Men vart tog alla oliver vägen?

Historik

Redan de gamla grekerna … kan man lugnt utgå ifrån…. hade ganska så klart för sig vattnets enorma betydelse för sjöfarten. De hade förmågan att se hela helheten från A till Ö. Eller som greken själv säger från Ö till Ö. Men … för de gamla grekerna gällde det att övertyga resten av världen om att A inte bara står för Appolo och Ö inte bara står för en kall öl, utan att de också står för semester, sol och bad med brända ryggar, resor, flackande hit och dit, köpslående, krävande promenader, mat i massor med grekisk sallad och dricka med tilltugg samt en hel del hallabaloo. Det skulle dröja ända fram till slutet på 1900-talet innan vårt glada gäng skulle få tummarna ur gaskammaren och själva undersöka saken på plats, bara de goda gudarna kunde stå oss bi. Ett bra sätt att få klarhet på frågan - " hur vida en glad själ bor i en sund kropp?" var helt enkelt att utlämna sig till dessa gudar och ge sig ut och ö-luffa i den grekiska arkipelagen. Närmare bestämt i den vackra ögruppen Kykladerna.

I vanlig ordning planerades resan månader i förväg. Det vill säga att Ulf under några månader la ner hela sin själ på diverse förundersökningar. Flygbolag, resebyråer, färjesällskap, ölluffarexpertis samt allt vad Internet hade att erbjuda av kunnande kontaktades. Offerter införskaffades. Tidpunkter lades fast och sommarklädesförrådet sågs över. Det mesta skulle haft passerat Myrorna för ett par år sedan. Nu var det för sent. Nya modernare, ja rent av tidsenliga klädesplagg och lämpliga skodon med AC inhandlades.

För att resan skulle få en någorlunda acceptabel hög status, med ett för forskningen bestående värde, valde man bort den allra dyraste perioden. Någon finansierade del av resan genom insamling av ölburkar och någon tog extraknäck på hemmet. De som inte ville avstå sina ölburkar fick ta pengarna ur egen ficka. Pappersinsamling är numera otänkbart sen Sellbergs fick hämtoption på allt som luslästs.

Med på resan fanns förutom undertecknad och min Monica också Laila med projektets initiativtagare Ulf samt nyexaminerade Maj-Lise med sin Uffe.

Vårt bidrag till den vidare framtida forskningen, över människans beteende i hög värme och med saltstänk i luften, är noggrant förda dagboksanteckningar och dessutom kompletterade med några hundratals foton, som slumpmässigt tagits i icke på förhand arrangerade situationer. Följande sidor är hämtade ur dagboken.

Tidigt, mycket tidigt. Egentligen okristligt tidigt. Redan klockan fyra på morgonen, när väckarklockan ringde, anade katterna på Lövsångaregatan i Vellinge mus i mattan. Det stod inte rätt till. Den brukade inte att ringa så här tidigt. De orkade inte ens lyfta på huvudet vid denna tidpunkt. Nils signalerade till Svea med svansen om att ligga kvar. Och så fick det bli. Det var för tidigt. Ja, mycket för tidigt. Men vi andra, d.v.s. undertecknad och Monica, vi hade ju beställt taxi till klockan fem och nu var det bråttom. Lite mer än en timme senare mötte vi resten av gänget. Stockholmarna hade rest ner dagen innan för att inte riskera komma för sent och stod nu uppradade tillsammans med Åkarpsborna framför centralstationen i Malmö. Bussen som skulle föra oss till Kastrup kom. En kvinnlig bodybildare lyfte upp våra ryggsäckar i bussen, kramade musten ur busschauffören och sen bar det i väg. Kvar på trottoaren stod endast taxichaffisen och vinkade. Han vinkade omväxlande med knuten näve och ett finger i luften samtidigt som han funderade över vad han gjort för fel. "Vid den här tiden brukar jag ju alltid få dricks", tänkte han.

På Kastrups flygplats rådde någon slags julstämning, trots det var mitt i sommaren. Folk handlade taxfree för sista gången. Man hade i Brysell bestämt att inom EU skall det inte finnas några sprittullar. Utan sprittullar ingen taxfree. Själv nöjde vi oss med att handla några 75:or whiskey och gin, som skulle räcka de två veckorna medan vi var på resande fot.

Flygresan gick upp och ner. Där emellan åt vi en utsökt potatissallad med en lika så utsökt bit vildand fångad i flykten. Till detta serverades flygbolagets egna vin. Troligen ett hemmabrygge gjort i någon hangar på Kastrup. Det stod "Made in Hungary" nederst på etiketten.

Hälften av passagerarna klappade händerna när planet hade landat. Andra hälften hade dom fortfarande knäppta tills skylten "Fasten your seatbelt" var släckt. Men ingen fara med den landningen. Piloten hade minst hundra meter kvar av landningsbanan när han fick stopp på planet. Vi hade landat på ön Santorini i Grekland.

Vi skulle nu tvärs över ön till hamnen för att fortsätta resan med båt till en annan ö som heter Paros. Vi beslöt att ta en taxi. Eftersom vi var sex personer så fick vi ta två taxar. Första taxin, som körde till hamnen skulle kosta 3.000 Drm, men priset steg av någon okänd anledning till det dubbla för att det fanns en utomsällskaplig med bland passagerarna. Den andra taxin förhandlade vi ner till 3.500 Drm, och det priset blev bestående. Under eftermiddagen och kvällen hade vi en underbar båttur från Santorini till Paros, med korta stopp för av- och påstigningar på andra öar. Poseidon var på gott humör eller också sov han. Telefonförbindelse upprättades mellan Grekland och Sverige. Hörbarhet femma. Klockan var närmare halv elva när vi la till i staden Parikias hamn på ön Paros. Vi möttes av ett större upphov av män, som ville hyra ut sin lägenhet eller sin morsas lya eller syrran sin, bara priset var det rätta. Startbudet 10.000 Drm nonchalerade vi direkt och så var handeln igång. En ung trevlig kille med grekiskt utseende, som alla fick förtroende för, representerade sin mor. Han lovade oss tre rum i samma hus med balkong, dusch och på gångavstånd från badstranden för 6.000 Drm per rum och natt. Ett Fynd! Det var ett så gott som nytt hotell. Hotell Anna Platanoy. "Inga ungdomar på det här hotellet" sa Anna, för att liksom höja ribban och inofficiellt lägga till några stjärnor. Men från den regeln fick vi dispens och så la hon beslag på våra pass.

En snabb titt på strandpromenaden och en tallrik gulaschsoppa med vin från ön fick avsluta första dagen på resan. Den medhavda spriten lämnades orörd.

Antitaxfreedagen - Torsdagen den 1. juli 1999

Redan när man vaknade kunde man förstå att folk kände sig lite övergivna av de europeiska regeringarna, som just infört taxfreeförbudet. Med tanke på hur folk, som rest mycket, hade bidragit till transportbolagens ve och väl, och för att inte glömma att nämna luftfartsverkets egna små extra inkomster från spritshoppen. Men ingen rörde en min. Vi skall nog ändå dricka den medhavda spriten och minnas alla de gånger som tullarna pekat finger åt oss och ställt frågan "Något att förtulla". Frågvisast var de alltid veckorna före Tulltjänstemännens traditionella julfest, TTJ. Precis som om de skulle få en större julklapp om de varit bra på hugget. Nu blir de väl helt utan julfest i framtiden, kan man tänka.

Vi hann knappt ner till terrassen, där Ulf serverat morgonfikat förrän kaffet var upphällt. Måtte hans välvilja att få göra frukost till oss räcka hela resan. En strålande morgon. Zigenarbaronen körde gata upp och gata ner i sin lastbil och genom högtalare förmedlade sin affärsidé . Idag sålde han plaststolar. Det ända som skiljde baronen från vår egen Hemglass var att hans skrovliga röst hade ersatt musiken.

Hela förmiddagen strövade vi omkring i byn. Kollade båttider hos färjebolagen nere i hamnen. Ett besök på den bysantinska Ekatontapyliani hann vi också med. Kyrkan med de hundra portarna. Den hundrade porten saknas fortfarande. Det sägs att när man hittat den hundrade porten kommer Grekland att erövra Konstantinopel. Det skulle inte förvåna mig om en svensk har eldat upp den på under ett grill party på stranden. Porten är i varje fall borta. Vi gick aldrig in. Skall man in i kyrkan måste man hyra byxor. Inga byxor - Inget katedralbesök. Så där stod vi med ett ben i katedralen och ett i Guds fria natur, byxlösa enligt den grekisk-ortodoxa regelboken. Mer promenad. Tillbaka till strandgatan. Fika på gåendes fot. Därefter till badviken. Badet var väl ingen höjdare. Det var en dålig botten och en massa skräp som blåst in i viken, men det var varmt. Alla badade två gånger. Förtvätt + normal. Vattnet var mycket salt.

Hemkomna på hotellet efter sightseeingturen slappade vi en stund på terrassen med ett glas gin, utspätt med slödricka. Därefter duschade vi och gjorde oss redo för kvällen.

En mysig restaurang, Apollon, fick inrama kvällen. Mixed grill på grekiskt vis var ett måste. Alla utom Maj-Lise tog denna utsökta anrättning. Maj-Lise hade längtat så efter mosacka med dippsås att hon inte längre kunde bärga sig. Vi gjorde henne sällskap på dippen. Restaurangen var ett äkta familjeföretag där mor bestämde och tillika skötte serveringen. Dottern klädd i sangriablus hjälpte till liksom hennes far "Johan på Dippen". Matmor blev så glad över att vi åt så duktigt att hon bjöd oss killar på en redig konjak och tjejerna på någon form av likör. Ett sätt att höja krogens status och skapa förutsättningar för lite extra dricks.

Det hade varit en fin dag. Alla gick nöjda till bädds. Gudarna var på vår sida.

Utflyktsdagen - Fredagen den 2. Juli 1999

Taxfreelagen hade inte varit i funktion mer än några timmar förrän folk började prata om vad som skulle komma härnäst. Visst skruvades korken betydligt hårdare åt idag än den gjordes igår, men inte hårdare än att den skulle gå att ta upp om det skulle krisa sig.

Morgonen denna dag började med en överreklamerad frukost på en terrasservering över stadens gågata. Påfyllning var här ett okänt begrepp. Nej, den som skulle ha en extra kopp kaffe fick allt börja om från början med en ny frukostbeställning.

På väg mot hamnen mötte vi prelaten. Han hade just varit hemma hos någon öbo och givit sista smörjelsen. Han såg inte direkt ledsen ut så man kan väl förutsätta att det blivit några extra tusen drakmer till kyrkan. Kanske tillräckligt för att lägga nästa personalmöte någonstans på fastlandet. Varför inte i Aten eller ett snäpp högre upp, Rom? Lite internationellt utbyte skulle väl inte skada. Nere i hamnen träffade han sina predikobröder. Nu skulle det firas. Men först måste gubben eller gumman som fick "sistan" dö.

Vi valde att göra en utflykt till Lefkes. Tog buss nummer ett nere i hamnen och åkte till öns mitt. Lefkes är en liten gammal pittoresk by på sluttningen av ett berg. Vi gick genom smala gränder och kom fram till ett torg med en stor katedral. Det var mycket varmt, så flaskorna med vatten, vilka vi handlade på morgonen, kom väl till pass. Vi stannade upp framför kyrkan. Kyrkovaktmästaren, som egentligen skulle hem på siesta, låste upp porten till storkyrkan och släppte in oss i helgedomen. Inget knusslande om att låna hans brallor inte. Bara gesten räckte för att han skulle få några hundra drakmer i sin sparbössa. Kanske han också får råd åka på personalmöte. Innan vi reste tillbaka igen hann vi få i oss en lätt lunch. Väl tillbaka i staden rusade vi av bussen och på badbåten. Vi åkte över till stranden på andra sidan hamnen. Här var vattnet jättefint.

Vi badade hela eftermiddagen. Kvällsmaten åt vi på den restaurang, vilken vi hade besökt på sena kvällen samma dag som vi anlände. Vi hann bli riktigt bekanta med restaurangens mycket trevliga servitris, Sue. Sue, som var född på Nya Zeeland och bott ett tjugotal år i Sydafrica, skulle efter säsongens slut fara vidare till Sydamerica. En väldigt charmig tjej. Ålder omkring trettio år.

Även denna dag hade varit solig. Inget moln på himmeln hade synts till. Även Apollon verkar vara på bästa humör. Vi somnade alla glada och lyckliga. Den medhavda spriten kommer sannolikt inte att räcka.

Luffardagen - Lördagen den 3. Juli 1999

Dags att luffa vidare. Efter frukost begav vi oss ner till hamnen. Dessförinnan hade vi gjort upp med Anna. Det hade varit väldigt lugnt på Annas hotell. Kanske lite för lugnt i Annas tycke. Lite rajtan-tajtan hade hon väl kunnat tillåta. Vi förstod gesten när hon gav oss ägg till frukosten.. Annas hotell kan man rekommendera. Bättre ligg får man leta efter.

Vi köpte biljetter till Naxos och ställde oss i kö i vänthallen. Prästen, jag nämnde om igår, från "sistan" skulle bli "förstan" idag. Så fort han kom in i vänthallen trängde han sig fram och fick ringside vid insläppsgrinden. Då han inte kunde komma förbi grinden gjorde han korstecknet, mumlade några Ave-Maria och klättrade helt sonika över den samme, trots den var stängd och låst. Grinden, som skulle stoppa upp resenärerna och hindra dem från att lämna kön. Allt för att undvika förvirring ute på kajen. Grinden, som endast hamnkaptenen har nyckel till. Gud allena vet varför Prälle hade så bråttom. Om någon har en fast plats efter detta jordeliv, så borde det väl vara han. Var han på väg att göra bot och bättring? Även han har väl någon gång också haft en liten synd att bekänna? En fråga till honom hade väl varit på sin plats. "Skulle du tränga dig före på himlastegen också"?

Väl i Naxos ordnades rummen lätt. Ett kort snack med tjejen i rumsförmedlarkiosken och saken var klar. Efter tio minuter kom vår värd ner till hamnen med sin Van och hämtade oss. Samtidigt, som han körde oss till hotellet - Hotel Aphrodite, informerade han oss lite om stan. Rummen var ok.. Vi hängde in ryggsäckarna, tog badgrejerna och promenerade raskt ner till badplatsen. Vattnet var mycket salt. Jag vill inte påstå att det var så salt att man kunde gå på det precis, vilket i så fall inte skulle ha varit första gången i historien, men det gick alldeles utmärkt att flyta omkring på det.

En liten aptitretare på hotellets innegård satt fint på den sena eftermiddagen innan vi gick till en av utomhuspizzeriorna i närheten av den antika portalen Portara. Servitrisen här var från Limhamn, så hon hade inga problem med språket. Alla hade kommit till stranden den kvällen för att se solen gå ner. Och den liksom bara gick ner. Ner bakom berget i horisonten. En vacker tavla, som fick fotohandlarna att jubla över all film som gick åt. Så är det varje kväll. Alla öar har sin egen solnedgång och sin egen fotohandlare. Andra ville hellre se månen gå upp. Aphrodite hade det jäktigt denna kväll med att få de nyförälskade att krypa närmare varandra. Det rådde ett påtagligt överskott på giftaslystna flickor. Många av flickorna undrade över var de kunde, som det stod i annonserna, "Rent a Carl"? Ett taskigt "!" hade blivit till ett l. Så snart solen försvunnit helt bakom berget tog nattlivet vid. En tjej, i tjugoårsåldern, ville kasta in en annan på nightclub. Artigt men bestämt avböjde jag.

Ännu en fin dag hade förgyllt våra liv. Appolon styr på dagen och hans halvsyster Aphrodite regerar på natten, med viss hjälp av sin son Eros. Men vem håller koll på drickat? Vi börjar mer och mer ifrågasätta om spriten kommer att räcka hela resan.

Utforskaredagen - Söndagen den 4.juli 1999

Söndag och helg på ön. Vi tog bussen till öns centrum. Närmare bestämt till en by som heter Chalk. Vi blev avsläppta utanför kyrkan. Prästen hade ordnat till fest under pinjeträdet för sina församlingsbor. Någon form av tacksägelsefest för alla de goda gåvor han höstat in. Utan dem så skulle han inte ha vunnit månadens kollektkampanj. Prästen gick runt och hällde upp vin i glasen till de församlade. Även barnen fick ett glas. Ingen såg speciellt berusad ut. Därefter läste han en vers och alla höjde glasen som i ett slags skål. Vi blandade oss inte i mötet utan blev ledsagade till gamla stan av en lokal expert. Denna del av byn låg på gångavstånd från byns nyare del och bort från huvudvägen. Gamla stan bestod av låga hus, trånga gränder, några små odlingstäppor och omgivande apelsinlundar. Apelsinerna håller just nu på att mogna. I centrum, som i alla andra byar, ligger kyrkan. En väldigt pittoresk by, där ingen gjorde några onödiga eller häftiga rörelser. Några övergivna fabriksbyggnader påminde om att här tidigare hade varit betydligt större aktiviteter på gång. Det tog högst tjugo minuter att ta sig tvärs genom staden. Vår ledsagares stora intresse var pinjeträden. Synd vi inte förstod vad han menade. Här fanns inga kommunaltoaletter i denna del av byn, så vi gjorde som vår nyvunne vän, gick bakom ett träd när vi behövde pinka. För att dryga ut tiden så besökte vi gravplatsen, som var belägen på en höjd. Här ifrån hade man en fantastisk utsikt över både by, berg och dal. Så visst har man sörjt lite för de döe också. Man har till och med burit dit deras käraste ägodelar för att de döe inte skulle behöva "gå igen". Vi tackade cockerfoxen för att han hade tagit sig tid med oss. Synd att vi inte hade ett gnageben med till honom, det är ju inte var dag som man guidas runt av en hund.

På hemvägen satte busschauffören på radion. Vi fick lyssna på "The top of the greak pop". Väl tillbaka i Naxos begav vi oss till badstranden.

Denna kväll gick vi till en av fiskrestaurangerna på den populära Protopapadaki, som vi tittat snett på tidigare. Vi beställde in restaurangens utannonserade trerätters meny. Överst på menyn stod fisksoppa. På en skalla från ett till tio fick konsistensen betyget ett. Smaken fick en svag etta men höjdes upp till en klar tvåa efter att vi själva saltat och pepprat den något halvklara soppan samt tryckt rikligt med citron i blasket. Huvudrätten, som bestod av grillad fisk fick en trea. Klart underbetyg. Till sist efterrätten, en fruktcocktail, som till hundra procent bestod av vattenmelon i bitar. Här sa vi stopp och belägg. Den stackars norska servitrisen, som förstått vårt missnöje, sändes, som kurir, till köket med våra muntliga protester. Dessa godtogs tydligen av kocken, för norskan hon kom tillbaka med lite honungsmelon. Vi blandade melonskivorna och åt upp dem innan vi betalde och gick därifrån. Restaurangens namn lade vi inte på minnet, så det är ingen risk att vi av misstag kommer att rekommendera den till andra.

Eftersom alla hade suttit och petat i maten var det inte läge för vare sig nattadrink eller dagsresumé, utan här gällde det att snabbt som ögat komma i säng och försöka glömma. Mer än hälften av spriten är uppdrucken och temperaturen stiger för varje dag. Zeus har börjat få svårt att styra sina barn. Apollons tvillingsyster Artemis, som just höll på att vila upp sig efter en krävande jaktsäsong, extraknäckar nu som de unga flickornas beskyddarinna. De lite äldre tjejerna har av förklarliga skäl avsagt sig varje form av beskydd.

Slappedagen - Måndagen den 7. Juli 1999

Det börjar bli lite av en vana att ta bussen efter frukosten. Så gjorde vi ock i dag. Vi hade bestämt oss för att ta 9.30-bussen till Apolonas. Vi var i god tid. Klockan närmade sig halv tio och vi embarkerade bussen. Inget hände, ingen gjorde någon min av att villa köra. Då och då dök någon upp med lite varor, som bussen skulle ta med och lämna utmed sträckan. Klockan blev tio innan en villig chaufför steg upp i bussen och i majestätisk stil satte sig i förarstolen. Bussen startade och körde i väg. Någon förklaring till varför busschauffören var försenad fick vi aldrig. Ingen brydde sig.

Det var en sådan där skön måndagsförmiddag. En sådan där måndagsförmiddag, som bara finns i mytologin. Och vad spelar orsaken till busschaufförens sena ankomst för roll? Han hade säkert haft viktigare saker för sig. Nu var han i alla fall kommen tillbaka, en liten halv timme försenad. Än sen då. Det finns många här i livet som har kommit ännu mer tillbaka. Han hade ju hela dagen på sig att köra in den förlorade tiden. Ingen brydde sig. Konduktören, som efter ett par kilometers färd hade kommit längst bak i bussen där zigenarna satt, fick utskällning på zigenarvis av en halvvuxen hövdingadotter. Tack och lov att hövdingen inte var med, utan representerades av sin svärmor Singualla, hövdingadotterns mormor. Ett praktgräl uppstod mellan konduktören och zigenartösen, som slutade med att han ville kasta av tösabiten och några av hennes släktingar, vilka tydligen stod på hennes sida. Eftersom hon på grund av chaufförens sena ankomst skulle komma för sent till sitt jobb propsade hon på att få åka gratis. Bussen stannade. Konduktören konsulterade chauffören. Bussen började rulla på nytt. När konduktören kom tillbaka till bussens bakre regioner för att få betalt, blossade grälet upp på nytt. Denna gång än värre. Då blandade sig Singualla i leken. Med hjälp av sin basröst tog hon kommandot över gruppen och försökte likaså få den betydligt mindre konduktören att underordna sig. Men grabben lät sig inte duperas. Bussen stannade igen. Konduktören och chauffören hade överläggning i främre delen av bussen. Singualla ordnade någon slags timeout i den bakre delen. Överläggningen var klar. Nu ville konduktören slänga av alla zigenarna inklusive Singualla. Singualla, som också hade en diplomatisk ådra, föreslog vidare förhandlingar utan handgemäng. En av zigenartösens medsystrar, satte upp benet på stolen, lyfte lite nätt på särken och från ett lönnfack tog fram en hemmasydd välbroderad börs, där hon förvarade sina besparingar. Antagligen kosingen, som blev över från tiggarrundan i gårkväll. Hon betalade för sig och för den uppretade tösabiten, som nu hade blivit ännu mer försenad och för Singualla så klart. Bussen kunde fortsätta.

En skön bussfärd på slingrande serpentinvägar upp över bergen, ledde oss genom ett antal små byar. Körningen kändes säker. Alltid minst tre hjul på vägbanan. Vi hoppade av vid ändhållplatsen i Apolonas, en liten by med en underbar badvik. Det var här som grekerna själva semestrade. Här stannade vi och hade en skön eftermiddag. Ömsom solande, ömsom badande. Vi skall minnas den hala sjöbottnen. Den var så hal, att alla som badade utan badskor, satte sig på arslet när de skulle i eller upp från vattnet.

Hemkomna till hotellet tog vi en drink på uteplatsen, en mysig marmorklädd gårdsplan, tillsammans med hotellvärden och en flicka han hämtade upp bland källarbarnen. Vi testade av värdens hemmabrygge. Ett slags portvin eller sherry, som hans fader hade bryggt på druvor utan tillsatser.

Kvällsmaten intogs på en gaturestaurang. Några tog grillspett, andra tog grillben. En höjdare till restaurang jämfört med fiskekrogen dagen innan. Innan vi lämnade restaurangen dök Mats från Sjöbo upp med sin Susanne från Ellos. Paret som vi hade träffat på Paros.

En sängfösare på balkongkanten får avsluta kvällen. Ginet är slut. Kvar finns bara några flaskor whiskey. Kan EU ha del i detta? Och hur kommer resten av sommaren att bli? Har Du övergivit oss Dionysos? Vågar vi fortsätta att lita på de grekiska gudarna?

Speedbåtadagen - Tisdagen den 6.juli 1999

Vi sa hej till hotellvärden, som var halvknall redan när han kom hem på morgonkvisten, och betalade för oss. I lagom takt traskade vi ner mot flygbåtarna, men stannade upp halvvägs för att äta frukost på en gatuservering. Vi fortsatte gå ner mot hamnen. När vi passerade torget och kyrkan, var prästen redan på plats. Mopeden, som han köpte efter en serie lyckade bönemöten för några år sedan, stod parkerad utanför koret. Där står den alltid när han är hemma. Måndagen är normalt hans bästa dag, för då är han fullt upptagen med bikten. Men nu på sommaren händer så mycket i busken att han måste ta tisdagsförmiddagen till hjälp. Vad inte han vet om byns ungdomar och deras kärlekseskapader är inte värt att veta.

Vi hade köpt biljetter till den minsta av flygbåtarna. En sådan där som trafikerade Malmö - Köpenhamn på 60- och 70-talet. Vi gick ombord. Destination Sifnos. Väl ute till havs låg vi sida vid sida med två avsevärt större speedbåtar. Det var nu som tävlingen började. En tävling som inte skulle komma att annonseras ut. En tävling som Det Norske Veritas klart tar avstånd från. En tävling som osar av prestige och där kaptenen på den vinnande båten gärna skulle vilja ge sig själv en extra guldsnodd i mössan. Full gas! På en given signal satte alla högsta fart. Under några minuter ledde vår båt. Kaptenen gav järnet och höll nästan på att få utlösning. Då hände något märkligt med båten. Den började tappa farten. Den gick helt plötsligt bara saktare och saktare. Till slut låg den bara där ute till havs och guppade som en slöfjädrad anka. Vi hade byt ledarplatsen mot jumboplatsen. Kaptenen syntes inte till fler gånger under den resan. Maskinisten svor på grekiska. Motorn startade och vi kunde för egen maskin ta oss in till Kamares, hamnstaden på ön Sifnos.

Lite snopet kändes det allt. Inte ens rumsförmedlarna kom och mötte oss. Vi måtte väl inte lida för att båthe-tet la av. Det var ett nog så hårt slag för kaptenen.

Ett kort meeting på kajen innan vi lämnade hamnen. I en sådan här situation måste man ha total koll på läget. En rumspanargrupp, bestående av Ulf och Uffe, skickades ut för att leta rum. Systematiskt glodde de in i alla rum, som såg obebodda ut, på ett avstånd av ett hundra meter från hamnen. De kom snabb tillbaka efter att ha funnit två rum att dela på tre par. Nytt trotuarmeeting och saken var klar. Tjejerna tar ett rum och grabbarna tar ett rum. Huset med rummen ligger väldigt högt upp på bergssluttningen så några extra upp och ner kommer inte att göras i onödan. Exakt åttiotvå trappsteg från strandpromenaden.

Ett dopp i havet, en runda i byn och sen i säng. Detta är ett bra hotell, men dyrt. Hela 9.000 Drm per rum och natt, men i priset tycks ingå hembakad kvällskaka innan vi lägger oss.

En ny flaska gin har inhandlats för att ha som första hjälpen när whiskeyn tar slut. Nu är den stora frågan, "kommer tjejerna att stå ut med varandras snarkningar?", eller "kommer någon av dem att flytta ut på terrassen?", för in till grabbarna går det inte att vara utan arbetsskyddsstyrelsens godkända öronskydd.

Eros, den Gudsomskrivna snuskhummern, tog semester och lämnade ön på ett par dagar när det gick upp för honom hur vi hade fördelat rummen.

Bergsklättrardagen - Onsdagen den 7. juli 1999

Efter frukost gick vi ner till hamnen. Vi njöt av det lugn som rådde vid ändhållplatsen medan vi väntade på bussen. Vi åkte upp till öns chora, Apollonia, som är belägen mitt i ön. Alla öns större vägar strålar samman här likt ekrarna till navet i ett cykelhjul. Lite ströv upp och ner i byn innan vi tog en ny buss och fortsatte resan till Faros. Vi började vandringen längs stranden till Faros badvik och fortsatte på sedan på en smal stig upp över berget, för att till slut hamna i en ny badvik. Hela turen var fantastisk. Sikten från berget var enorm. Man kunde titta ner genom det klara blå vattnet och se bottnen. Innan det var dags för bad gick vi över till klostret för att hälsa på nunnorna. Nunnorna hade redan startat sin siesta. Det kunde man se, för fönsterna var tillbommade, och ingen syntes till. Om de inte sov så satt de kanske bakom gallren och spanade med sina kikare på nakenbadarna. På en liten skyllt, som hängde utanför klostret, uppmanade abbedissan badgästerna att behålla kläderna på. Men vilken nykter människa dyrkar klädsim på dessa breddgrader. Antagligen hade hon själva haft problem med att ta av plaggen, så nu ville hon inte att hennes medsystrar skulle behöva utstå detsamma. Men för säkerhets skull samlade hon in alla kikare hon kom över. Efter att ha tillbringat hela eftermiddagen vid vattnet gick vi tillbaka samma väg som vi kommit dit. Vi fick vänta en stund på bussen. Det var mycket varmt och väldigt lite skugga, så när bussen kom klev vi genast ombord. Chauffören hade börjat att varmköra dieselmotorn, när Ulf upptäckte att han glömt sina glasögon. När vi satt och slappade, innan bussen kom, hade han lagt ifrån sig brillorna och nu var vi färdiga att ge oss iväg hem. Laila, som i akuta situationer är van att reagera med ryggmärgen, kastar sig fram, tränger undan alla i gången så att de flyger lite åt höger och vänster. Får fatt i nacken på den stackars chaffisen samt tvingar denne att öppna dörren och stå stilla med bussen medan hon hämtar glasögonen. Allt går väldigt fort. Tillbaka i bussen trycker hon brillorna hårdhänt på plats i facet på sin Ulf med en kommentar på ren småländska, som vi inte hinner uppfatta. Något, som lät i stil med .. senilsnöre...

På kvällen gick vi på en pizzeria. Genomgående på alla öar är alla de många restauranger som finns och som livnär sig på turisternas utsvultenhet eller i några fall på deras bullemistiska tendenser. Skulle man råka gå förbi ett bageri kan man höra bagarna sjunga den grekiska varianten på "jag är den glade bagarn". Mer gin har inhandlats. Den liksom avdunstar i värmen. Om värmen kommer att fortsätta så här, så är vi snart kvalificerade till - Likörhandlarnas Grand Pris eller också får vi deras " Wild Card" som berättigar till en stämpling vid köp av hel kartong. Gudarna har även denna dag varit gudasnälla.

Stora Badedagen - Torsdagen den 8.juli 1999

Precis som de flesta morgnarna gick vi ner till busstationen och tog bussen. Idag åkte vi först till Apollonia. Bytte buss till PlatisYialos. Att vi bytte buss berodde på lite okunskap om det sifnostiska trafiknätets uppbyggnad. Tjejen som körde bussen, var trots sin ringa ålder en alldeles utmärkt chaufför, med mycket hög simultankapacitet. Samtidigt som hon körde bussen pratade hon i telefon och gestikulerade, som om hon haft en videofon. Vi blev avsläppta nere vid havet.

En alldeles perfekt badstrand. Vi badade och solade om vart annat. I halvtid passade vi på att äta en liten lätt lunch. En baddag, som klippt och skuren ur någon resebroschyr. Kropparna stortrivdes. Vattnet var varmt och inte ett moln på himmeln syntes till. På hemvägen hoppade vi grabbar av i Apollonia för att uppsöka en Minuten automat eller en Minibank som man säger på engelska. Men var låg den? Vi fick fråga oss fram. Den första vi frågade pekade upp i byn. Så vi traskade upp i byn. Ingen bankautomat här inte. Den andra vi frågade pekade ner byn. Men inte hittade vi vad vi sökte nere i byn heller och så var vi tillbaka vid busshållplatsen igen. Den tredje visade oss till turistinformationen. En söt och rar turistinformatör tog sig an oss. Fattas bara. Hon följde med oss ut på gatan och pekade uppåt backen där vi en gång varit och se där låg bankkontoret helt plötsligt. Medan vi väntade på bussen passade vi på att ta en öl. En grekisk öl, håller mycket hög klass. Det vore orättfärdigt att kalla den för mingelpiss. Den påminner närmast om en kall Amstel när den är som bäst. Det vill säga någon gång på eftermiddagen innan solen går ner.

På kvällen gick vi runt i hamnen och studerade alla de fina lustyachter som låg förtöjda där. Vi fastnade för en och bestämde att om vi hade pengar, det vill säga om vi haft överdoserat med pengar, så skulle vi nog kunna tänka oss att låna det här exemplaret med besättning och allt under några månader.

Någon kvällskaka blev det inte eftersom värdinnan redan på morgonen hade testat av om vi tålde hennes kubbkaka. Ökenkubb. Torr och eländig. Hemma i Sverige skulle vi ha liknat den med bortglömd Mandelkubb.

Vi somnade gott denna kväll. I morgon åker vi till Folegandros.

Helios, solens gud, verkar stortrivas i dessa dagar, måtte bara inte Dionysos ha övergett oss. All sprit är nu slut. Tomt, inte en enda droppe kvar.

Väntedagen - Fredagen den 9.juli 1999

Efter att ha ätit frukost på hotellets terrass packade vi ihop våra saker, betalade värdinnan för rummen och tackade för oss. Vi lämnade hotellet och bar ner våra ryggsäckar till turistinformationen. Båten som vi skulle fara till Folegandros med gick inte förrän sent på kvällen. Efter speedbåttävlingen hade visst någon av turerna blivit inställda. Vi hade olika bud om avgångstiden, men vid tiotiden på kvällen skulle nog bli ganska bra. Det var fortfarande förmiddag, så vi hade hela dagen framför oss. Vi halka in på en trotuarservering och beställde iskaffe. Vi njöt vårt iskaffe och blev sittande tills vi kände för lunch. Och så beställdes det in lunch. Allt gjordes i slowmotiontakt. Ingen i sällskap gjorde några som helst ansträngningar om att vilja vara först. Servitören kontrollerade oss med jämna mellanrum, så att vi inte satt och kolade av, annars brydde han sig inte. Så länge vi satt kvar var vi ju en del i hans välbefinnande också. Så snart maten hade sjunkit hasade vi oss ner till badstranden, där vi badade och hade det mysigt hela eftermiddagen. Innan vi helt lämnade stranden hann vi ta några öl på calypsobaren. Calypsos vackra dotter hade fri eftermiddag och låg och solade utanför baren. Av det yttre att döma så kan en hel del av hennes gener säkert spåras till Sköna Helena, Spartas drottning. Calypso själv spelade skivor med Harry Belafonte. När vi hört hans låtar två gånger gick vi vidare. Inte särskilt fort. Tjejerna gick och sköljde av sig på kommuntoan. Vi killar gick och tog några sista foton över hamnen. Hela dagen gick sakta, mycket sakta. Ytterliggare ett par timmar gick åt för att äta middag. Det vi käkade till lunchen var fortfarande inte förbränt. Vi byggde bara upp fettreserverna. I god tid kilade vi upp till vänthallen.

Hamnkaptenen hade fullt sjå med att fösa undan alla som lagt sin kvällspromenad till färjekajen. Först var han vänlig och bad lugnt folket gå bort från kajen, men sen när folket inte fattade vad han menade blev han efter hand väldigt mörk i masken. Innan båten dök upp var i alla fall kajen tom. Folk, som just anlänt till kajen och intet visste, promenerade ovetande ut på kaptenens domäner. Strax syntes båten närma sig hamnen och hamnkaptenen gjorde ett sista försök att rensa upp. Färjan la till och bilarna strömmade ur. Åskådarna strömmade åter till på den nyligen rensade kajen. Nu kom ytterliggare en färja till kajen. Passagerare välde ut från den första båten. Åskådare välde ut på kajen. Bilar kom ut från bägge färjorna. Hamnkaptenens visselpipa gick varm. Snabbt fick han upp en ny ur ena byxfickan. Den kan inte ha varit speciellt kall, men den fick duga. Vi, som stod i vänthallen, hade börjat fundera över vilken av båtarna som gick vart och till vilken båt våra biljetter gällde. Nu släpptes även vi ut i villervallan. Passagerare av och passagerare på, några till färga ett och några till färga två. Bilar av och på. Mitt på planen stod åskådarna och kramade om de som nyligen anlänt till ön. Till slut hade alla som rest till ön kommit av, och alla som skulle resa från ön hade kommit på. Som vinnare mitt på färjekajen stod hamnkaptenen med sin visselpipa likt Karl X hemma på stortorget i Malmö. Ännu en gång hade han segrat över kaoset.

Vi färdades ett par timmar uppe på däck denna stjärnklara kväll. Medelhavet låg stilla och temperaturen i luften var ljum. Vi anlände till Folegandros någon gång efter ett.

Ingen ny sprit är inhandlad. Nu är goda droppar dyra. Vi får hålla rådslag i morgon. Den gode guden Xerox, som har ansvaret för mångfalden och tillika är kontorslavarnas beskyddare, borde kanske ha hjälpt till, men han är förmodligen också på semester, precis som dem han är satt att beskydda . Vad är en semester utan en liten, liten fiskasup? Skit samma. Just nu gäller det att få tag i rum för natten.

Folegandros - Lördagen den 10. juli 1999

Färjan mellan Sifnos och Folegandros hade gått fort. Det var natt när vi anlände till öns hamnstad Karavostassis. I skenet från några gatlyktor blev vi mottagna av ett mindre uppbåd av rumsförmedlare. Den första, som vi stötte på var en äldre dam, som ville ha 9.000 Drm per rum. Vi föreslog 7.000 Drm, men damen var obeveklig. Hon var inte det minsta intresserad av folk som prutade. En annan betydligt yngre tjej ville ha 10.000 Drm för ett rum, hon hade inte fler, så någon skulle få sova på hennes terrass under bambutaket, utan extra kostnad. Vi lämnade båda damerna och följde med en gammal man, omkring 70 år fyllda. Efter att ha sett rummet, som han ville hyra ut till oss, tackade vi och gick därifrån. Då var uteliggarealternativet klart bättre. Väl nere på huvudgatan dök de båda madammerna upp. De hade tydligen inte fått tag i några hyresgäster. Nu kunde den gamla tänka sig att hyra ut för 7.000 Drm. Vi slog till. Tre rum i samma hotell. Hotellet hette Pelagos och själv hette hon Zoe Zagoa. Ett gott ligg visa det sig. Hennes hotell hade nyligen genomgått en ansiktslyftning och moderniserats en smula. Ett av rummen hade havsutsikt. Två av rummen låg på bottenvåningen och hade tre sängar. Ett av rummen låg på andra våningen, men bara ett av rummen hade telefon. Rummet med telefon hade bara två sängar. Ulf och Laila kunde inte ringa. Uffe och Maj-Lise hade gästsäng och terrass. Åke och Monica hade terrass men ingen gästsäng. I övrigt var det tre mycket bra rum.

På morgonen efter frukosten, tog vi bussen till chora, som har samma namn som ön. Gick runt och tittade på gamla stan. Även denna stad var mysig att promenera omkring i. De tre torgen, vilka är omtalade i reseguiden, stämde väl överens med beskrivningen. Vi beslöt att åka hem och ta ett dopp, för att sedan komma tillbaka på kvällen. Det var ett klart rent vatten i vår badvik, trots att den låg granne med hamnen. Totalt låg det i hamnen ett trettiotal båtar och guppade, varav hälften var mindre fiskebåtar med hemmahamn här.

Vi gjorde som vi tidigare bestämt och åkte tillbaka till chora på kvällen för att äta. Vi hade fått ett hett tips på en bra restaurang, som hette "Nicos". Denna kväll var det Nicos själv och hans fru Nicolina som skötte ruljansen. Deras fem fullvuxna blandraskatter stod för underhållningen. En av dessa, en hona, hade nedkommit med trenne källingar. De kunde ännu inte se och det skall de kanske vara glada för. Kattmor hade placerat dem i en blomsterlåda inne i restaurangen och vi hade turen att få bordet bredvid. Kattmor, magerlagd med helvit päls, mottog med förtjusning de matbitar som vi räckte över. Ställets specialitet var grillat lamm och kan varmt rekommenderas.

Innan vi gick till sängs denna kväll, klämde vi i oss det sista ur Uffes nyöppnade whiskeyflaska. Den varade inte i fem timmar. Sörjd och saknad. Så nu är vi utan igen. Solen har lyst på oss även denna dag.

Vandringsdagen - Söndagen den 11. Juli 1999

I dag startade vi som alltid med en busstur. Som parentes, med tanke på hur mycket vi reser, skulle jag vilja anbefalla Ö-bussbolaget att anslå några extra rader i bolagets kommande årsberättelse, avseende utvalda gruppers enskilda åkande. Ulf hade skickats iväg till chora, med en tidigare buss än oss andra, för att köpa båtbiljetter till Santorini. I hamnen fanns märklig nog ingen biljettförsäljning. Vi andra tog bussen som gick en kvart senare till Ano Meria. När vi passerade chora stod Ulf redo att hoppa på bussen och göra sällskap med oss andra. Ano Meria är en riktig bonnaby, som vi säger på skånska. Den är belägen högt upp bland bergen på öns norra halva. Vi åkte så långt bussen gick. Sedan fortsatte vi till fots på åsnestigarna. Då och då mötte vi ett och annat åsneekipage. Här användes åsnan som farmarmoped. När den parkeras binder bara åsnepiloten samman ett fram- och ett bakben, och genast har risken för att den skall rymma eliminerats. Djuret tycks ha vant sig. Vem vill klaga? Alla gör likadant, så det måste väl vara godkänt av "Djurens vänner" på ön. Om där nu finns några djurvänner här?

Vi gick tillbaka till busstationen. Det började bli riktigt varmt. Alla passade på att förse sig med vatten medan vi väntade på bussen. Alla var utrustade för bad. Vi åkte tillbaka några kilometer, och gick de sista kilometrarna ner från berget till en badvik ,som heter Angali. Det var ganska jobbigt att gå nerför. Hela tiden tänkte vi på hur jobbigt det skulle bli att gå uppför. Eftermiddagen tillbringade vi så nära havskanten det var möjligt. Badvattnet inne vid stranden var en aning nersölat av alger, men bara ett par steg längre ut blev det genast klarare. Efter nedkomsten fann vi till vår glädje att vi kunde ta badbåten hem om vi ville och därmed slippa den besvärliga uppkomsten. Vi beslöt att ta badbåten hem. Och så skedde. Havsguden hade ställt om till lugnt vatten, så vår resa runt halva ön blev mycket angenäm. Några strandhugg gjordes för att hämta upp nudisterna vid deras egna insynsskyddade och otillgängligt belägna badvikar. Inte alla nudister åkte med hem. Några stannade kvar och vinkade av oss genom att svänga sina färgglada scarfar i luften. Andra hade knutit scarfarna runt handleden. Sista kvällen på Folegandros firade vi på en restaurang med utsikt över badstrand och hamn. Restaurangen hade specialiserat sig på grillrätter. Några åt grillspett och andra åt grillad stek. Mycket välsmakande. Hem och i säng.

Redan klockan tre på natten kommer vi att bli väckta, för båten till Santorini går en kvart över fyra.

Den grekiska spriten verkar odryg. Den är som uppdrucken i samma ögonblick som korken skruvas av flaskan. Apollon är oss fortfarande nådig och Helios sitter och nynnar på "Min klara sol gå åter upp"

Santoriniresan - Måndagen den 12. Juli 1999

Redan klockan 02.20 vaknade Monica för att gå på toan. Ljuset på vår toa fungerade inte. Hon konstaterade snart att ljuset säkert inte fungerade på någon annans toa heller. Hela byn var släkt. Totalt mörklagd. Inte sen andra världskriget hade det varit så mörkt i byn. Men vem minns det? Som tur var hade vi packat ner allt i våra ryggsäckar på kvällen innan vi la oss. Så det gällde nu bara att samla ihop sig själva, klä på sig och ge sig iväg. Monica plockade fram sin ficklampa, som hon alltid har med sig när hon är ute och reser. Denna kom nu väl till pass. När Ulf kom och knackade på dörren till vårt rum, som han lovat, var vi redan klara. Nödbelysningen i hallen hade trätt i funktion och fick tjäna som ledljus. I går på kvällen, innan vi gick hem, hade vi köpt var sin liten frukostpaj. Dessa åts med varierad aptit i skenet från nödbelysningen. Plötsligt medan vi satt och åt bröts tystnaden av att hotellets varmvatten larm gick i gång. Hotellvärdinnan kom uppfarande i bara särken och återställde larmet. Ljuset kom tillbaka i samma stund som vi lämnade hotellet. Det var en halvtimme kvar tills båten skulle gå. Vi gick som på en gåsarad ner till hamnen. Vi var de första som kom till färjekajen. Efterhand kom mer folk drattande. Vi var ett trettiotal resenärer som denna natt lämnade Folegandros för att fortsätta till Santorini eller Pireus. Åtskilliga resenärer fanns redan ombord. Troligen skulle vi varit några fler om inte elektriciteten kluddat. Båtturen var behaglig. Somliga passagerare sov, andra satt och småpratade och några stod på däck och stirrade ut i mörkret . Då och då kunde man se konturerna av öar som vi passerade. När vi närmade oss Santorini höll nattmörkret på att omvandlas till gryning.

Väl framme i Santorini och avsläppta på Athinios kaj gick vi fram till en av turistservicens kiosker, som skyltade med rumsförmedling. Napp direkt. Tre rum för 10000 Drm stycket och natt. Rum med toa och dusch. Fem minuters gångväg till stranden mm. Priset verkade inte så pjåkigt med tanke på att det ingick fri transport till hotellet och fri transport till flygplatsen på onsdag. Det var hotellvärden själv som stod i kiosken. Han bommade igen den och körde oss tvärs över ön till badorten Perissa alldeles vid foten av berget Profitis Illias, vilket på svenska betyder profeten Elias.

Vi fick rum bland källarbarnen. Några medlemmar från tyska Bandidos flyttade just därifrån när vi kom. Dom gillade väl inte sällskapet. Det var fortfarande morgon när vi packade våra handryggsäckar för bad och begav oss ut i byn för att leta frukostrestaurang. Vi hittade en "Music Bar" nära stranden. Efter att ha druckit vårt morgonkaffe begav vi oss tvärs över gatan ner till stranden och hyrde oss några parasoller med tillhörande liggstolar. Här blev vi liggande så gott som hela eftermiddagen. Det var resans absolut varmaste dag.

På kvällen åkte vi in till chora som här heter Tiara. Vi lallade runt bland butikerna gata upp och gata ner. Staden är byggd runt en vulkan, som för mycket länge sedan sjunkit ner i havet. Utanför staden ute i havet ligger en ö med en vulkan och puttrar. Ett slags håll grytan kokande system.

Spriten är åter slut men ny lär vara på väg. Dionysos har idag lett oss från den ena butiken till den andra där man kan köpa dessa ädla drycker. Idag lyste solen extra mycket på oss. Helios tog ingen rast förrän vid åttatiden denna kväll.

Shoppingdagen - Tisdagen den 13. Juli 1999

Denna morgon var lika skön som de tidigare. Alla hade sovit gott nere i källaren. Vi gick längs huvudgatan och letade efter ett nytt frukostställe. Det var då vi hittade "La Casa". Här tog man bara 1600 Drm för en specialfrukost bestående av: Bröd, smör, marmelad, honung, ost och en omelett med bacon och korv samt nypressad apelsinjuice. Till detta fick vi var sin kopp gott kaffe. Allt för cirka 43 svenska riksdaler.

Förmiddagen ägnades åt shopping. Ingen handlare blev speciellt rik på oss och ingen av oss blev speciellt fattig heller. Därefter gick vi ner till playan. En sista bad dag. Vi hyrde samma stolar som igår. Solade och badade om vartannat. Förvånansvärt många solade under parasollen. Hela eftermiddagen flöt. De enda häftiga rörelser vi gjorde var när vi sprang över den heta sanden. Den var så het att det luktade svedd svål om fotvårtorna. Två engelska flickor i tjugoårsåldern, som hyrde stolarna sidan om oss, var så vita i skinnet att man måste ha solglasögonen på när man skulle kolla in dem. Till och med mina långkalsonger skulle ha sett småschaskiga ut bredvid dem. Fram på senare del av eftermiddagen hade de nu blivit röda som räven och liknade mer Monicas kalasbyxor från i julas. Till och med håret på dem hade ändrat färg och blivit aningen rödare.

Till kvällen hade alla gjort sig fina. Tjejerna var nysminkade och vi killar vattenkammade. Vi tog en drink i baren. Norrmännen, som under dagen haft brand i kylskåpet, ville ha rumspriserna reducerade. Vadå reducerade? Hade vi fått någon prisreduktion för att våra kylskåp, på grund av sprit-torkan, stod oanvända? Vi la oss inte i diskussionen mellan norrmännen och värden, utan gick till en restaurang vi sett annonsera med att ha koleldad grill.

Vi slank in och upptäckte att personalen pratade svenska. En tjej, som var född i Eskilstuna, serverade oss en perfekt grillad och mycket god kyckling med krämig sås. Lika gott som vildand. En kille ur serveringspersonalen, som vi frågade om innehållet i såsen kom aldrig mer tillbaka.

En flaska gin, som hade handlats in under eftermiddagen, fick inte uppnå vårt absoluta krav på sprit, "vällagrad". Möjligen klarade den det enklaste kravet av alla, "lättdrucken - utan bieffekt". De som önskade en drink till godnattsagan fick allt köpa i hotellets bar. Denna sista natt i Grekland var varm och stilla. Vi satt länge på barterrassen och tänkte på alla de fina dagar vi hade fått tillbringa tillsammans. I bakgrunden kunde man ana gudarnas närvaro. De satt förmodligen nu uppradade på berget och myste. Det hade varit en krävande uppgift för dem, men de är vana vid betydligt större utmaningar. De hade lyckats ta oss över berg, sjö och land, utan det minsta lilla missöde. Att en kamera ramlade i kurran är inte mätbart i dessa kretsar. Dessutom var ingen skada skedd, den gick ju att tvätta ren. I morgon lämnas ansvaret över på de fornnordiska, Oden och Tor, vilka enligt rapporter har skött sig bra under vår bortavaro. Alla packade sina ryggsäckar innan vi gick till sängs denna natt.

Hemresedagen - Onsdagen den 14. Juli 1999

Vi åt vår frukost på samma ställe som igår. Eftersom vi inte behövde lämna hotellet förrän klockan elva, så passade vi på att ta en sista promenad längs stranden. Väl tillbaka på hotellet satte vi oss i skuggan på barplanet, allt för att fördriva tiden.

Pastorn hade kommit till baren. Han frågade efter rum åt sig och några som var i hans sällskap. De enda rum, som var lediga, var de som norrmännen hade lämnat. Men att blanda sig med källarbarnen var för honom helt otänkbart. Själv hade han tänkt sig högst upp, med tanke på den livliga kommersen i lodrät led, som försiggick i dessa dagar. Men där bodde redan hotellvärden och hans barflicka. Jag såg på honom vad att han tänkte. Något i still med - "Kors i helvete". Nu är det svårt för en som inte kan språket att tyda exakt vad han sa till flickan. Han sträckte sig efter ett sista halmstrå och lovade tösen några personliga Ave-Maria till aftongudstjänsten och lite extra sudd på fredagskväll utan att behöva göra avbön, bara hon skaffade fram några rum ovan markplan. Men barflickan kunde inte tillfredställa hans önskemål. Pastorn packade in sina medresenärer i sin fyrhjulsdrivna Rover och for iväg i riktning mot bergskyrkan. Man kan ha sina funderingar på om de åkte upp och bäddade i sakristian.

Vi blev som avtalat gratis transporterade till flygplatsen.. Efter att ha varit ganska okunniga om den grekiska övärlden har vi nu fått lite mer kött på benen. Si så där ett till två kilo mer per man. De kommer förmodligen att behövas om vintern blir sträng. Hemresan till Sverige gick bra den också. Vi tog farväl av varandra på Centralen i Malmö.

Slutord

Mytologins gudar Apollon, Afrodite, Artemis, Dionysos, Eros, Ellos, Hellas, Hennes och Mauritz, Poseidons, Helena den sköna samt Xerox för att nämna några av dem, har alla stått på vår sida under resan. En liten miss gjordes kanske. Spriten tog ju som bekant slut i halvtid, men det rättades ju till. Något otalt med dem har vi inte haft. De skulle säkert mer än gärna vilja deltaga i fler sådana här arrangemang, om inte Moses en gång i tiden hade kommit dragandes med sina stentavlor och plattat till organisationen. Se §1 - Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Jag vill här rikta ett stort tack till de företag som ställde upp och sponsrade våra kläder.

Dagboksanteckningarna är förda och redigerade av undertecknad. Dess innehåll och sanningshalt må icke belasta tredje part.

Om Gud finns så hoppas jag att han förlåter mig för allt skit jag skrivit om hans budbärare. I annat fall sitter väl min salig fader i korsförhör hos S:t Per angående min uppfostran.

September 1999. Åke Lindahl

Några råd till blivande ö-luffare

• Var inte rädd för att stanna mer än två veckor
• Res dit i början av juni och kom hem till hösten
• När du packat din ryggsäck, öppna den igen och plocka bort hälften. Upprepa förfarandet tre gånger
• Det går bra att byta ut ryggsäcken mot "dra-maten". OBS! Den hänger inte lika lätt kvar på ryggen
• Skit i toapapperet, det proppar ju ändå bara till i systemet
• Spara på fisksoppan när du diskar

Och till sist:
Medtag egna oliver !