En resa som tog oss från Kreta till Naxos, Amorgos, Astypalaia, Antiparos och åter till Kreta under tre härliga veckor. Vi missade dock den sista A-ön vi avsett besöka, nämligen Anafi, men den tar vi nästa resa i höst.

Vid pennan : Birgitta

Natten till fredag den 12 Maj står vi så ånyo till den grekiska turistnäringens förfogande. Vi har alltså landat på Chania Airport via direktflyg/flygstolar från Umeå. Nog hade vi räknat med en strulig natt eftersom vi hade att ta oss till Heraklions hamn belägen cirka 15 mil österut från Chania, för att där ta Dolfinen till Naxos klockan 07.00. I ursprungsplanen ingick att vi skulle resa direkt till Amorgos med Dolfinen, men det sprack direkt eftersom D bara far över Amorgos måndagar och torsdagar i försäsong.

Strax innan vi skulle få lämna flygplanet meddelades att alla de som beställt taxfree skulle kvarstanna i planet till sist eftersom man hade för avsikt att dela ut påsarna direkt nedanför trappan på flygplanet. Alla syntes ha beställt eftersom samtliga satt kvar när debarkeringen skulle påbörjas. Förvirring. Efter cirka 15 min väntan fick vi så lämna planet. Tvärstopp direkt eftersom utlämningen sköttes enligt grekisk administrativ katastrofmodell. Kolsvart, ingen belysning samt någon grek och en svensk flygvärdinna som försökte sig på en modell att ta kvittot av första passageraren och därefter riva och slita i alla lådorna för att söka finna just denna påse. Alltnog, efter viss tid och sarkastiska kommentarer från oss resenärer anlände en bil med lysen påslagna. Ja då fanns det i alla fall ljus att se med. Påsutlämningen tog innemot en halvtimme. Hur i fridens namn ska grekerna kunna klara ett OS år 2004?

Bagaget nu. Inga problem. Vår omtalade 8,3 kilosväska kom snabbt. Nu taxifrågan. Det gällde alltså att få tag på en förare som var villig att för 25.000 drakar köra oss till Heraklion.

Vi frågade förste man i kön men han var ej hågad. Dock ropade han ut vårt resmål till kön och se, då körde en äldre distingerad herre fram med en 25 år gammal Mercedes Diesel. Bakaxeln väsnades dock så förfärligt att vi blevo tveksamma om fordonet skulle klara de15 milen till Heraklion. Ingen fara sade föraren. Bara man håller jämn och hög fart så hörs det ingenting. Och nog blev farten både hög och jämn eftesom vi avverkade sträckan på strax över 2 timmar. Priset var fastlagt via en tavla i ankomsthallen och accepterades av föraren. Där finns för övrig en mängd orter angivna med fast pris.

Heraklion
Väl framme i Heraklion ville Arne att vi skulle ta in på hotell för att där sova en stund från 03.00 till 06.30 men jag menade att eftersom det ju var 25 grader varmt och nästan vindstilla så kunde vi invänta avgång i hamnen invid färjan. Så blev det också, men det blev dryga timmars väntan innan hamnfiket öppnade för en kopp kaffe klockan 06.20.Jag hann många gånger ångra att vi inte tog ett rum, och detta vid varje tillfälle jag såg Arnes trötta ögon. Dolfinen avgick prick 7 och förde oss till Naxos på 3 tim 30 minuter. Kav lugnt på havet.

Vår tradition trogen ställde vi genast stegen till hamnfiket direkt vid plattan. Nu hade man av outgrundlig anledning försett grinden därstädes med tvenne bastanta hänglås så den vägen in gick ej att ta. Dock fann vi en annan ingång 20 meter längre ned. Att inleda med ett glas Kitron, den lokala citronlikören är för oss ett måste, en gammal tradition vi ej kan vara förutan. Fördelen med uppehållet på hamnfiket är också att då slipper man alla rumsraggarna.

Till busshållplatsen och första bästa buss till Agios Prokopios och en rask promenad till vårt favorithotell Hotell Prokopios. ( Hemsidesadressen återfinns i slutet av berättelsen.) Som vanligt var vi de första gästerna för säsongen och togs varmt emot. Man höll på och förberedde påfyllning av vatten i poolen och målade samt fejade. Nytt för detta år var att nya faciliteter tillkommit. En poolbar med bra priser, satellit-tv på alla rum samt telefon. Naturligtvis fick vi samma rum som vanligt, det med palmen framför altanen i markplanet. Katten från förra hösten dök upp och hälsade på så fort vi öppnat altandörren. Tur nog hade tonfiskburk inhandlats.

Vår ambition att på kvällen ta promenaden till favoritrestaurangen vid Agia Anna fullföljdes, men väl framme uppmärksammade vi att vi voro alltför trötta för en middag. Under värdfamiljens förvånade ögon reste vi oss från bordet lämnandes ett krus av lokala vinet orört med en sedel till betalning därunder. Snabbt hem till Hotellet för sömn.

Lördag 13 maj, Naxos

Utvilade gick vi tidigt på morgonen till våra favoritklippor vid Agia Anna för bad och sol. Vi noterade att det var över 20 grader i vattnet. Vi mellanlandade vid familjen Kapris taverna. De bjöd på nytt friskt vin som ersättning för gårdagskvällens ourdruckna. Innan hempromenaden hann vi med en lunch/halvmiddag på ovan nämnda taverna.

Söndag 14 maj, Naxos

Skotersafari med pinsamma förtecken. Vi hyrde redan på lördagskvällen en tung vespa av lokal uthyrare på Agios Prokopios . Billigt, 2500 Drakar. I vår plan ingick att denna söndag ta en fin tur upp till byn med Kitrondestilleriet. Byn heter Halki och är i stort sett inom synhåll från romerska bågen i Naxos Stad. Vi noterade vid avfärden att tankmätaren visade på ¾-dels full tank. Ack ja, samma visade tankmätaren en kvart senare när vi stod med soppatorsk halvvägs till Halki. Arne lovprisade att det dels var utförsbacke tillbaka, dels också fanns en mack bara några hundra meter nedanför. Han rullade iväg och återkom 55 minuter senare. Under tiden hann jag tillsammans med en mager get som anslutit sig fundera på om Arne farit nedför stup och omkommit etc. Vissa funderingar om huruvida urnan med stoftet kunde härbärgeras på hans flygstol på hemresan. Jag erinrade mig psalm 508, inledningsstroferna. "Förtvivla ej du lilla hop"

Det hade emellertid visat sig att de två första mackarna längs nedfarten varit stängda sedan länge och att A därav nödgats promenera med vespan cirka 3 km till första öppna mack. Förvånad Arne fick en tårfylld kram i stället för den utskällning han sig förväntat sig vid återkomsten.

Halki och destilleriet med dess olika drycker var verkligen värt att avsätta ett par timmar för att avnjuta. Återresa 14.00 med full tank vilket säkerligen gladde uthyraren. All bensin över 0,5 liter slangas rutinmässigt ur innan nästa uthyrning.
Efter hemkomsten fick det ånyo bli en tur till våra badklippor Lokalbefolkningen på Agia Prokopios verkar känna igen oss som de turister vilka öppnar respektive stänger säsongen. Vi avslutar dagen med att inhandla tvenne biljetter till den beryktade "Express Skopelitis" vilken skulle ta oss till Amorgos under måndagen. Priset 4000 Drakar för 2 var bra.

Måndag 15 maj, Naxos

På Hotel Prokopis fick vår huskatt sin avslutande portion tonfisk under det att vi bara satt och jäste i solen. Noterbart är den påfallande varma temperaturen på dryga 25 grader i mitten av Maj, och därtill den flödande solen.

In med taxi till Naxos för att för första gången få åka med den omtalade skorven Skopelitis. Det blev en resa att minnas. Dels tog den tid, vi var framme vid Katapola, Amorgos efter 6 tim 30 minuter och fartyget krängde och gungade hela tiden. Många blevo sjösjuka men vi klarade oss även denna gång. Bartendern på fartyget var porträttlik John Cleese i "pang i bygget" och hade god blick för de som passerade baren och förmenades behöva en plastpåse. Efter Iraklia stängdes däcket och alla hänvisades till att vistas inomhus i serveringen.

Vid ankomsten till Katapola/Amorgos fanns alla rumsraggarna (7 st) på plats inklusive vår vän Eleni, hon med "Eleni Rooms". Vi hälsade på Eleni och fick klartecken för rum 8, tog promenaden direkt dit och intog detsamma genast. Påfallande många rum var uthyrda för årstiden. Stället kanske håller på att bli alltför populärt. En tur ned till en av de två öppna tavernorna för middag fick avsluta denna händelserika dag.

Tisdag 16 maj, Amorgos

Eleni överraskade oss med ett besök i arla morgonstund. Hon hade med sig färska ägg, nybakat bröd samt färskost som vi bjöds på. Hon hade under gårdagskvällen lyckats få till sig ytterligare 3 par som gäster, samtliga svenskar. Våra grannar i rum 7 hade med sig en modern kortvågsradio som utan 3-meters kopparantenn likväl kunde ta in Radio Swedens utlandssändningar. Arne grön av avund. Jag lovade i ett svagt ögonblick att vi skulle inköpa dylik radio inför höstens resa, dock med tillägget att vi då måste ta med separat klädsträck i stället för koppar-antennen.

Skopelitis ligger vid kaj i hamnen hela denna dag.Tydligen går hon bara varannan dag i försäsong mellan Amorgos och Naxos. För morgondagen planerar vi ta lokalbussen upp till Chora. Vi har förut bara mellanlandat där för bussbytet till Egiali.

Onsdag 17 maj, Amorgos

Vid tiotiden tog vi lokalbussen till Chora. Packat med stimmande skolbarn samt ett antal turister. Vi kliver nu av uppe vid busshållplatsen i Chora, just vid en pittoresk taverna som ägs och drivs av en grekisk karl med Italiensk hustru. Trevliga prickar båda två. Vi sätter oss ute och beställer varsin Kitron. Sorry, Kitron is off, det fanns bara en liten slatt kvar i sista flaskan, men han fann på råd. Hans hustru tillverkar en utsökt italiensk citruslikör som alla tycker om. OK, vi tar den i stället.. Sorry, fiasko, Citrus off. Bara en slatt kvar här också.

Finalen blev att vi fick varsitt miniglas med kitron resp citruslikör on the house. Vi blev dock lovade att vid vårt besök kommande höst få skåda ett välfyllt förråd likörer.

Chora med sitt Castro var verkligen värt en heldag. Små vindlande gränder kantade av serveringar och minibutiker. Överst tronade alla väderkvarnarna. Vi hade ambitionen att till fots ta oss till det hängande klostret, men vi (Arne) gick fel och hamnade 500 meter vid sidan om. Vi får ta klostret nästa resa. Ner till gränderna där turister och lokalbefolkning i bästa sämja samsas om befintligt utrymme.

Torsdag 18 maj, Amorgos

Arnes födelsedag. Denna dag åker vi med lokalbussen till Egiali för att bada och sola samt ska vi utforska ett intressant område med olika boendeformer för turisterna. Vi inledde med ett nytt försök att ta oss upp till Potamos, men orken tröt snart nog så vi återvände ned till Egiali igen. Vi hade gott om tid eftersom bussen ju gick från Katapola 10.00 och resan tog 45 minuter. Återresan är prick 5 på eftermiddagen. Vi promenerade längs stranden och strax innan klipporna började hittade vi vår taverna tillika centralpunkt för uthyrningsrummen. Tavernan serverade utmärkt mat och dryck till låga priser. Man hade en innedel av större format samt en tillhörande trädgård med bord och stolar. Det verkade troligt att de som bodde på anläggningen disponerade fria strandstolar och dito parasoller. Lakki heter detta hotellkomplex. Inom området fanns hotellrum, studios, enskilda "Radhus" liksom enklare rum. Alla smakriktningar torde här kunna tillgodoses. Prisnivån föreföll likaså vara väldigt bra.

En familj med många medlemmar skötte det hela inklusive tavernan. Enligt en liten broschyr vi erhöll spelade även farfar violin på tavernan om aftnarna. Huruvida detta var en tillgång eller belastning framgick dock inte av broschyren.

Hem igen 17.00 med skolbussen. Alla skolbarnen stimmade och stojade som hade det varit sista skoldagen innan sommarlovet, men detta kan väl ändå inte vara möjligt.

Tillbaka i Katapola inhandlade vi färjebiljetter till Astypalaea för avresa klockan 04.00 söndag morgon. Okristliga tider men det får man räkna med när man puttrar runt i försäsong till småöar. Vi noterade att en innovation hade tillkommit på Nikos allroundkontor i Katapola. En splitter ny PC tronade på ett skrivbord. Pc-n bemannad av yngre grek med särskilda kunskaper i datoriserad biljettbokning. Nikos himself bara suckade och skakade på huvudet. Alla färjetider med ankomst och avgång från ön hade dock Nikos fortfarande i huvudet.

På kvällen besökte vi vår lokala favorit, tavernan nästan mittemot där färjorna lägger till. Med fula handmålade bokstäver står det " Restaurant". Kocken samt den äldre kyparen är fiskare under morgon och dagtid samt driver en mekanisk verkstad vid sidan om. På kvällen arbetar de in till midnatt på restauranten. Sover gör de enligt egen utsago när turisterna farit hem i oktober. Minos heter stället och denna afton serverade man första Moussakan för säsongen så glädjen för mig var stor. När man åker till öarna menar vi att man alltid ska försöka att gynna lokalbefolkningens verksamheter eftersom de ju ska klara hela vintern på säsongens intäkter.

Som vanligt en helt underbar utsikt på Elenis altan. Denna natt fullmåne och det gjorde scenariot grandiost. Ett minne för livet.

Fredag 19 maj, Amorgos

Åter upp till Chora denna dag. Vi fann nya små gränder att utforska. Mycket film gick åt.

Vi hittade dessutom nya tavernor vi tidigare missat. Det är sådana här upplevelser man minns och lägger varmt till hjärtat för att frammana när vintern här i Umeå är som värst. Då plockar vi fram projektorn och återupplever de grekiska öarna visuellt.

Lördag 20 maj, Amorgos

Lugnet råder denna dag. Vi nattar oss tidigt eftersom det blir en tidig avfärd söndag morgon då vi ska ta färjan till Astypalaea. Vi noterar att inga skandinaviska tidningar ännu anlänt till ön så här i försäsong. Eleni kommer på besök och berättar att hon denna säsong har massor av förbokningar från de nordiska länderna. Måhända grek-sajterna har dragit sitt strå till stacken. Kvällen tillbringar vi på tavernan. Vi mumsar på en nykokt Lobster med tillbehör. Vi lyckas dock ej nöjaktigt förklara för kyparen varför vi lämnar Amorgos för Astypalaea

Söndag 21 maj, Astypalea

Väckning 03.20. En okristlig tid men upp kommer man med hjälp av doften från det nybryggda kaffet. Färjan på tidtabell. Tog oss till Astypalaea på tre timmar. En halvtimme försenade anlände vi vid pass 8 på morgonen. Gudomligt vacker insegling till Scala. Icke en skymt av någon rumsraggare. Vi var bara 8 turister som gick iland.

En tam Pelikan tillika öns mascot hälsade alla välkommen till ön. A kom naturligtvis att genast bli förtjust i detta rysansvärda fjäderfä. Vi började söka efter Hotel Australia men det var besvärligt eftersom flertalet skyltar på denna ö bara har grekisk text. Emellertid följde vi enligt anvisningen på nätet strandpromenaden till höger och hamnade så småningom väldigt högt uppe och mycket trötta. Vi vände åter nedåt och efter ett tag fann vi vårt hotell. Sonen i 40-årsåldern och den gamla mamman blev ytterligt förvånade över turister så tidigt på året. Man höll på med målningsarbeten i hotellet och vi blev hänvisade till ett annex med utsökta studios omfattande vardagsrum, sovrum och stor altan ut mot hamnen, Scala, fästningen och Chora. Man hade full överblick. Priset var 6000 Drakar per natt men sonen självprutade ner det till 5000.

Alla på ön höll på att förbereda sig för turistsäsongen. Det snickrades, fejades, målades och murades överallt. Vi kunde också notera att varje hotell vi såg hade högst ett rum uthyrt, och det kunde vi se eftersom alla hus i Scalas båge runt hamnen hade altanerna ut mot havet. Vi hoppade över lunchen eftersom det föreföll oss oklart vilka tavernor som var öppna respektive under renovering. Vi tog oss i stället an mandomsprovet, det vill säga att ta promenaden upp till Chora och fästningen. Endast åsnetrappor i stan. Ville man åka bil blev det en rysligt lång omväg. Gudomligt vackert allt på denna ö. Den allra mest genuina grekö vi besökt hittills. Lika jobbig nedfärd men så mycket vackert att skåda.

Vi inväntade kvällen på vår förträffliga altan för att se vilka tavernor som tände belysningen, och därav torde vara öppna. Vi kunde konstatera att det i området nere vid hamnen endast fanns tre restauranger öppna. Alla låg invid centrum. Centrum ja, det är bara 10 meter stort och består av en miniservering där bara dryck kan intagas samt en kombinerad buss- och taxihållplats där tiderna anges på en liten griffeltavla pittoreskt upphakad på en trädstam. Nästan ingen talar annat än grekiska. Från centrum utgår en liten "gata" med några affärer, kaffestugor samt en guldbutik. Mittemot miniserveringen finns mopeduthyrningen vilken även den administreras av kyparen. Här finns inga pastellfärgade automatväxlade eu-moppar med elstart. Nix, här gäller Hondor från början av 80-talet. En smal och snipig modell med stuprörsliknande benskydd och smala höga 23-tumshjul. Ekipaget är utrustat med en fyrtaktsmotor på 12 hkr , har liggande cylinder samt kickstart och treväxlad fotpedalslåda. Varning. Det är krut i dessa fordon.1500-2000 drakar per dag kostar hyran. Obs bara en mack på hela ön.
De tre restauranger som var öppna i Scala visade sig alla vara udda ställen. Den första, strax efter polishuset och Bankomaten , hade en fin altan ut över haminloppet och en yngre grekisk servitris med jättebyst. Min medföljande expertkommentator bedömde det vara ett gränsfall mellan D-kupor och saftsilar. Maten bra men det tog tid eftersom tydligen servitrisen skötte allt från kök till bord.

Den andra restaurangen hör till Hotel Paradissos och serverar utsökt mat. En professionell kypare tillika kunnig i engelska överraskade oss. Han var född och bosatt på ön och hade av egenintresse lärt sig engelska. Strax efter hotell-restaurangen fanns också en restaurang med terrasser där borden placerats. Vi valde denna för vår första och sista måltid på detta ställe. Vi tog ur menyn färsk tonfisk, en rätt som Arne älskar, och fick efter lång väntan stekt mini-svärdfisk. För att markera missnöje ställde vi ner tallrikarna på marken invid bordet och matade de lokala kattorna med firren till kyparens och kockens förundrade ögon. Genom vårt agerande slapp vi den eljest obligatoriska frågan om maten smakade bra.

Hela kvällen fram till småtimmarna tillbringade vi med att beskåda den vidunderligt vackra utsikten från vår altan. Högst upp den belysta fästningen som A genast döpte till Casiliero Del Diabolo (Djävulens slott) efter ett italienskt vin med samma namn. Scala och Chora med väderkvarnarna i nattbelysning måste bara upplevas liksom den totala stillheten. Knappt något motorfordon är ute på sena kvällen.

Måndag 22 maj, Astypalea

Idag ska en av öns stränder utforskas. Stranden nedanför vår studio duger i och för sig till bad, men den består mest av mycket grovkornig sand och man kan lätt känna sig som att bada inför publik eftersom stranden är i direkt anslutning till gatan som går runt hamninloppet.

Vi far med taxi till Livadia. Taxibilar finns visst bara 2-3 st på ön i försäsong, så de beställer man på serveringen vid centrum. Det brukar ta en halvflaska väl kylt vin innan taxin anländer. Vinet måste hämtas i ett glasdörrskylskåp i serveringens inre eftersom språkförbistringen hindrar vanlig beställning.

Nu till Livadia-stranden söder om Chora. Färden gick via Chora och sedan ned på andra sidan ön på smala serpentinvägar. Så här års var stranden förfärligt skräpig och föga inbjudande till bad. En grupp renhållningsarbetare var dock sysselsatta med att i säreget maklig takt städa stranden. Med den arbetstakten fann vi det dock föga troligt att stranden skulle kunna bli presentabel till säsongsstart. En enda taverna av tiotalet var öppen men där tillbringade gruppen merparten av tiden med diskussioner samt kall retsina i kopiösa volymer. Vi tog en promenad i Livadia och kunde notera att det fanns några få hotell av enklare klass samt fruktodlingar och getuppfödning. En till synes väldigt bördig slätt omgav Livadia. En enda turist hade lagt sig på stranden för att sola och eventuellt bada. Det blev nog årets bild med fästningen i bakgrunden.

Det fanns uppgift på att en buss skulle avgå tillbaka till civilisationen och den kom faktiskt på tidtabell. Dock blev det en krokig omväg tillbaka till Chora där vi klev av för att ta den vackra promenaden ner till centrum. Ska man handla nere i hamnen är det problematiskt. Dels språket men dels också den stenhårda uppdelningen på specialaffärer. Tobak får man handla i en minimal kiosk vid centrum, frimärken på ett annat ställe och vykorten på minimarket invid supermarket. Mini-resp supermarket tillsammans upptar cirka 20 kvadratmeter .
Under vår färd till stranden har det kommit in en större tvåmastad skonare till hamnen. En lyxbåt för troligen stenrika turister av tysk och holländsk härkomst. Vi 10-15 öluffande turister ger väl bara ynka inkomster för öns näringsidkare, men här kommer multum.

Vi fick strax erfara detta när vi på kvällspromenaden stannade och klöv en halvliters rödmugg retsina där vi brukar. Vi blev uppenbarligen sammanblandade med båtfolket från skonaren och fick betala 1400 drakar för en halvlitersmugg som kvällen innan kostade 400 drakar. Vi gjorde dock ingen sak av det hela utan teg och led. Vi knöck dock bägaren som kompensation för det dyra priset.

Tisdag 23 maj, Astypalea

Väcktes med en god kopp kaffe samt morgonekot på kortvågsradion vid 7-tiden. Jag när alltid en from önskan om att A ska förskjuta uppvaknandet med en timme eller två, men det är nog en utopi. Turistskonaren har avseglat under natten och det gläder oss.

Pelikanen ovanligt tidigt ute på morgonpromenad. Fjäderfäet heter Carlos och är tam eller halvtam. Har sin hemvist vid första butiken sett från färjeläget. Sitter alltid på sin vitmålade stång närhelst färja anländer eller avseglar. Carlos promenerar fritt i Scala och ställer till med viss förtret de dagar han är på vrångt humör. Denna morgon retade fågeln galla på bagaren i det lilla bageriet. Carlos vankade in genom dörren, det kunde vi se, troligen i akt och mening att få ett gott bröd med tillbaka. Då kunde vi plötsligt skåda en syn. Carlos ut genom dörren och med en bagare efter sig viftandes med en stor kvast. Arne samlade ytterligare ett argument för att nån gång få inhandla ett 300 mm-teleobjektiv till systemkameran.

Samma dags eftermiddag gick fågeln runt bland serveringsborden i hamnen och välte ut ölflaskor och vinglas. Då förstår man varför köpmannen i market har frukt och grönsaker bakom stängda glasdörrar. Pelikanen infångades av ägaren och fick tillbringa resten av dagen i ett garage.

Vi gick till centrum och beställde vin och taxi. Idag ska vi fara till det lilla fiskeläget Maltezana som ligger 4 km norr om Scala. Här finns ett antal tavernor samt viss hotellverksamhet ehuru i blygsam omfattning i Maj. Vi avnjöt några timmar i allsköns lugn på den enda öppna tavernan. Vill rekommenderas. Att sitta med strandkanten bara ett par meter framför och beskåda fiskebåtar och aktiviteter i den lilla hamnen.Då kan man njuta av tillvaron.

Taxin kom åter på avtalad tid och körde oss tillbaka till Scala. På vägen åter passerar man först det minimala flygfältet, öns enda, samt elverket. Elförsörjningen på Astypalaea sköts av sju stycken konverterade fartygsdieslar med tillhörande generatorer placerade i en maskinhall invid stranden. Eldas med tjockolja och saknar helt avgasrening. De sju avgasrören sticker rakt ut genom väggen och förefaller vara försedda med varsin ljuddämpare modell "Oljefat med stålull och gamla brödrostar i" Så här i lågsäsong kördes bara två aggregat. Den eljest vackra kustvägen var tyvärr som så ofta på öarna kantad av uttjänta bilvrak. Så synd.

Åter i Scala inhandlade vi biljetter för resan till Antiparos via Paros. Enligt vår på nätet hemhämtade tidtabell skulle det gå en färja söndag, en tisdag samt en torsdag. Tjejen på hotel Paradisso som skötte bokningen skrattade när tisdagsfärjan kom på tal. Efter koll i telefonen fick vi vackert boka torsdagens färja. Ville vi fara med den på tisdagen borde vi nog gå ombord på nätet först, allt enligt tjejen i receptionen.

Onsdag 24 maj, Astypalea

Fick sova till 07.30 denna morgon innan A väckte med nybryggt kaffe. Ingen speciell planering denna dag. Vi hade dock tänkt oss en vandring upp till Chora och fästningen.

Denna förmiddag var fjäderfäet rent odräglig. Lade sig mitt i gatan och stoppade bussens avfärd. Mången öbo hade nog denna dag gärna sett fågeln nackad och plockad för att nystekt avnjutas å långbord tillsammans med gelé och färskpotatis. Det blev dock garaget även denna dag att begrunda synderna.

För första gången sen vi till Grekland anlände den12 Maj kunde växlande molninget iakttagas. När vi satt vid centrumbordet och slappade upptäckte vi plötsligt en man med en Kalimera-tröja på sig. Jag kommenterade att ägaren måste vunnit tröjan på just Kalimeras tröj-lotteri. Vi tog så den mödosamma vandringen upp till Chora och fästningen. Vi brukar pusta ut på en liten taverna med utealtan högst upp där gatan slutar. När vi satt där och smuttade på välkylt vin kom strax mannen med tröjan och hans kvinna förbi. Arne hejade och frågade om det månne kunde vara självaste Kalimera. Jo det kunde det svarade mannen. Vi inviterade dem till vår terrass och kunde konstatera att övärlden bra liten är. Tala om sammanträffande. En dryg timmes surrande med Janne och C innan vi ånyo tog den vackra vägen ned.

Sista kvällen på ön förärades A en blomsterbukett med tillhörande urna. Strax innan läggdags hivade A över bukett o urna till jänkarna på grannbalkongen. Ett trevligt par i samma ålder som oss och boende i Illinois USA. Jänkarna voro ej hemma vid tillfället, men blev glada så till den grad att de under natten stoppade in Carlos under dörrspringan. Ja, icke originalet förstås, men väl en vacker akvarell av odjuret. Kvinnan var visst konstnär och hade sina ritsaker med varhelst man såg henne på ön.

Torsdag 25 maj, Antiparos

Vi stiger upp tidigt för att ta morgonfärjan till Antiparos via Amorgos, Naxos, Paros. En grandios färjeupplevelse. Kav lugnt, strålande sol och lagom varmt. Vid femtiden på eftermiddagen var vi framme på Antiparos efter att ha tagit badbåten från Paros. Genast rask promenad till vännerna Kostas och Elena på Corner Café. A tog direkt promenaden till Aspra Spitia där vi alltid bor på Antiparos. Madame var dock tillfälligt ute så bagaget lämnades utanför dörren med meddelande om var vi fanns.

Drygt en pava kallt vitt vin senare kom madame och hämtade oss. Vi fick en utsökt studio till samma låga pris som tidigare. Vi kunde genast konstatera att av någon anledning hade tavernor och hotell, affärer mm öppnat betydligt tidigare i år än förra året. Många öbor känner igen oss, det är ju fjärde gången vi är på ön, och de hälsar samt byter några ord.

Fredag 26 maj, Antiparos

Kykladvinden blåser skönt och denna dag bestämmer vi oss för att resa med färjan till Paros för att dels ta ut pengar på Bankomaten, dels inhandla färjebiljetter med Dolfinen för söndagens resa tillbaka till Kreta. Turen till Paros blev dock kortvarig. När vi anlände efter den 10 minuter långa färden kunde genast konstateras att nästa bussförbindelse till Pariklia skulle gå först tre timmar senare. Tablå. Badbåten hade varit ett bättre alternativ eftersom den ju går direkt till Pariklia. Åter Antiparos. Inhandlade gårdagens Aftonblad för 750 drakar. Vi var ju så nyfikna över vilket lag som vunnit brännbollscupen i Umeå.

Lördag 27 maj, Antiparos

Sista dagen på Antiparos. I morgon förmiddag bär det av till Kreta via Paros, Naxos och Heraklion. Vi tar en förmiddagstur till havsbadet och serveringen därstädes för att hälsa på. Nix, den var ej öppen så vi går till Kojak på Hotellet Stavros, med öns enda swimmingpool. Kojak har det jobbigt. Hela hotellet är chartrat av Vingresor och knökfullt av nyanlända kritvita svenskar. På hemvägen passar vi på att besöka den gamla försvarsanläggningen mitt i byn. 14 gamla hus som bildar en mur kring ett litet torg med brunn. På nyuppsatt skylt kan man läsa att även ryssarna har varit här på ön och härjat för cirka 200 år sedan. Numera härjar uppenbarligen mest skandinaver på ön.

På kvällen utsökt middag på restaurangen strax nedanför rest 5F. A får ett ryck när han skådar en skylt där man reklamerar för lokalt tillverkad ouzo. Efter koll med kyparen, jodå, det finns sju familjer på ön som har licens för bränning av ouzo och tillika avsalu för 1000 drakar litern. A går iväg tillsammans med Elena som tolk och hamnar direkt på bränneriet, beläget strax nedanför postlokalen på huvudgatan. Enligt Elena var det en utsökt kvalitet i både styrka och smak, vida känd i övärlden. Minsta kvantitet som såldes visade sig vara 2 liter och denna mängd inhandlas av nöjd A. En tvåliters Coca-Colaflaska av plast härbärgerade den ädla drycken. Men det var en sak A glömde, att avsmaka brygden innan köpet.

Väl hemma på altanen på Aspra.S kan jag genast konstatera att detta är dunder. Minst 60% och en omisskännlig doft av finkelolja. Icke heller blir smörjan vit när man häller vatten eller is i. Brinner med klar låga när man tänder på. Nåja, hem ska den. Kan vara lämplig som grogg för mamma när hon hälsar på vid stugan på skäret i sommar. Alternativt spolarvätska för bilen.

Söndag 28 maj, Paros-Heraklion

Vi packade raskt på morgonen och sedan med Badbåten till Paros klockan 11.30. Vi har ju alltid sett Paros som något nödvändigt ont på väg till och från Antiparos, men nu ska vi ge i alla fall stan en chans. Vi tar promenaden in i gränderna bakom hamnen och där är ju riktigt mysigt med små lokala bodar och tavernor i harmonisk samklang. I en liten butik vars innehavare visar sig vara en äldre distingerad vithårig herre, inhandlar A tvenne EU-flaggor av nära en meters längd. Den gamla flaggan A hade och förargade villagrannarna med, knycktes strax före avfärden och måste bara ersättas av ny. Flagga 2 har beställts av EU-positivt inställd granne.

Dolfinen anlände blott en halvtimme försenad och tog oss till Heraklion dit vi anlände klockan 23 . Första bästa hotell fick duga. Visade sig vara ett lyxhotell men 14.000 drakar är ändå inte hela världen för denna överdådiga lyx.

Måndag 29 maj, Heraklion

Vi tog promenaden ned till busstationen för att sedan resa med lokalbussen till Chania. 2400 drakar/pp. Väl framme i Chania lyxade vi med Taxi direkt till Agia Marina. Nicos Place där vi bott tidigare hade alla studios lediga så det fick bli samma studio som tidigare och till samma låga pris dvs 5000 drakar/natt.
Hotellet är nog mest avsett för greker eftersom ingen skylt om ledigt boende finns på annat språk än grekiska.

På Kreta var det nu betydligt varmare än på de andra öarna vi besökt denna omgång. Vi tar promenaden till Platanias och upplever att byn är i princip söndertrasad av turistkrams och ovidkommande ting. Hoppborg, minibilbana, menyer och personal svenskspråkig etc etc.

Det här är inget vi vill uppleva, sannerligen icke. Men kanske har vi varit på så fina och genuina greköar att vi av den anledningen ryggar tillbaka för dagens Platanias. Inte ens siesta hade man. Vi kan avvara de färggranna kläderna i butikerna, kilometervis med lädervaror, keramik och gröna uppblåsbara krokodiler samt paraplydrinkar serverade av kypare i vita rockar. Området strax ovanför Agia Marina, var dock ganska trivsamt med lummig grönska och små tavernor samt grekvillor och lite odlingar.

Sol och bad vid den gudomligt vackra poolbarsanläggningen med namnet Oakis invid stranden nedanför Agia Marina. Visserligen kostar ölen vid baren nästan Kalderapris men det får man ta . Anläggningen kostar ju att driva och sköta. Poolbaren öppnade strax före 10.00 och vi var vår vana trogen de första gästerna. Solstolar fanns att hyra för samma pris som de på stranden. Gröna frodiga gräsmattor inramade det hela liksom höga palmer under vilka man kunde söka skugga.

Måndag 29 maj forts, Kreta

Tisdag 30 maj, Kreta

Kanske dags att göra en resumé av våra erfarenheter på denna treveckors sejour. Hur mycket pengar behöver man ha med sig och vad ska man ha med sig. Vi är ju inga ungdomar som vill bo på stränderna eller i syskonbädd på någon campingplats. Vi föredrar att bo i en fin studio med separat sovrum, vardagsrum samt köksavdelning och en större altan ut mot havet .Allt till en kostnad på 5-6000 drakar per natt för 2 personer. Eget nybryggt kaffe är ett måste var morgon. Något behov av doppvärmare finns ej om man väljer studio-alternativet. Vi spisar alltid lunch så tidigt att det fortfarande är frukostpris.

När det gäller middagen, brukar vi allt som oftast vara de första middagsgästerna för aftonen vid pass halv sju- halv åttatiden. Då är betjäningen den allra bästa och man kan fritt välja vilket bord man vill. Utbudet rätter är likaså som störst när man tittar in i köket. Vi har även lärt oss att aldrig ta flaskvin på tavernorna. Vi beställer det lokala vita eller röda vinet från fat. Säger man att det endast finns flaskvin, då reser vi oss för att gå, men då finns plötsligt lokalt vin att få från fat. Flaskvinet nästan fördubblar priset för måltiden jämfört med fatvinet, men smakskillnaden är oftast försumbar. Undantag finns dock. Provsmaka alltid först.

Vår totalkostnad per vecka brukar hamna på strax under 5000 SEK. Vi tar bara med en summa drakar växlade i Sverige för att klara första dygnet, resten fixar vi via lokala bankomater med uttag på 200.000 drakar per tillfälle. Växelkursförlusten är enorm om man växlar i Sverige.

Nödvändigheter för oss att ta med på resan. Kortvågsradio för Radio Swedens utlandssändningar, dagens eko mm. Tejp, en rulle svart, bra till allt. Piprensare, likaså bra till allt. Plåster till Arne. Austrlian Tee Tree Oil mot redan erhållna myggbett. Salt en liten förpackning. 2 st Postens buntremmar, bra om packningen går sönder. Anteckningsbok för minnesanteckningarna. Wilma-guiden samt lite tidtabeller för färjorna hämtade på nätet.

Termometer har vi alltid med. En i minimal storlek och batteridriven. Ölglas med grekisk duralexstuk är en styggelse. Alltså inlånas tvenne rejäla ölglas på närmaste taverna. Två kameror, en stor systemkamera samt en dito i miniformat. Film (dia) inhandlas alltid hemma.

Onsdag 31 maj, Kreta

Sista dagen för denna gång i den underbara grekiska arkipelagen. 3-4 timmar vid Oakis lapandes sol och öl samt därefter hem till studion för lite siesta innan kvällens vandring till läcker Taverna. Vi inhandlar några dunkar prima lokal olivolja samt lite småsaker som myggoljan Citronela mm.

Torsdag 1 juni, Hemfärd

Vaknar redan vid halvsju-tiden. Det mesta är redan packat förutom kortvågsradion. Vi upptäcker att det ju är helgdag i Sverige denna dag. Vid incheckningen hade 8,3 kilospackningen ökat i vikt en del.

Vad hade vi då inhandlat under resans gång? Tre stycken Amorgos-ljus med lavendeldoft, 2 st EU-flaggor av nylon samt ett antal plåtförpackningar med lokal olivolja. Ett vinkrus i keramik med OS-2004-symbolen på samt tvenne tvålar på olivoljebas. Till detta kommer då den 2-litersflaska lokaltillverkad ouzo som inköptes på Antiparos.

A sörjde dock att han ej fick inhandla fjäderfäet från Astypalaia som souvernir, men jag, och troligen även incheckningspersonalen, kunde glädjas däröver.
Eftersom vi kom i taxi till Chania Airport hamnade vi allra först i incheckningskön och kunde njuta av 1 tim 30 minuters extra sol utanför flygplatsbyggnaden.

Flyget ankom till Umeå exakt på tidtabell. Vad kunde vi mer begära? Jo möjligen att vi missat flyget hem och fortfarande sitter vid flygplatsen i Chania och ser alla planen komma och gå. Och detta i sällskap med en pelikan från Astypalaia.

Birgitta och Arne

Länkar

• Hotel Prokopios
• www.naxosnet.com
• www.astypalaia.com

Bilder från resan...