Det skulle bli ett äventyr. För mig, som inte varit i Grekland på 10 år, och för de två barnen, som aldrig varit där över huvudtaget. Som resesällskap hade vi min syster och hennes två barn. Detta visade sig vara ett perfekt antal barn, tillräckligt många för att de skulle kunna variera lekkompis lite och tillräckligt få för att man skulle kunna ha en i varje hand vid behov.

Resan till Athen gick smärtfritt, bara någon halvtimme försenade var vi när vi kom fram. Det var dock tillräckligt för att det skulle kännas lite stressigt, klockan var nästan två på eftermiddagen och båten till Milos skulle avgå klockan tre hade vi kommit fram till genom Internetstudier. (Fast samtidigt hade man ju hört så mycket om båttidtabellernas tillförlitlighet att man inte kände sig riktigt säker…)
Vi bestämde oss för att ta en taxi, och blev förstås blåsta på priset, 6000 DR, men det fick väl vara, vi tänkte att vi skulle nog bli bättre på att förhandla bara vi vant oss lite…..
Och vi kom i alla fall till Pireus i tid, och båten avgick i tid, och vi hittade biljettkontoret utan problem, snabbhandlade vatten och kex och klev ombord. Det här var enklare än vi hade trott!!

Eftersom vi hade klivit upp vid halvfemtiden på morgonen (tänk att barn som annars slåss när man till vardags ska väcka dem så glatt skuttar upp och klär på sig vid den tiden……) blev det en stillsam båtresa, vi sov på bänkarna, läste "Tsatsiki och farsan" (en perfekt bok att läsa om du reser med 6- till 10-åringar, handlar om pojken som åker till Grekland med sin mamma för att träffa sin pappa, bläckfiskaren, det känns som om man lever sig in extra bra i handlingen när man faktiskt är i Grekland) och handlade smaklös mat i den lilla serveringen. Först vid halv elva var vi framme på Milos, det var då helt kolsvart ute, bara glittrande ljus från restaurangerna i hamnen mötte oss, och rätt spännande att se hur det skulle gå att hitta logi.

Det gick också bra, vi hade fått tips innan om ett hotell, Vamvounis, och eftersom vi inte såg någon som verkade stå och vänta på husvilla turister tog vi en taxi dit, checkade in och slängde barnen i säng så fort det gick. (Vi förstod senare att om vi hade gått lite längre in på kajen hade vi antagligen stött på någon uthyrare, det är så det är att vara ovan luffare….)

Dagen efter var det intressant att kliva ut på balkongen och se var det egentligen var man hade hamnat…..jodå, det såg ju fint ut, och det var varmt, så det var ju bara att ge sig iväg mot första bästa strand.

Denna första dag i Grekland gick mest åt till att komma tillrätta, äta glass, bade och försöka få grepp om ön och vad den hade att erbjuda. Turistinformationen vid hamnen hade inte öppnat för säsongen, så det blev till att fråga sig runt. Och barnen, som ställt in sig på att det skulle finnas fullt av åsnor, blev överlyckliga när en liten farbror kom ridande på sin lilla, lilla åsna och vinkade så glatt….

Dag två tog vi utflyktsbåten runt ön, en heldagstur som tog oss till flera underbara badställen, man badade direkt från båten (ett tips här är armpuffar till icke simkunniga barn, och kanske en liten badmadrass, då kan även mindre barn njuta av utflykten, det verkade som om flera andra barn blev utan bad och ledsna därför att de inte kunde bada från båten).

Det kändes rätt snart som om Adamas egentligen inte var någon stad för oss, vi vill ha ännu närmare till stranden och ännu färre bilar……vi tog en taxi till Pollonia (2000 DR) och hittade där vårt paradis.

Mrs Soultana, nästan längst bort i byn, åt nordöst blir det kanske, hyrde ut rum. Det var dock inte säsong ännu, så det var inga lakan i sängarna och golvet osopat (sånt fixas ju dock lätt till) och antagligen billigare än senare på sommaren. En lägenhet (hela övervåningen) med tre balkonger, sju sängar, två stora sovrum, kök (helt ok utrustat, matplats för 6-8 pers) och stort vardagsrum hyrde vi för 10 000 DR per natt. Telefonnumret till denna dam var 0287-413 46, och funkar säkert bra om man pratar grekiska, annars funkar det säkert inte alls….. Mrs Soultana pratade mycket, på grekiska, ingen engelska, så vi pratade svenska med henne och det gick precis lika bra…..var det något hon inte förstod (som att vi behövde fler lakan) så drog hon in oss till sig och så fick vi peka…..man blir till slut rätt bra på att prata med kroppen!!

Att bo så här var idealiskt, barnen kunde dela upp sig och leka i olika rum (och åttaåringar kunde bygga kojor i garderoben), vi kunde välja balkong efter hur mycket sol och vind vi ville ha för tillfället och vi kunde koka makaroner när maten inte hade passat på restaurangen.

Precis bredvid där vi bodde låg restaurang "El Greco", med utsikt över havet och solnedgången, trevlig liten farbror som pratade tyska (det gjorde inte vi…) och god mat. En annan trevlig restaurang i närheten hette "Apollon" och låg ovanför en liten strand med några små båtar, där kunde barnen bada medan vi drack frappé i skuggan, och de serverade stora portioner med köttbullar och pommes frites.

Allt detta låg liksom lite "off" från hamnen och restaurangerna där, och det var inte många turister som hittade dit. Många turister verkade komma bara för en dag, och stannade då kring stranden i hamnen. Det var i och för sig en väldigt fin strand, och vi tillbringade mycket tid där, men på eftermiddagarna badade vi ofta från klipporna på norrsidan som låg närmare där vi bodde.

En dag hyrde vi bil och åkte runt på ön. Vi hyrde bilen på kvällen och åkte då upp till Plaka, åt middag, såg solnedgången från kyrkan och handlade lite souvenirer (det kunda man alltså inte göra alls i Pollonia, vilket var rätt avkopplande). Det var mysigt att stå där högt uppe och se när mörkret sänkte sig och ljusen började glimma i alla hus, några enstaka båtar tuffade in mot hamnen (utan det karakteriska fiskebåtstuffandet men med ett väldans discodunk…..) och trots att det var så sent så var det varmt. Det är ju en av de stora poängerna med Grekland tycker jag personligen, att man slipper frysa…..även kvällstid.

Morgonen därpå steg vi upp tidigt, lastade bilen med vattenflaskor (djupfrysta) och vattenmeloner och tog oss till Sarakiniko, fantastiskt ställe där man kunde hoppa från höga klippor, snorkla eller leka att man hade ett eget hus med massa olika rum i grottorna. Spännande, men framåt mitt på dagen ingen skugga, och servering fanns det ingen öppen.

Vi åkte vidare till Fylakopi, som blev min absoluta favoritstrand. (Dock misstänker jag att det förälskade paret som låg där helt ensamma innnan vi kom inte tyckte att vi var direkt efterlängtade, fyra barn kan rätt effektivt ta kål på stillhet och tystnad…...) Höga, lodräta klippor, en livsfarligt snirklande "trappstig" uthuggen i berget tog oss ned till en underbar liten strand med härligt vatten. Lite skugga fanns i en grotta, så vi stannade resten av eftermiddagen och bara njöt.
Efter denna heldag passade vi på att storhandla vattenflaskor och köra hem dem med bilen innan vi lämnade tillbaka den. Det blir ju lätt ett himla släpande på vatten.

Vi hade från början inte planerat resan mer än att vi skulle till Milos först, och nu efter en dryg vecka, började vi fundera på att åka vidare, men vart? Planer fanns på Folegandros, men det blev till sist Serifos, dels för att det verkade vara en barn- och badvänlig ö, dels för att den ju ligger på vägen tillbaka till Athen. Vi tog båten dit en lördag eftermiddag, och det visade sig vara ett mindre intelligent val. Inte för att det var något fel på Serifos, men att komma dit en lördag kväll var inte så lyckat, då hela ön var nedlusad av greker som kommit från Athen för att tillbringa helgen i skärgården. Det var ytterst svårt att få tag på rum, hela hamnpromenaden gick vi från ställe till ställe utan att lyckas. När vi sent omsider började gå åt andra hållet gick det bättre (det är svårt att erkänna, men det hade varit rätt i det läget att lyssna på sin storasyster, som föreslog det från början….)

Vi fick rum, dyra tyckte vi (8000 DR per rum), hos en tant Gloria. Vi hade förstått att det nog skulle bli rum lediga på söndagen, så vi tog en sväng på kvällen och kollade oss omkring. Lite längre bort mot Livadhakistranden fanns ett ställe med två rätt fula hjortliknande djur på grindstolparna, här fick vi veta att det skulle finnas både rum och lägenheter följande dag.

Morgonen därpå försökte vi först få ned priset hos Gloria, men det gick inte så bra, och barnen tyckte att hjortarna var så fina att de ville bo där hellre, så vi gick dit igen.

Här visar det sig, till slut, att förhandlingsvanan blivit bättre……Vi hade i och för sig redan rum, och satt ju inte i sjön, och det gör också läget till ett annat. Efter att ha berättat att vi hade rum med kök för 6000 (OK, det var ju en sanning med viss modifikation….) på ett annat sälle men kunde tänka oss att flytta dit om priset var lägre än så, fick vi till slut hyra en lägenhet med kök och tre sängar + ett dubbelrum för 11 000 DR. Det verkade också vara väldigt bra att vara två när man diskuterar priset, då kan man vända sig till varandra och se väldigt tveksamma ut och prata på svenska sinsemellan och säga "-Väldigt billigt det här, vad säger du??"(Paret bredvid berättade senare att de betalade 8 000 för bara ett dubbelrum.) Äntligen kände vi oss som riktiga prutspecialister!!

De fyra dagar vi tillbringade på Serifos var mycket lugna, bad, mat, sol, glass, frappé, retsina……och en liten utflykt till Choran, på läskigt slingriga vägar i en buss med uppenbarligen rätt van chaufför, inga speciella hänsyn togs alltså till vägförhållandena, som låg hastighet eller sånt…..

Serifos kändes mer turistig än Milos, det fanns färska, svenska kvällstidningar i affären och mycket mer souveniraffärer med krimskrams. Men det var mysigt, resturangernas bord stod direkt i sanden i hamnen, mycket nära vattnet, så nära att en sexåring som vickar på stolen får en väldigt blöt påminnelse om att det där hade visst mamma sagt att man inte skulle göra……och det var gott om åsnor och tuppar och andra djur. (Även mygg….)

Det blev så småningom dags att resa tillbaka till Athen, två veckor går fort, väldigt fort, när man har roligt. Även denna resa gick över förväntan, båten kom i tid trots att det hade blåst kraftigt hela natten, vi kom fram i tid, tog tunnelbanan utan problem, klev av mitt i smeten vid Omoniaplatsen och hittade fram till Hotel Annabel, ett halvsjabbigt ställe, men breda sängar med fräscha lakan och hyfsat pris, 6000 per trebäddsrum. Det kändes som om detta också var ett ställe som fungerade lite som ungkarlshotell, många mörka män gick runt i korridorerna och verkade tycka det var väldigt spännande när det kom två blonda kvinnor med fyra barn. De flesta hade plötsligt ett ärende förbi just våra rum, och det kändes på något vis helt OK att det fanns en ordentlig regel på insidan av dörren. Tilläggas bör kanske att det var väldigt lugnt, inget busliv eller så, och en ordentlig reception som kunde ge bra information om Athen. Det fanns en resebyrå precis bredvid, Annabel Travel, och de kunde tydligen hjälpa till med lite av varje vad gäller researrangemang i grekland. Det var ju vi dock inte så intresserade av, eftersom vår tid här närmade sig slutet.

Trots den mörka natten gav vi oss ut, bara runt hörnet dock, och tog en hamburgare. Tvärsöver gatan låg ett Internetcafé, som vi inte besökte och inte kan adressen till, men adressen till Hotel Annabel finns med i boken "Ö-luffa i Grekland" och hittar ni dit så är det precis i närheten, om IT-behovet blir stort.

Att på morgonen gå ut i en så stor stad som Athen och äta frukost är en rätt speciell upplevelse, verkligen fullt ös runt omkring en. Vi satt på en trottoarservering och fick det godaste kaffet på hela resan (med varm mjölk), färskpressad juice i stora glas, ett berg med rostat bröd, smör och marmelad (smöret hette Lurpak och kom från Danmark, barnen blev döbesvikna när det inte var nåt lur, bara vanligt smör….). Mums var det, och en bra grund inför den tre timmar långa promenad vi sedan gjorde.

Helt utan karta och kompass lyckades vi göra en runda förbi Akropolis (vi hann dock aldrig gå upp dit, men det var det många andra som hade gjort, de syntes som små svarta flugor som kryllade där uppe), stora shoppinggator och marknader med mat och allt möjligt, och när tiden började närma sig gå-tillbaka-till-hotellet-packa-ta-en-taxi-till-flyget-tiden tänkte vi att det var nog bäst att ta en taxi eftersom vi inte visste var vi var. Det visade sig att vi var ett kvarter ifrån Omonia, och alltså hade gjort ett perfekt varv runt stan!! Inte utan att vi kände oss nöjda med vårt lokalsinne.

Det sista äventyret var att få tag i en taxi till flygplatsen, ingen ville ha oss med, för mycket packning, fullt, "taxi not free", "no, no, no", och vi började bli lite nervösa när minuterna tickade iväg. Då, till slut, stannar en bil…..men där sitter ju redan en man……han öppnar fönstret och frågar vart vi ska….jaså, flygplatsen……hmm, jag ska bara en liten bit till, några av er kan följa med och ta över bilen då…….(hjälp, måste vi dela upp oss, tänk om de övriga inte får någon bil)….vi pratar svenska….varpå mannen skiner upp och säger "-Är ni svenskar? Då ska jag hjälpa er!!"….han kliver ur, fast han egentligen skulle längre, pratar grekiska med chauffören och ser till att vi alla kommer in i bilen och säger att vi ska till flygplatsen och förklarar att han studerat i Sverige och ber oss att "pussa Sverige" från honom….(det har vi gjort!). Tänk att man just när det behövs träffar just rätt människa!! "Det ordnar sig!!" är en bra slogan att använda lite då och då, kanske speciellt i Grekland?

Trodde vi ja, chauffören känner bara till en flygplats, och tar oss till den, vi försöker förgäves få honom att svänga av vid Treminal B, charterterminalen, men det vill han inte lyssna på, säger bara "aeroporto" och kör vidare. När vi kommer fram får jag släpa in honom till informationen och på engelska be dem förklara för honom, på grekiska, vart vi vill komma. Till slut går det upp ett ljus för denne stackars man, han ser lite deppad ut över att han inte visste, men kör oss snabbt till rätt ställe. 2500 DR kostade denna resa, från Omonia, att jämföra med de 6000 vi betalade första dagen, till Pireus!!!

Vi kommer fram en halvtimme innan planet ska lyfta, det känns lite stressigt, men visar sig vara egentligen helt lagom, ingen kö vid bagageinlämningen (det har alla andra redan klarat av), ingen väntetid i avgångshallen utan direkt öppnas dörrarna och vi kommer med första bussen och blir faktiskt först ombord på planet! Och möts av de nu ur tiden gångna taxfreepåsarna vilket medför stor glädje för barnen som öppnar skattkistor och godisburkar och genast börjar trycka i sig!

Vårt äventyr i Grekland blev precis så bra som vi hade tänkt oss, sexåringen är beredd att flytta dit vilken dag som helst, och jag har redan börjat drömma…nästa år….då kan vi åka dit….eller dit…….och dit………

Text: Åsa Schwieler, Bromma