Det gamla kaféet i Vroutsi på Amorgos

År 2014, kaféet var stängt när jag kom dit.

Porten till det gamla kaféet i Vroutsi var låst. Jag kikade in genom de små fönstren för att försöka avgöra om det fortfarande användes. Allting såg gammalt och dammigt ut - kylskåpet, tjock-tv:n, de få borden och stolarna. Men det hade alltid sett precis sådär gammalt och dammigt ut när jag varit där så det gick inte att avgöra vad det betydde.

Jag ville så gärna att det gamla paret skulle vara i livet fortfarande. När jag senast var här, 2008, satt tanten ensam vid sitt bord. Men det var ingen fara med mannen, förklarade hon när jag frågade, han var bara inte där just då.

Nu gick jag byn runt för att hitta någon att fråga. Såg inte en levande själ, Vroutsi är en sömnig liten bondby. Men just när jag gett upp och skulle gå tillbaka till moppen mötte jag faktiskt en man. Han var inte ung han heller. Jag hejdade honom och frågade om kaféet.

- Det är stängt, sa han.
- Ja, sa jag, jag vet. Och mannen och kvinnan..?
- Jodå, de är kvar. Men de stängde igår och flyttade till Chora där de ska bo ett litet tag hos sin son, prästen. Sedan ska de till Aten över vintern.

Visst ja, det hade de berättat första gången jag var där. De hade visat bilder av sina barn och stolt berättat vem som var präst i Chora och vem som var polis i Aten.

Då levde de alltså! Jag frågade mannen hur gamla de var, han svarade 88. Jag blev förvånad över dels att de inte var äldre, dels att de var lika gamla. Långt senare kom jag på att han kanske menade kaféets ålder - när jag frågade hade jag använt en verbform som är likadan för "det" och "de".

- Men, sa jag, jag såg en bild på internet av kvinnan som då var svartklädd. Så jag trodde att mannen ..?
Nejdå, de lever båda, fick jag till svar.

År 2003, första gången jag var på Amorgos. Bilden var senare med i Kalimeras fototävling.

Jag berättade för honom att det hänger ett foto av det gamla paret på väggen i kaféet. Ett foto som jag tog av dem för elva år sedan och sedan skickade till dem med post. Det hade kommit fram, de hade ramat in och hängt upp det. Och att det faktiskt kommit fram fick jag veta på märkliga vägar.

När jag tog fotot för elva år sedan var dåvarande sambon med. Han åkte tillbaka till Amorgos innan jag kom att göra det, och han berättade hur han en kväll börjat prata med en annan svensk på en taverna i Katapola. Mannen var vandrare och sambon tipsade honom om kaféet där tiden stått stilla, om han hade vägen förbi Vroutsi.

Långt senare fick (ex)sambon mail från den svenske vandraren. Han tackade för tipset om kaféet och skickade med en bild som han tagit därinne. Och – på bilden upptäckte exsambon plötsligt min bild av det gamla paret, inramat på väggen! Han ringde mig och berättade, vi var lika rörda båda två. Det var så fantastiskt. Det lilla kaféet i Vroutsi känns en tidsålder borta, ändå kunde bilden hitta från min brevlåda hela vägen till kaféet, där de fina åldringarna uppenbarligen blev så glada att de ramade in den.

År 2008, jag tog en bild av min egen bild. Det var så roligt att se den där.

Några år senare åkte även jag tillbaka till Amorgos, och när jag kom till kaféet förklarade jag för damen att det där fotot på vägen, det kom från mig. Hon blev glad, men hon hade naturligtvis inte känt igen mig. Jag tog en ny bild, en av väggen där det första fotot hängde.

Och nu hade jag inte varit där på sex år, jag var övertygad om att de inte var i livet längre. Så jag blev riktigt hjärtans glad över beskedet från mannen jag mötte i Vroutsi, så glad att jag inte ens blev besviken över att jag missat dem med en enda dag. Det viktiga var att de lever.

Nästa år ska jag tillbaka till Amorgos. Jag ska åka till Vroutsi igen, någon av de första dagarna den här gången, och se om jag faktiskt lyckas få träffa dem då.

Hälsningar inkfish

Amorgos på Kalimera »