Första kaotiska mötet med den grekiska livsstilen mötte vi redan på väg från flygplatsen till Parga. Färden skulle gå över en stor bukt som regelbundet trafikeras av bilfärjor. De såg väldigt små ut men reseledaren intygade att de slukar många bilar och bussar. Nåja, tänkte jag. Det ska vi allt se.

Hon hade rätt. Det var där jag lärde mig det mest användbara grekiska ordet. Ella. Ett ord som kan användas i alla situationer, det kan betyda:

kom
hej
lite till
hit med den där
framåt
närmare

Och det var med ett "ella, ella" ( i betydelsen "framåt" och "närmare") som färjekarlarna trängde på bil efter bil på den lilla färjan. Hade jag varit bilförare där och blivit framvinkad för parkering med ca 5 centimeters mellanrum runt om bilen hade definitivt svettpärlorna letat sig fram i pannan.

Med en utsikt som skulle kunna vara ett vykort - och som också är det - var vi inkvarterade mitt i den grekiska vardagen i Parga. Staden är formad som en amfiteater bla bla bla (alldeles riktigt, meningen är hämtad ur resekatalogen). Lägenheten var inte mer än acceptabel, men utsikten gjorde att jag kunde ha stått ut med fler olägenheter än fuktdoften som uppkom varje gång vi hade använt kranen i pentryt, bristen på brödkniv, den fuktskadade cementen bakom toaletten och den torftiga tillgången till varmvatten. Först till kvarn efter stranden = längst siesta och skönast dusch. Ingen dålig ekvation i och för sig… Grekernas kunnande i badrumsbyggande verkar inte vara det bästa. Vid första anblicken ser det fräscht ut - ohhhh kakel på väggarna och klinker på golvet! Läcker badrumshylla med inbyggda lampor, wow! Men, varför är det inget kakel bakom toalettstolen? Varför har de inte ens brytt sig om att släta ut cementen där utan mest bara smetat på den för att dölja vattenledningarna? Varför har de inga duschdraperier? Varför har de en golvbrunn i duschen och en utanför men ingen lutning på golvet så att vattnet kan rinna ner? Varför placerar de toalettpappershållaren där man inte kan undvika att spruta vid duschning såvida man inte lägger sig ner på golvet? Många frågor men få svar…..

När man på andra ställen hittar en mysig gränd åker kameran genast fram och partnern får posera framför någon gullig trappa. Här skulle man behöva fota i varje ny gränd man kliver in i! Känns ganska meningslöst, bättre att bara gå och insupa atmosfären och njuta.

Norrmännen under oss berättar gladeligen och högljutt varje kväll om dagens upplevelser för sina balkonggrannar, och vi sitter och tjuvlyssnar förstås. Alltid kan man snappa upp något, som t ex hur man hittar till Lichnos-stranden till fots eller om de inte heller brukar få något varmvatten. Vem är det som slösar egentligen?!

Följande godbitar kan jag dela med mig av från dessa kvällskonversationer:

De klagar. Och klagar och klagar och klagar……. De har köpt en resa med Small World där man ska slippa reseledare, att skockas runt som en fårflock och få sköta sig själv. Ändå var det såååå hemskt när grabben från hotellet slängde upp väskorna från bussen i sin pick-up och åkte i förväg till hotellet och ingen Vingvärd följde med!! Vem vet, de kanske skulle ha blivit rånade, våldtagna, utan rum…… Och det hade de minsann påpekat i det lilla käcka frågeformuläret man bara måste lämna in.

I ena andetaget klagar de om att det är mer turister och mer exploaterat än de trodde (en sak de hade rätt i) och att de såg så lite genuint grekiskt. Herregud människor! Kolla ut genom fönstret på hotellrummet. Våra närmaste "balkonggrannar" var en gammal gummas terrass där hon gick och påtade hela dagarna och "vardagsrummet" för en barnfamilj uppe på taket till sitt hus där det var middag, skäll på barnen och allmänt umgänge under vinrankorna varenda kväll. Och de (norrmännen) hade mage att säga; de där gamla gubbarna som sitter nere vid hamnen varje dag är säkert avlönade av någon resebyrå som kortmotiv! Hur kan människor bli så där tröga?

I andra andetaget klagar de över att hotellpersonalen inte kan engelska.

Nu befinner vi oss i den lilla byn Agios Nikitas på Lefkada. En rofylld plats utan inbjudan till utsvävande nattliga äventyr. Vi bor på Olive Tree, ett mysigt hotell med en ännu mysigare hotellägare - Chris. Hans mamma övervakar reception och städningen och hans pappa kockar runt i köket. Familjen är utflyttade Lefkadabor som numera bor i Kanada under vinterhalvåret.

Kanske ska jag ha lite badrumsbetraktelser igen. Här finns faktiskt ett duschdraperi - synd bara att det inte räcker ner till kanten på duschhörnan ….. Och städerskan envisas med att ställa en ny toalettpappersrulle varje dag på toalettstolen (som befinner sig innanför duschdraperiet). Varje dag flyttar jag rullen till badrumshyllan där hon tydligen inte ser den för nästa dag står där en ny rulle mitt i farozonen. Efter drygt halva veckan innebär det alltså fyra rullar på badrumshyllan och en i hållaren. Det kallar jag service! Naturligtvis finns ingen lutning i golvet här heller, men som en bonus får vi en gul Vileda torkduk av stort format som Chris förklarade första dagen, när han visade oss rummets alla bekvämligheter, ska användas att kliva på för att inte halka på marmorgolvet som blir väldigt halt när det blir blött!! Mycket omtänksamt, men vore det inte både bättre och enklare att skaffa ett längre duschdraperi……

Några dagar far vi berg och slingriga väger runt med en liten vit bullig Opel Corsa som fick namnet Bulemi.

Ordet fårskock har fått en helt ny innebörd för mig. En fårskock i betydelsen "en samling likformiga människor som inte vågar gå sin egen väg". Byt sedan ut människor mot getter (dessa duger som får i denna betraktelse) och ta del av följande upplevelse som gav mig denna insikt.

På en slingrande grusväg (eller snarare stenväg) som stundtals bestod mer av hål än stenar studsade vi oss fram mot målet, Lefkadas sydligaste spets, med vita klippor som stupar hisnande 60 meter rakt ner i det turkosfärgade vattnet. . Att vi överhuvudtaget gav oss iväg trots biluthyrningsavtalets klausul mot dåliga vägar var något inte jag var så glad åt. Just då. Men nu skulle jag inte vilja vara utan upplevelsen… Sceneriet ska tydligen vara som bäst vid solnedgång, men bara tanken på att försöka ta sig tillbaka på vägen i mörkret avfärdar den upplevelsen

Plötsligt, bakom nästa kurva, står det getter. Visserligen ingen ovanlig syn på Lefkada, och det är absolut inte första gången vi ser dessa djur utmed vägarna. Men, idag är det lite annorlunda. Vi befinner oss på en väg som är minst sagt lite trafikerad. Getterna är således inte alltför vana vid bilar. Istället för att förstå att det är något man ska akta sig för travar getterna nyfiket fram och samlas som, ja, just det - en fårskock, kring bilen. Undrar vad det här är för något, kanske det går att äta. Kom så går vi bort och tittar!!

Det var dock inte Bulemi som var huvudpersonen i dramat. Det var italienska turister - två unga tjejer - som befann sig i skocken när vi kom till deras undsättning. Således var det inte bara getterna som fick oss att haja till. Det finns alltså fler än vi som är dumdristiga nog att bege sig hit…..

Nåväl, italienskorna satt i sin bil, med getter bakom, framför och bredvid, helt paralyserade. I vilket fall som helst verkade de inte göra någon ansats till att kliva ur bilen och jaga iväg getterna, så vi tänkte att det var väl bäst att spela hjältar….. Med lite tillrop, "ella ella" och allmänt viftande lyckades vi efter en stund få några getter att ta ett kliv av vägen ner mot en sluttning, och fler getter följde efter av bara farten. Vi fortsatte vägen fram, ropande och viftande men när sedan "ledargeten", dvs han med hornen som man definitivt närmar sig med respekt, bestämde sig för att det var nog bäst att kliva åt sidan för den plåtburk bilen måste vara för dem, behövde vi bara stå där och studera resterande dumma stackars djur som nästan slänger sig på varandra tumlande nerför slänten. En stilla undran väcks i mig, är får och getter så där dumma från födseln eller är det något de lär sig med tiden…..

Vi var fåraherdar, inte bara en, utan två gånger den dagen. Naturligtvis hade getterna samlats på vägen igen lagom till vår avfärd. Den här gången gick det lika lätt, getterna travade uppför den branta sluttningen på andra sidan vägen istället, ställde sig nästan på varandra och några ramlade ner på vägen igen bara för att ge sluttningen en ny chans. Kommer någon och viftar är det nog bäst att lyda, men naturligtvis utan att gå för långt från flocken. Det gäller att hålla ihop! Bättre att stå på varandra än att riskera att göra något annorlunda, som att flytta på sig dit det finns plats!

Trots att klipporna var gråa snarare än vita, och vädrets makter valde att ge oss moln denna dag, så var sydspetsen en hisnande scen. När vi väl var framme vid fyren gick vi en bit och jag svingade mig nonchalant upp på en sten bredvid vägen och när jag reste mig upp kändes det som om jag skulle ramla ner igen…… Rakt framför mina fötter är ett stup - och 60 meter känns i magen det vill jag lova. Speciellt med den antydan till höjdrädsla som jag har.

Bristen på skandinaviska turister på den sida av Lefkas där vi valt att spendera vår semester tar sig många uttryck. Vi har t ex blivit tagna för italienare, holländare och till och med greker. Ett kalispera till servitrisen på restaurangen verkar vara allt som behövs för att få höra menyn på grekiska (eller vad det nu var hon tjattrade om, vem vet, det lät som rena grekiskan!).

Agios Nikitas är en lugn by, en väldigt lugn by. Men det fanns faktiskt två ställen som spelade vad man kan kalla pop-musik på kvällarna….. Ungdomarna från Gävle som vi hade sällskap med från flygplatsen till hotellet tog därför entusiastiskt emot informationen från Chris. Någonstans bakom kyrkan spelas det livemusik ikväll. Jippi, äntligen händer det nåt här i byn, häng med vetja; var deras glada tillrop när vi strävade uppför gränden till hotellet för att lämna våra inköpta flaskor med inhemskt vin. Jovisst sa vi, vi dyker snart upp. När vi så var på väg mot det stora äventyret, livemusik i byn, mötte vi 16-åriga flickorna hopvikta av fnitter på väg tillbaka till hotellet. Vi kunde dock urskilja några ord ur fnittrandet; dragspel hi,hi,hi två personer hi, hi, hi, fiol ha, ha, folk på stolar som lyssnar, fnitter, fnitter, fnitter….

Där var deras nöjeskväll slut och alla deras förväntningar var totalt grusade. Vi gick i alla fall och lyssnade en stund, och dragspel fanns det visserligen men jag vet inte om man kan kalla bouzoukin för fiol. Musikanterna droppade in mellan låtarna och två blev fyra, fem och slutligen sju. Sedan var det grekisk populärmusik (tror vi) för hela slanten. Rätt kul att höra men lite enformigt blev det.

Bulemi tog oss ut på mer äventyr. Vi gav oss upp i bergen för lunch när vi hade varit på Porto Katsiki, som i broschyrer beskrivs som en av de vackraste stränderna i Grekland. Om det stämmer eller inte kan inte jag uttala mig om, jag har inte sett så många, men vackert var det. Stora urholkningar i berget, fyllda med vit sand och småstenar. Nåväl, vi kom till byn Athani valde vi tavernan med panoramautsikt ner mot havet. Ett bra val för lite underhållning visade det sig snart. När vi satt och mumsade på vår Grekiska sallad och Tzatsiki började de övriga gästerna på tavernan (en grekisk storfamilj) spela dragspel och sjunga. När vi hade ätit upp hade de kommit till dansen och med zorbaliknande ringdanser och hopp gav de oss en upplevelse av grekisk fest på nära håll.

Det är vad jag tänkte dela med mig av från denna underhållsrika semester. Kanske kommer jag tillbaka någon annan gång och berättar om bläckfiskar, nattliga äventyr till grekiskt diskotek med fulla chaufförer, punkade bilar och mycket sena öppettider eller om den fantastiska festival som skulle gå av stapeln i Lefkada, visade sig vara en folkdansuppvisning utanför Lefkada, utan möjlighet att köpa mat, vilket innebar en nattlig middag när vi äntligen kom tillbaka till byn. Men, som sagt, det tar vi en annan gång.

Text: Ylva Espling, Linköping