Så sitter vi då här. Planet skall precis börja accelerera. Eric vid fönstret nyfiket tittande. Oscar sitter närmast mittgången nervöst tuggande tuggummi och foten trummar oupphörligt mot golvet. Elisabeth och jag är också lite spända. Tänk att vi kom iväg till slut. Det här har vi pratat om i många år. Första gången tyckte vi att barnen var för små för båtluff. Osäkert verkade det också. Tänk om man inte hittar någon stans att bo. Visserligen pratas det mycket om alla dessa rumsraggare, men ändå. Nu när barnen inte längre är små är vi nog bättre rustade för eventuella strapatser. En trist sak är att Anna inte kunde komma med. En för henne viktig skrivning kom emellan. Väl uppe i luften börjar vi än en gång läsa i alla guider vi tryckt ut från nätet. En smygande oro finns för första natten. Jag har lite självsäkert sagt att vi inte behöver boka något. Få se hur det blir. Framförallt barnen frågar om vi måste sova ute. Vi vet sedan tidigare bilsemestrar att det ofta är oroligt innan boendet är ordnat. En annan familj berättar att de redan bokat en hel vecka på Naxos. Intresserat lyssnar vi när de berättar allt de vet om olika ställen och vad det brukar kosta.

Halv tolv på natten landar vi på Santorini. Trettio minuter senare är vi uppraggade för första gången. Vet inte riktigt vad som lät bra, kanske poolen. Rummen på korten såg bra ut. Vi lastar oss själva och våra ryggsäckar i en sliten minibuss och iväg bär det med en ivrigt pladdrande grek. Vi åker och åker. Natten är svart så vi ser bara ljuset från olika byar på håll. Svagt uppfattar vi namn som Fira, Red Beach, och Black Beach. Vart han tänker köra oss vet vi inte riktigt. Till slut stannar han. "Next village is Perissa and only five minutes to the beach" förklarar chauffören. Jaha, tänker vi. Medan mannen hämtar nycklar pratar vi med några Åländska flickor vid poolbaren som säger att stället är bra. Innan vi går och lägger oss så sitter vi en stund vid poolen. Sönerna tar ett dopp och vi dricker ett glas vin. Natten är varm, tyst och svart, helt olik den i Helsingborg. Den här stunden på resan är det jag kommer ihåg bäst.

Man ser havet. Det är Oscar som på morgonen har kommit in till oss för att berätta. De har sovit bra även om det blivit lite väl kallt på rummet efter att de ¨micklat¨ med luftkonditioneringen. Upp med altandörren och visst är det sant. Nu går Elisabeth och jag till affären för att handla lite frukost. En stund senare sitter vi på altanen som ramas in av olivträd och mumsar på yoghurt och bröd. Vi bestämmer oss för att stanna en natt till och hyra en bil för att kunna se så mycket som möjligt av ön på en dag.

Båten går åtta på morgonen och riktigt hur vi skall komma till färjan vet vi inte. Strax innan sju går jag för att betala. "My son drive ferry five minutes" säger den lilla tanten. Jäklar, nu gäller det. Eric står i duschen och vi vet av erfarenhet att han inte tycker om att ha ont om tid. Ni kunde väl sagt till, gnäller han. Oscar har somnat om efter första purrningen, men lyckas med att komma i kläderna och rafsa ner det mesta i sin ryggsäck på några minuter. Ut för att hålla bussen medan Elisabeth samlar ihop det sista. Puh vilken start på en dag. Vi hinner köpa biljetter och lite bröd vid färjeläget innan vi tillsammans med massor av folk blir milt fösta ombord och upp på däck. Det är en stor färja, så även om vi är många blir det inte trångt. Att åka båt tycker vi alla är trevligt. När vi inte njuter av utsikten så tittar vi på folk. Mest är det andra båtluffare och det är lätt att komma i samspråk med olika människor. Vi hinner också prata en hel del om fortsättningen på resan. Vi bestämmer oss bl.a. för att varva ner. Dagen på Santorini blev väl jäktig, stranden, ett besök i Fira samt solnedgången i Oia. Pojkarna ville helst bada i poolen hela dagen visade det sig i efterhand.

När vi anländer till Naxos får vi uppleva några saker vi sent skall glömma. Först blir vi vittne till något som kan liknas vid ett organiserat kaos. Fyra besättningsmän blåsande i varsin visselpipa, med assistans av några hamnpoliser, som samtidigt försöker dirigera passagerna och bilar som först skall av och sen de som skall med färjan. Konstigt nog är allt avklarat på mindre än tjugo minuter och båten kan lägga ut. Vi som vet hur det brukar gå till hemma i Helsingborg kan inte annat än le. Några minuter senare blir vi nästan attackerade av ett gäng rumsraggare som alla högljutt försöker påkalla vår uppmärksamhet. Trots att vi pratat igenom hur vi skall bete oss och vad vi önskar känner vi oss trängda och nästan handlingsförlamade. Elisabeth är den som till slut säger något om vad vi önskar och vips så är det en herre som tränger sig fram för att visa vad han kan erbjuda. Lättade tackar vi ja och snabbt tar vi oss in i nästa minibuss.

Nu får vi en underbar tid. Vi stannar i fem nätter här. Lägenheten, som ligger högst upp och har en stor altan, ligger i Naxos stad på promenadavstånd till centrum och hamnen. På dagarna tar vi bussen till Agia Anna för att bada. Det är en i raden av flera fina sandstränder utanför staden. När det är som varmast på eftermiddagen går vi några meter upp till en av de tavernor som finns utmed stranden för att äta. Att sitta här i skuggan med en greksallad och titta ut över det märkligt blå havet har blivit ett oförglömligt minne hos oss. Kvällarna startar oftast ganska sent med val av restaurang. Det måsta finnas hundratals. Uppe vid torget trivs vi bäst där man kan sitta nära trottoaren så man kan se folkvimlet. Någon kväll väljer vi ett ställe vid hamnpromenaden, med utsikt ut över havet. Maten passar oss ganska bra, framförallt blir barnen sällan besvikna.

En sak som vi diskuterat redan hemma är om vi skall hyra mopeder. Sönerna är nästan vilda vid tanken. De räknar kallt med att få prova på och köra. Elisabeth som aldrig kört moped har varit tveksam, för att inte säga negativ. Hon har också hittat en artikel på nätet som varnar för bl.a. farliga vägar som hon ivrigt visar oss. Nåja, en morgon är det i alla fall dags. Två mopeder hyrs. Först måste vi övningsköra. Jag sitter bak och Elisabeth kör. Visst är det darrigt första kilometrarna. Värst är att komma iväg från stillastående, men efter några start och stopp är det dags att hämta de övriga. Med Eric och Oscar bak väljer vi en rutt som vår hyresvärd tipsat oss om. På slingrande vägar åker vi mot byn Filoti. Det är ett vackert jordbruklandskap vi passerar som vi upplever på ett för oss annorlunda sätt tack vare mopederna. Visst är vissa partier lite otäcka med branta serpentinvägar med obetydliga skyddsräcken, ibland inga alls,. Ganska snart pustar Elisabeth ut som passagerare bakom Eric, som överlycklig och säkert kör vidare. Det blir en lång dag med paus för lunch och bad i lilla byn Appolonas. När vi rullar in framför hotellet kommenterar tanten som brukar städa rummet med ett leende "Aah, maama drive".

Till Ios vill framför allt Eric som hört att det är en ungdomsö. Vi har gett med oss och tänker att det måste finnas något mer än partyön Ios. Vi har fått tips om ett fint hotell med pool och det är lättare nu bland alla uthyrare när vi frågar oss fram. Ganska fort är vi på väg i ännu en minibuss. Hotellet ligger läckert på en höjd med en vidunderlig utsikt över havet med Santorini i fonden. Vi kommer överens om att stanna här och bara lata oss tills det är dags att återvända till Santorini.

Innan vi kom hit besökte vi Paros några dagar. Vi hade lite otur med boendet här. Det är inte lätt att komma från ett ställe där alla trivdes till något som först upplevdes som lite sämre. Andra dagen friskade dessutom vinden i och alla båtturer ställdes in så vi kom inte härifrån heller. Så här efteråt så har vi, trots allt, flera fina minnen från Paros. Ett sådant är byn Lefkes som är ett koncentrat av alla mysiga grekiska byar. Otrolig by, det är nästan så man tror det är någon sorts friluftsmuseum, och det är en ren fröjd att vandra omkring på de smala gatorna bland de små vita husen. I väntan på lugnare väder så blev det mer mopedåkande runt ön. På läsidan fann vi Golden Beach. Nästan öde låg denna stora, långgrunda strand där några "windsurfare" tränare. När vi kör roar vi oss med att försöka lära oss att läsa vägskyltar på grekiska. Efter ett tag går det riktigt bra. När väl färjorna börjat gå satt vi några timmar på ett café vid hamnen i Parikia i väntan på vår båt. Här är pulsen enorm, olika båtar anländer ideligen och det vimlar av folk. Den här ön borde få en chans till någon annan gång.

Tiden på Ios kommer vi ihåg som härligt lat och lite lyxig. Att på morgonen först simma i poolen för att sen gå upp på takterrassen och få frukosten serverad är inget vi är vana vid på våra semestrar. Sen är det bara att välja mellan strand och hotell. Fast att sola och bada en dag vid poolen kräver en hel del. Det gäller att dyka snyggt och pojkarna blir snart riktiga poollejon. Plaskfria dyk och helst avsluta med crawl några meter. När jag plumsar i så ler de bara lite och frågar om de får visa hur jag gör. Hmm, tänker jag, så illa är det väl ändå inte. Nere vid stranden provar vi killar "tuberiding". Vi beställer en, visar det sig, väl tuff variant. Elisabeth sitter i båten och få se oss i en vild galopp. Han som kör båten ger sig inte förrän jag i en kraftig sväng tappar greppet och befriande faller i vattnet. Det är som sagt mycket ungdomar på ön. För dem börjar dagen avsevärt senare efter att discot stängt vid 6-tiden. På kvällarna värmer de upp hemma och går in till byn vid midnatt, ungefär då vi kommer hem. Eric funderar redan på om det är möjligt att åka hit med sina kompisar en annan sommar.

Våra kvällar skiljer sig inte från tidigare öar. Vi strosar i butiker och tillbringar någon timma på en restaurang. Oscar blir förtjust i en huskatt på ett ställe. De flesta katter är annars vilda här och ser för det mesta magra och luggslitna ut, men den här är riktigt fin. Så varje kväll äter vi på samma ställe, vilket inte gör något för de har värdens godast vitlöksbröd här. Det vattnas i munnen på mig när jag tänker på dem. Ibland slinker vi in på någon pub med storbildsteve för att följa en match under fotbolls-EM. Hur vi än gör så börjar våran semester gå mot sitt slut.

Vi åker tillbaka till Santorini dagen innan planet skall ta oss hem. Visserligen är havet nästan spegelblankt, men vi törs inte chansa. Det är nog inte så kul att vakna för att mötas av beskedet att färjorna är inställda. Efter en sista natt i Grekland för den här gången har vi hel dag kvar att spendera. Planet går inte förrän vid midnatt. Vi har snålat lite tidigare och det tar vi igen nu i Fira. Det blir också en sista måltid med panoramautsikt över bukten och den gamla hamnen. Konstigt nog tröttnar man aldrig på att titta. Vi förundras över hur fantastiskt staden är byggd på sidan och toppen av berget. På kvällen sitter vi länge och pratar om veckorna här. Att båtluffa innebär att man upplever en hel del. Ibland blir det lite jobbigt och osäkert. Men fördelarna överväger är vi alla överens om. Resan har blivit precis så bra som vi hoppats och gör gärna om detta. Några av de mindre öarna lockar också, till en annan gång.

Klockan är sju på morgonen och vi tar en promenad i trädgården. Det har regnat på natten och det ångar nästan om den djupgröna och frodiga växtligheten. Vi är hemma.

Text: Peter Bekric