Resa till Naxos i maj. Del 4.

På onsdagen väcktes vi kl. 07. Jag trodde det var hustrun som börjat snarka, men det var den närliggande kyrkan som firade någonting genom att ringa i kyrkklockorna. Vi avstod morgonpromenaden, för vi anade att dagens biltur skulle betyda många trappvandringar. Vi startade 09.30 till Chálki via Galanádo. Vi beundrade och fotade de gamla husen i den f.d. huvudstaden

Centrum i Chalki.

Stannade på Kitronkaféet och muséet, där kitronalkoholen fortfarande framställs.

Destillationsapparaten.

Sedan fortsatte resan till Filotí, öns näst största by. Tack vare Jannes E-guide, gjorde vi ett stopp och gick alla trappor upp till toppen av byn. Under vägen upp och ner pratade vi med fyra kvinnor. En del av byns invånare hade emigrerat från Kreta för många år sedan och byns utökning märktes tydligt på grindarna, där årtalen från 50- och 60-talen finns gjutna. När vi frågade om problemen med de många trapporna, fick vi svaret att det var värre förr för de gamla och sjuka. Nu har man en väg och en parkering högst upp, vilket gör att det är lättare att besöka affärerna som finns längst ner i byn.

Filoti från gubbkaféet.

Vid en avstickare till Danakós gav ett äldre par oss upplysningen, att ett hundratal bor i byn för närvarande, men att endast en taverna har öppet. Nu hade vi upplevt så mycket att i byn Apeíranthos blev det inte så mycket spring i trappor, utan stoppet innehöll mest ostköp och lunch på en taverna med utsikt ner mot dalen. Slående var att byn var helt stensatt av marmor, en njutning för en f.d. kemist. Men häll aldrig saltsyra på marmor/mormor, då fräser det!

I Apeíranthos pratar man fortfarande med kretensisk dialekt. Där finns många ättlingar till de kreter som utvandrade för att jobba i smärgelgruvorna i närheten. I Moní på vägen hem drack vi grekkaffe, passerade Chalki igen och tog hemvägen via Potamiá. Hemma igen vid 16-tiden. På rundturen hade vi sett landskapet ändra karaktär gång på gång. Ibland bara stenar och skärgårdskaraktär, ibland helgrönt med träd och buskar och vägkanter med gul ginst.

På kvällen gjorde vi det vi alla tydligen måste! Vi gick till portaran och fotade mot Paros vid solens nedgång. Massor av turister kunde dock inte se en lika vacker solnedgång i havet som vi en gång på Ikaria. Det var disigt. Kvällen avslutade på Metaxi Mas med kolgrillad 8-podi.

Utsikt från portaran.

Resebrevet fortsätter »