Den bästa dagen på Amorgos

Nästan alla dagar på Amorgos var naturligtvis bra. Men en av dem står ut, den var den bästa dagen. Det berodde på ett så fint och intensivt möte - och på en sång.

 

Bougainvillea på Amorgos.

 

 

Det var måndagen som inledde min sista vecka på Amorgos, kanske hade jag skruvat upp njutningssensorerna på max just för att allt blivit påtagligt ändligt nu. Så när jag i den förtjusande lilla byn Lagada mötte en förtjusande liten man blev det något alldeles speciellt.

Han hade käpp och ett varmt leende, som avslöjade att han förlorat åtminstone en tand i överkäken. Han frågade vad jag hette och presenterade sig som Michalis. Så tog vi i hand och kindpussades.

Michalis från Lagada gifte sig med en kvinna från England. Från Linz, hade jag varit där? Linz, vad menade han, i England? Men i vilket fall som helst, oavsett var Linz låg, så kunde jag sanningsenligt svara att nej, där hade jag inte varit.

De fick fyra barn. En dotter talade sex språk - sex språk! - och jobbade som översättare i Aten. En annan gifte sig med någon från Chios och flyttade dit och en son spelade fiol, precis som Michalis själv.

Två gånger hade Michalis varit i USA, i Los Angeles. 2004 och 2006. Han hade spelat amorgiansk musik på en musikfestival och berättade strålande stolt om resorna.

Så frågade han igen vad jag hette, sade att jag hade vackra ögon och undrade om jag tänkte komma tillbaka till Amorgos. Många gånger, svarade jag. Vi kindpussades igen och skildes åt - utan att jag kommit mig för att ta en bild av honom. Vårt lilla samtal var så spontant och fint att tanken inte hade slagit mig.

(Poletten om Linz trillade ner först flera timmar senare, när jag stod i duschen hemma. Den grekiska stavningen för hårt d-ljud är ju -nt. Adonis skrivs Antonis och det där -n:et kan höras mer eller mindre. Michalis engelska fru kom alltså från Leeds.)

 

Levrossos Taverna på Amorgos.

 

Varm av glädje körde jag ner mot Egiali, där målet var Levrosso beach. Jag hade varit där för första gången för någon dryg vecka sedan, och genast tyckt om den fridfulla, vackra stranden med frodig grönska längs trapporna ner.

Jag började på tavernan, med fantastiskt läge ovan det grönblå havet och med Egiali och Potamos i blickfånget. Åt en god spenatpaj och en tyrokafteri, med iskall Mythos till. Plötsligt kände jag en så intensiv glädje och njutning, alla sinnena sjöng, just det här ögonblicket kommer jag att komma ihåg, alltid!

På tavernan spelades så vacker musik, jag frågade mannen som serverade om det var en samlings-cd och det var det. Men han hade bränt den själv så det var inget som fanns att köpa.

En av sångerna kilade sig in bland mina känslor på ett sätt som gjorde att jag nästan ville gråta av lycka och glädje. Jag frågade efter sångarens namn, krafsade febrilt ner det i mitt Greklandsblock och samma kväll letade jag upp honom på Spotify.

 

Levrosso. Amorgos.

 

Sedan jag kom hem spelar jag den där sången flera gånger om dagen. Varje gång jag hör det pockande plockandet på bouzoukin, rösten med så mycket passion och den känsliga fraseringen - så sitter jag på tavernan vid Levrosso igen och tittar ut över havet.


Den här sången är det, Ela pare me med Giannis Charoulis.

 

Jag letade upp en engelsk tolkning av texten och den är vacker. Antagligen kan den tydas som både naturlyrik och som en kärlekssång, kanske med religiös innebörd. Men för mig är det min längtan och kärlek till Grekland han sjunger.

Come take me
to be in your seabed
to be loved to be saved
Come take me
to your blue waters
give wings to the dreams.

Come take me
to other long trips
to purple afternoons
Come take me
give me blood and speech
in a gold shore.

Come take me
where the body bends
where the body laughs
Come take me
and be my divine lyric
which is danced by the beat
and by the chanter sound.

 

Katapola. Amorgos.

 

Hälsningar inkfish

 

Amorgos på Kalimera »





HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera