För länge sen såg vi en fantastisk film, filmad på Santorini. Från den dagen har vi drömt att få resa dit PÅ TU MAN HAND. Tillsammans med våra barn eller ensam hade vi rest många gånger i Grekland. Senaste oktober (vår höstsemester) tyckte vi, att våra tre barn och vår hund var stora nog för att klara sig en vecka utan oss. Vi kunde äntligen förverkliga vår dröm att uppleva solnedgången i Oia.

Första dagen i Kamari turistby på östkusten av ön:
Vi tittar ut genom fönstret i ett litet men vackert rum i Joanna. Det REGNAR och BLÅSER hemskt, men vi är ju äventyrare! Vi ser toppen av berget Mesa Vuono. Där någonstans ligger det antika Thira. Dit vill vi!

Vägen slingrar i serpentiner över den branta bergssidan, men vi vill visst gena och gå rakt, krypande och ramlande. Vinden vill plundra regnrocken och regnen hindrar att se framåt. Inte många andra levande på väg. Stigen blir ännu smalare och brantare, tills vi plötsligt ser byn Perissa nedanför oss. Vi har gått förbi i slagregn och mött stigen från Perissa. Vinden piskar vårt ansikte, vi ska ha en liten paus i en håla. En god klunk ouzo, den värmer ju härligt både själ och kropp.

Och sen tillbaka och snart hittar vi en platå, varifrån en smal stig fortsätter upp till det antika Thira. Där påträffar vi också unga arkeologer på utgrävningsområdet. Utsikten är fantastisk ner på Perissa och Kamari.

På hemvägen besöker vi ett gammalt övergivet kloster på bergsbranten, när regnen slutar för en liten stund. Men sen börjar den igen och det är inget annat råd än att traska modigt genomvåta i plaskande skor, drömmande om en het dusch nere i Joanna. Nu vandrar vi snällt längs serpentinvägen (4 km).

Äntligen öppnar vi dörren på vårt hotell och vad ser vi. Vattnet har runnit genom balkongdörren och golvet böljar. Snabb städning och sen varm dusch. MEN! Du som har någonsin varit i Grekland vet nog fortsättningen! Bara iskallt vatten på den här tiden av dagen (samma sak följande dag...). Bäst att koka vatten och sitta bekvämt med fötter i en kastrull. Känner du Murphys lag ? Nämligen, jag förstår så småningom att jag har lämnat mina glassögon där oppe på berget när vi höll regn i hålan!

Min make har stått med mig över 20 år och till all lycka, han älskar bergstigning. Så gjorde han samma utflykt följande morgon. Solen sken varmt, han hittade mina brillor (senaste sommar gick de sönder i Jannina i norra Grekland) och dessutom erövrade den högsta toppen av berget!

Turistsäsongen var redan förbi, många hotell och restauranger hade stängt sina dörrar. Men vi fick njuta av solen och ljuset, det blåa havet och den fina nästan tomma sandstranden, av lyckliga (?) fria hundars kärlekslekar där på stranden, av att rida på åsna och klättra de ca 580 trappstegen till den gamla hamnen i Fira. Av calderan och Red Beach (om någon har tappat sin svarta T-shirt där, fråga mig!). Och lite hann vi njuta av oss varandra också!

Den väntade solnedgången såg vi inte, fast vi på flera kvällar åkte till Oia. Molnen täckte solen just lite före...

Men det kommer nog vår 30-årsbröllopsdag, hoppas vi!

Text: Eija Valleala, Finland