakten knöt man under frukosten vilket var väldigt trevligt) eller att i det oändliga bara titta ut över detta blåa hav (såå underbart vackert), kolla in båtar, njuta av den totala tystnaden, ja frånsett en och annan get som bräkte, tupp som gol och så ljudet av vågorna förstås.

Att titta på alla fina båtar som kom in i Livadiabukten var ett trevligt avbrott i tillvaron på solstolen.

Från solstolen registrerade man det dagliga livet, man hade kunnat ställa klockan efter en del av det (om man nu hade behövt veta tiden, vilket man inte behövde, på Tilos så bara man var). Tjejen och killen som jobbade i tullhuset som gick förbi när det var dags för skiftbyte.

Hunden som varje kväll rymde för att ta sig en egen koll längs hela strandpromenaden, han sprang till slutet och sedan sprang han hem igen, ibland utan att ägarna upptäckte att han smitit och ibland kom de springande efter. Den civilkädde polisen som gick längs strandpromenaden flera gånger dagligen när han rastade sin hund m.m.

Resebrevet fortsätter »