Minnen från en resa till Amorgos 1995

Under de senaste somrarna hade jag och min kompis Ingrid varit och kollat runt lite på flera olika grekiska öar och nu var det dags för Amorgos att utforskas. Vi valde att åka lite sent på säsongen för att slippa den värsta turistinvasionen. Amorgos + lågsäsong visade sig inte vara en så bra kombination… Och Hellas-resor, som vi åkte med, var kanske inte ett så bra val det heller...

Nåväl, vi började med att ta oss från Solna till Arlanda. Det gick bra. Sedan följde den vanliga informationen på monitorerna i avgångshallen: delayed until si och så, delayed igen och så igen. Men tillslut var det dags för boarding och vi placerade oss på våra platser. Tuffade ut på startbanan, men, var tvungna att vända. Det var något fel på planet. Vi fick gå av igen.

Första dagen på vår semester fick vi tillbringa på Eurostop, ett köpcenter i närheten av Arlanda. Vi turistade lite, åt lunch och sände till och med iväg några vykort. Vid fyratiden på eftermiddagen, (flyget skulle ha avgått 07.00), blev vi hämtade och lotsade till våra platser på planet igen. Den här gången gick det bättre och framåt kvällningen landade vi i Athen. Tyvärr för sent för att vi skulle hinna med vår färjeanslutning. Så det var bara att ta in på ett hotell i Pireus för natten.

Dagen därpå avgick faktiskt färjan i tid! Äntligen på väg. Ingrid slumrade in så sött på en soffa. Efter ett par timmar hör jag ett väldigt liv och folk springer hit och dit. Det ropas något, som vanligt ohörbart, i båtens högtalare och till min förtvivlan vänder båten! Och tuffar tillbaka. Någon har klämt sin fot i en dörr och måste till sjukhus. Ytterligare ett par timmar senare är vi tillbaks i Pireus. Ingrid vaknar: "Är vi framme?". Näe, knappast, vi är tillbaks i Pireus.

Nåväl, av med den skadade och iväg igen. Nu var vi lite hungriga. Hellas-resors representant hade utlovat restaurang på båten. Den skulle öppna 12.00. Vad hon glömt att säga var att den stängde 14.00... Men det fanns toast!

Efter vad som kändes som 1000 öar och 1000 timmar senare började vi närma oss vår resas mål. Det är nästan bara Ingrid och jag kvar på båten. En Amorgosbo är också med och han kommer och frågar oss vad vi skall göra där hela vintern? Vad? Vi fattar ingenting. Jo, säger han, det här är ju sista färjan för säsongen! Just nu är vi för trötta att bry oss. Vill bara sova.

För att göra det hela lite mer spännande hade vi inte valt att bo i någon av "turistorterna" på ön, utan i en liten by i bergen. Tholaria. Och hur skulle vi nu komma dit, mitt i natten? Men, faktiskt, vi var väntade! På kajen stod Nikki med bil och chaufför. Vi gav oss iväg på vindlande vägar i den svarta natten och kunde så småningom slumra in på vårt rum.

Vaknar på morgonen av åsnornas skrianden. Går ut på altanen och beundrar den fantastiska utsikten. Amorgos karga bergstoppar och vår lilla söta by. Och "De döda åsnornas dal" som vi sedan skulle utforska. Men först skulle vi hyra moppe!

Lokaltrafiken var inte så välutbyggd på Amorgos 1995, och inte heller vägnätet. Det skulle vi snart bli varse.

Vi promenerade ner till Egiali, vår närmsta "större" by. Hittar snart Thomas, moppeuthyraren. Jodå, det gick bra att hyra moped. Men det fanns ingen bensinstation i närheten. Den närmaste fanns i Katapola, och vägen dit var inte så bra. Dessutom så gick det åt en hel tank dit och tillbaka... Men skam den som ger sig. Vi hyr i alla fall. Tigger till oss en extradunk som vi surrar fast på min pakethållare. Moppen hade det, pakethållare alltså. Dock saknade den lyse, fungerande bromsar samt gick bara att starta i nedförsbacke. Gasvajern kommer vi till sedan...

Denna första dag nöjer vi oss dock med ett dopp vid stranden i Egiali. Utforskar också våra närmaste omgivningar. Det är tyst och stilla. Alla affärer har stängt för säsongen. De flesta restauranter också. Det finns en öppen i Egiali och en i Tholaria.

Men det räcker ju faktiskt för oss. Vi äter nere i Egiali på kvällen. Sedan åker vi hemåt till vår lilla by. Det är totalt kolsvart på vägen. Men vilken stjärnhimmel!!! Här känner man sig liten... Speciellt när moppen får motorstopp halvvägs upp. Och jag måste vända och rulla igång den i nedförsbacke... På en serpentinväg i kolmörkret... Utan bromsar... Jag har fortfarande ärren kvar på benen.

Nästa dag tänkte vi utforska andra sidan av ön. Per moped. Klarade vi nattens övningar, så skall nog det här gå bra. Det är ju ljust i alla fall.

Men att vägen skulle vara så dålig! Som att skumpa fram på sprängsten. Vi var nästan sjösjuka innan vi var framme i Katapola för att fylla på tankarna. Efter en snabb avstickare till den vackra Chora fortsatte vi, krängande och guppande, till öns andra sida.

Jag hade läst i guideboken att det skulle finnas spännande arkeologiska lämningar där borta någonstans och dessa ville jag utforska. Ingrid följde tappert med. På sämre och sämre vägar... och tillslut, i ödemarken någonstans, går min gasvajer av! Nu hade jag fått nog... Öste några väl valda ord över den icke ont anande Thomas och började gå.

Det var flera mil hem till Tholaria och som vägarna såg ut var det omöjligt för Ingrid att skjutsa mig. Men, det var bara några kilometer bort som vi sett en affär. Kanske skulle vi kunna få hjälp där? Ingrid pruttar iväg och står ivrigt spejande när jag , svettig och ilsken, kommer fram. Vi får låna telefonen och ringer till Thomas och förklarar läget. "Jag kommer" säger han. Slår oss ned med varsin läsk utanför affären.

Och vad får vi se? Om inte en BUSS. Som skall till Tholaria! Vi tittar på varandra… Vad skall vi vänta på Thomas för? Han får väl skylla sig själv när han hyr ut urusla moppar. Vi skriver snabbt ned en förklaring på vår medhavda karta samt ritar ett kryss ungefär där min moppe är. Lägger kartan + nycklar på Ingrids pakethållare och hoppar på bussen. Halvvägs hem får bussen möte. Det är Thomas. Vi hukar oss i bussen för att inte synas.

Får nog aldrig hyra moppe på Amorgos igen...

Hälsningar Suzanne

Amorgos på Kalimera »