Varför just Grekland?
Jag är ingen rutinerad Greklandsresenär. Har varit där tre gånger. Varför kapitulerar man så fullständigt inför detta land?

Det var efter 1998 års resa till Korfu som jag blev ordentligt biten. När man kom hem så kände man omedelbart en enorm längtan tillbaka. Det kändes som om man ville bosätta sig där för gott.

Alla snöar inte in på Grekland. Vissa tycker att alla Medelhavsländer i princip är likadana. Ett hotell, en strand i en vecka och sedan hem igen. När man frågar dem var de varit är det knappt de vet. Bortkastade pengar.

Man ska väl inte sticka under stolen med att klimatet spelar stor roll när man bedömer landet. Flyttar vi Grekland till Islands breddgrad blir det inte lika intressant. Vi svenskar anses vara tråkiga och inbundna. Det är inte för att vi är svenskar som det förhåller sig på det viset. Det beror på klimatet. Men detta har Grekland gemensamt med exempelvis Spanien och Italien.

Då är det något annat som gör Grekland så attraktivt. Maten? Naturen? Kulturen? Människorna? Öarna? Jag vet inte. Man bara gillar Grekland. Djupare än så behöver man inte vara. Det är klart att inget annat land runt Medelhavet har så många öar som Grekland. Ska du ö-luffa i Spanien så får du hålla dig till Balearerna.

Varken jag eller min hustru är några ö-luffare. Det är vi för bekväma för. Reser man med barn, vilket vi gör, så vill man inte utsätta sig för obehagliga överraskningar i någon större utsträckning. Jag tror inte att Du håller med mig i det avseendet. Du verkar vara en gedigen ö-luffare. Obehagliga överraskningar kan man förvisso råka ut för även om man reser organiserat med charter. Ö-luffning kan säkert ge mängder med behagliga överraskningar.

Jag och hustrun är charterresenärer. Dock inga typiska sådana hoppas jag. Vi vill inte åka till stora hotellkomplex och stanna där i en vecka fjorton dagar. Nej, vi ha ut mer av resan än så. Trots allt så kostar det en hel del. För att resan skall ha förutsättningar att bli lyckad bör följande kriterier vara uppfyllda:

- Landet skall heta Grekland.
- Färdsättet skall vara charter med ett välrenommerat resebolag.
- Det bör vara en ö som till ytan är så pass stor att den kan utforskas med bil.
- Boendet skall vara lägenhetshotell med högst 40 lägenheter.
- Standarden skall vara god och det skall finnas pool för barnens skull.
- Det skall vara nära till havet.
- Hyra bil är ett måste. Annars blir man den typiske charterresenären som stannar vid hotellet och på stranden och tycker att alla resmål runt medelhavet är likadana.

Kanske är vi för kinkiga men detta är vad vi känner just nu.

Min första resa till Grekland startade från Arlanda den 8 juni 1985. Det var för övrigt första gången jag flög. Tidigare hade jag bara varit i Norge och Danmark. Jag var från början motståndare till att åka utomlands. Tyckte att Sverige dög bra åt mig. Så här efteråt ångar jag att jag hade den inställningen.

Destinationen i Grekland var Kreta, närmare bestämt Hersonissos. Detta var innan den orten blev ett välbekant partyplejs. Vi reste med Fritidsresor och bodde två veckor på hotell Vaso. Stalios, hotellvärden, välkomnade oss med Raki, ett rävgift man bara dricker två gånger - första och sista.

Vår vistelse i Hersonissos bestod i att vakna, äta frukost (té och muffins), gå ner till stranden (helst före tyskarna för att få bra plats), äta lunch på stranden (yoghurt, tomater och bröd), på eftermiddagen gå hem från stranden, dricka några öl på hotellet tillsammans med kompisen, duscha, gå ner till strandpromenaden och se vilken taverna det skulle bli ikväll (det blev oftast hos Lato. (En trevlig liten man som verkade göra allting själv), gå hem och lägga sig för att när dagen grydde repetera allt på nytt.
Detta kanske låter tråkigt. Man hade ju trots allt semester. Att åka utomlands är den optimala semestern. Städa, diska, laga mat mm får andra göra.

Några dagar bröt vi det invanda mönstret med att följa med på, av Fritidsresor anordnade, utflykter. Vi gick Samariaravinen, besökte Knossos, Agios Nikolaos och Spinalonga. Sedan var vi naturligtvis med på byfesten där det bjöds på kött och obegränsat med rödvin. Rödvin i större kvantiteter har en sällsynt förmåga att ge sig på hjärnan och förbrylla denna. Dessutom blev man omåttligt kissnödig och behövde därför, ett antal gånger, uppsöka närmaste olivlund för att lätta på trycket. Efterföljande dag var kopparslagarnas dag. Den dagen firade vi inte.

När de fjorton dagarna var till ända reste vi hem till Sverige igen. Längtan tillbaka satte omedelbart in.

Det skulle sedan förflyta 13 år innan jag kom att återse Grekland. Orsaken till detta var att vi prioriterade andra saker i livet. Husköp, giftermål och sätta barn till världen. Vi ville inte åka med barnen när de var för små så därför dröjde det ända till 1998 innan det blev dags igen. Nu är det bara en extrem räntehöjning som kan sätta käppar i hjulet för vår årliga Greklandsresa.

Korfu blev målet för vår första resa med barnen. Den 14 juni 1998 flög vi från Arlanda till Kérkira. Sömnen på flyghotellet hade varit usel så vi var allesammans rejält trötta. Spänningen och förväntan höll ändå det mesta av tröttheten borta. Resan gick bra och vi landade nästan på utsatt tid. Sedan var det att ställa sig vid rullbandet och vänta på våra två resväskor. Va bra! Den allra första väskan var vår. Men sedan var det kört. Vår andra väska kom nästan sist, så det jämnade ut sig.

Som brukligt transporterades vi med buss till hotellet. Genom Always hade vi bokat lägenhet på Solea. Det ligger ca 2 km norr om Gouvia vid Kommenobukten.

Hotellet och lägenheten var helt OK. Personalen bestod av svenskar och en svensktalande grek. Vi uppfattade dem som en aning blasé. Det var väl egentligen det enda negativa.

De första dagarna tillbringade vi vid poolen. Men vi gjorde också en utfärd med taxi till Dassia och stranden där. Den låg utmed stora hotellkomplex och var inte särskilt trevlig. Dessutom kom det några droppar regn!?

En dag gick vi till stranden i Gouvia. Det var heller ingen höjdare. Grumligt vatten som nog inte var smutsigt, men det såg inte inbjudande ut. Både ungarna och vi blev lite irriterade.

På kvällarna åt vi på olika tavernor tills vi upptäckte vår favorit som, skulle det visa sig, inte låg längre bort än tvärs över vägen från Solea. Den hette "Greco" och bjöd på bra service, god mat och sirtakidans. Vid 9-snåret varje kväll bjöd servitören och tavernans ägare på sirtaki. En dans som skall utföras av två eller tre män.

Det hela började med att de två kvinnorna i köket ringde i en koskälla (eller var det en getskälla). Den ordinarie grekiska musiken tonades ner för att avlösas av sirtakimusiken. Ut på den lilla scenen kom ägaren och servitören, iklädda svarta skärmmössor, och började dansa. Det var enkelt och anspråkslöst men mycket trevligt. P g a tavernans läge var där aldrig många gäster. Trots det var det ändå väldigt mysigt. Druvklasarna hängde tunga i taket. En taverna jag kan rekommendera till blivande Korfuresenärer.

När nästan en vecka förflutit levererades vår hyrbil. En vit Citroën Saxo. Det är en liten bil som nästan inte drar någon bensin alls. Vi fick nästan tappa ur ibland. Den var pigg och gick bra på de smala kurviga vägarna i bergen.

Vi hade hyrt den i sex dagar men hade lätt kunnat haft den i sex till. Att hyra bil innebär en extrakostnad men det är det värt. Man får uppleva saker man aldrig annars skulle vara i närheten av. Alternativet är att följa med resebolagets utflykter, men då förlorar man friheten och blir en i fårskocken som slussas runt i buss.

Vi hade teoretiskt rekognoserat ett antal badstränder som vi ville prova. Det var, Paleokastritsa, Barbati, Avlaki, Sidari, Mirtiótissa, Agios Georgious samt Paramona Beach. Det finns många fler men dom hann vi inte med.

För dom som är intresserad av badstränder kommer jag här nedan att lämna en kort presentation av de vi gjorde bekantskap.

Generellt kan man säga att finns det hotell vid stranden så är den mycket mer befolkad. Det är väl i och för sig naturligt. Dock är det något at tänka på när man väljer strand. De allra flesta vill ha en långgrund sandstrand, vilket är praktiskt om man har småbarn eller barn som inte är simkunniga. Dessutom lever myten om att en gyllengul sandstrand är idealet. Jag återkommer till för- och nackdelar vid varje presentation.

Paleokastritsa
Kanske den mest kända platsen på Korfu efter Korfu stad. Underbart vacker plats men tyvärr extremt utbyggd för turister. Här finns hotell, tavernor, minimarkets och tillfälliga stånd som kränger krimskrams. De stora turistbussarna går i skytteltrafik.

Paleokastritsa består av tre stora vikar som avgränsas av höga trädbevuxna uddar. På en av dem ligger klostret Paleokastritsa. Ett för övrigt trevligt litet kloster som slog mynt av turismen.

Vi valde att slå oss ner i den mellersta viken. Stranden där är smal och avgränsas av en mur bakom vilken trottoaren och vägen finns. Det är alltså inget lugnt ställe att fördriva dagen på. På två ställen i viken avgår båtar som tar turister till svåråtkomliga stränder bortom uddarna.

Den smala strandremsan består av sand. När man går i vattnet tvingas man forcera ett bälte av stenar innan man kommer ut på sandbotten och då är det redan hyfsat djupt. Jag badade aldrig vid Paleokastritsa eftersom vattnet var så okristligt kallt. Vad sjutton kan det bero på?, undrade vi. När vi frågade på Solea fick vi svaret att det beror på kalla källor som har sitt utlopp i viken. Kanske fanns det bättre badställen vid Paleokastritsa men dom hittade vi inte.

Barbati
Barbati beach ligger ca en mil norr om Gouvia vid foten av Korfus högsta berg Pantokrator. Man svänger av från huvudvägen ner för en brant backe och efter ca 50 meter tar det stopp vid en parkeringsplats som är omgiven av olivträd. Här finns, i vanlig ordning, den obligatoriska tavernan. Efter en kort promenad är man framme vid stranden som visar sig vara tämligen vidsträckt. Den är inte särskilt bred och består av klappersten. När vi var där ombesörjdes uthyrningen av "sunbeds" och "umbrellas" av en liten brunbränd, skinntorr grekgubbe.

Till Barbati tog vi oss med taxi. Det var inga jätteproblem att norpa en taxi utanför Solea. Svårare var det när vi skulle hem. Efter lång väntan uppe vid huvudvägen fick vi så småningom vår taxi. Under tiden vi väntade fick vi sällskap av en ensam get som strosade fram i det torra gräset. Getterna måste ha lärt sig att hålla sig vid sidan av vägen annars skulle det nog inträffa fler getolyckor. Dessa husdjur tycks ju få sköta sig själva i stor utsträckning. Bara en sådan liten detalj som en fritt strövande get är en del av charmen med Grekland.

Tillbaka till stranden. Denna dag var det varmt och totalt vindstilla. Barbati är, om man kommer dit på förmiddagen, nästan folktom. De som senare dök upp verkade vara mest greker. Det fanns gott om solsängar att välja och vraka bland. Vi valde att häcka i närheten av tavernan och en stor ramp där man sysslade med bl a fallskärmsflygning efter båt.

Barbati är inte lämplig för små barn om man inte kränger på dom en simring, armpuffar och själv följer med ner i vattnet. Det blir djupt, så en vuxen människa inte bottnar, redan några meter ut. Vattnet är kristallklart vilket gör att man missbedömer djupet. Vattentemperaturen här var angenäm till skillnad mot Paleokastritsa Att gå barfota på klappersten är något en fakir förordar. Jag är ingen fakir och använder därför vattentåliga sandaler då jag vistas på sådana stränder. Trots att stenarna är mjuka och runda gör det sagolikt ont att gå på dom. Dessutom blir de otroligt heta av solen.

Det som ändå är bra med klapperstenstränder är att man slipper få handdukar, badkläder, frysväskor, kameror mm, fulla med sand. Barbati på Korfu är en strand jag kan rekommendera. Det går båtar dit från Ipsos. Något som få verkade utnyttja.

Taxichauffören skjutsade oss tillbaka till Solea med farlig fart. Genom Ipsos och Dassia gick det styvt 80 trots att där råder 50. Inte bra.

Avlaki
Denna strand, som är belägen någon kilometer sydost om Kassiopi, har vissa likheter med Barbati. Här är det också klappersten som gäller och långgrunt är det inte. Avlaki har norrläge och ligger i en vik. Man ser tydligt Albanien härifrån, vilket kan kännas lite spännande första gången. Så nära men ändå så långt borta. Europas fattigaste land som åtminstone tidigare varit så tillslutet.

Här står inte solsängarna så tätt. Självklart finns en taverna och uthyrning av trampbåtar. Trots detta är inte stranden belamrad med folk. Nej, här kan man nästan vara för sig själv. Lite konstigt med tanke på närheten till Kassiopi.
Kanske beror det på att det är en vuxenstrand. Den är inte lämplig för icke simkunniga barn. Ingen regel som inte har ett undantag. Vår minsta tjej, då 6 år, kunde bada med armpuffar.

Detta är också stranden där, tillsynes regelbundet, getflocken drar förbi och mina nyinköpta ljusblå badbyxor erhöll en oljefläck i baken.

Vid vårt sista besök på Avlakistranden dök det upp en svenskregistrerad bil. Kuriöst kan man tycka. En familj om fem personer slog sig ner på stranden. Som svensk man är tog vi inte kontakt med dem. Som nyfiken svensk man är kontrollerade jag, när vi kom hem, var bilen var hemmahörande. Svaret blev Lund. De måste alltså ha bilat ner genom Europa och tagit färjan över från Italienska Brindisi. En dryg färd, men säkert spännande.

Avlaki är en bra strand för de som vill kunna parkera sin bil nära vattenbrynet.

Agios Georgious
Stranden ligger på nordvästra Korfu. Vägen dit är mycket vacker. Vi kom över bergen från byn Makrádes. En liten gumma hejdade oss i en vägkorsning. Hon ville visa oss vägen och samtidigt sälja vin. Vid ett av de otaliga betongskelett, som i framtiden eventuellt ska bli ett hus, stannade vi till och beundrade utsikten över Agios Georgious. Härifrån kunde man också genom soldiset skönja de små öarna Othoní, Eríkousa samt Mathráki. Från vår position såg allt pyttesmått ut. Via en knixig, bitvis dålig grusväg, kom vi fram. Det visade sig att de hus vi sett på avstånd mest var hotell. Detta verkade vara engelsmännens plats.

Stranden består av sand. Ganska mycket folk. Förmodligen beroende på närheten till hotell. Kallt i vattnet. Jag badade inte som den badkruka jag är. Badvatten ska vara varmt annars får det vara. Det kyliga vattnet kanske berodde på ogynnsamma strömmar. Vad vet jag. Vi trivdes inte så särskilt bra här så vi åkte vidare till Sidari.

Sidari
Vackra sandstensformationer som mejslats ut av havet, men…

Hotell, restauranger, tavernor, affärer mm har "förstört" platsens skönhet. I stora flockar ligger de där på sina solbäddar och pressar; de mänskliga valrossarna. När vi var där uppfattade jag att det var mest engelsmän och tyskar. Hustrun och flickorna kunde intyga att det var behagligt att bada här. Tämligen långgrunt med gyllengul sand. Här finns också den beryktade Canal d´Amour. Sägnen säger att de par som simmar genom den alltid kommer att vara tillsammans. Det gäller alltså att se upp vem man simmar ihop med. Mycket folk alltså, i juni. Jag kan tänka mig att det är etter värre i augusti.

Myrtiótissa
Den 23 juni 1998 skulle vi åka till Achíllionpalatset. Det som kejsarinnan Elisabeth av Österrike lät bygga 1890-91.

När vi körde ut ur Korfu stad så blev det fel. Det visste vi naturligtvis inte på en gång, men det visade sig snart. Det är ju lite si och så med vägskyltningen i Grekland. Ibland finns det stora tydliga skyltar på textade både på grekiska och engelska. Ibland är det små oansenliga skyltar enbart med grekisk text och ibland finns det inga skyltar alls. Den här "slarvigheten" tycker man hör Grekland till och man blir därför bara lite irriterad. I Sverige hade man blivit vansinnig.

Att köra fel på Korfu gör inte så mycket. Ön är ju inte så särskilt stor. Man hamnar ändå rätt till slut. Vid detta tillfälle gjorde det inget alls att vi körde fel. På grund av det så kom vi att köra igenom en jättemysig typisk grekisk by. Tyvärr vet jag inte vad den heter. Jag såg aldrig någon skylt. Vita små sockerbitshus med blå dörrar låg tätt tätt intill genomfartsvägen. En liten svartklädd gumma och några lekande barn var de enda människor vi såg. Vägen genom byn var så smal att det troligen hade varit mycket svårt att klara ett möte med en större bil eller en lastbil. Klockan var mycket och ungarnas tålamod var inte oändligt. Därför stannade vi inte för att utforska byn. Det får bli någon annan gång.

Genom skogar av olivträd (Hela Korfu är nästan som en hel olivlund) tog vi oss så småningom fram till Achíllionpalatset.

När det besöket var avklarat så ville vi bada. Dagens strand var sedan tidigare utsedd. Det skulle bli den omtalade Myrtiótissa på västra Korfu. Vi körde iväg i riktning mot målet. Kartan och väderstrecket fick leda oss rätt.

Plötsligt dök det upp en liten oansenlig träskylt, formad som en pil, med texten "Myrtiótissa". Vi svängde vänster och körde sedan några hundra meter på en mycket dålig grusväg till vi kom fram till något som föreföll vara en parkering. I en glänta bland alla olivträd stod en 6-7 bilar parkerade. Inga människor syntes till. Inte heller såg vi den beryktade Myrtiótissastranden. Vägen fortsatte visserligen förbi parkeringsplatsen, men den såg ut att bli ännu sämre så vi valde att stanna. Stranden måste ligga bakom den höjd vi hade framför oss, tänkte vi. Dit kan vi gå. Vi började gå. Vägen framför oss blev bättre och lutade brant utför.

Ordentligt brant. Några hus dök upp på båda sidor om vägen. Ett av dem verkade vara ett mindre hotell. Ett annat var definitivt en taverna. Vägen lutade verkligen utför och på sina håll var den belagd med betong. Vi knatade på och snart såg vi havet. Efter en skarp högerkurva såg vi också stranden. Vi fortsatte den sista biten. Även att gå utför tar på krafterna, särskilt när det är varmt.

Myrtiótissa är en vacker strand. Ca 300 meter lång och ca 50 meter bred. Sand överallt och ganska långgrunt. När vi kom dit var det sen eftermiddag och alla solsängar var upptagna. Vad vi inte visste var att stranden är halvnudistisk. På den vänstra halvan höll de människor till som tycker om att offentligt visa rumpan. Vi som inte är lika offentliga kamperade på den högra halvan tillsammans med likasinnade. De som inte tycker om att se folk i bara mässingen ska inte välja Myrtiótissa.

Även här hade man lyckats bygga en liten taverna bland klipporna vid sidan av stranden. En imponerande lodrät bergvägg avslutar stranden in mot land. Den är kanske 60-70 meter hög.

Myrtiótissa rekommenderas till dom som orkar gå fram och tillbaka på en brant väg och som tycker om att studsa omkring med snoppen dinglande i det fria. Men även andra kan ha en skön dag här.

Vägen tillbaka var precis så jobbig som vi förutsatt. Vi stannade flera gånger och drack vatten. Sedan åkte vi tillbaka till Gouvia och på kvällen blev det minst en kall Amstel.

Paramona beach
Dagen därpå letade vi stränder igen. Av en slump hittade vi Paramona beach. Den är precis som Myrtiótissa belägen på Korfus västra sida.

Här finns minst två tavernor. Vi parkerade vid den ena. På vägen ner passerade vi ett ståtligt hotell. På taket vajade en grekisk och en kanadensisk flagga. Hotellet såg lite malplacerat ut.

Paramona är en ganska vidsträckt sandstrand. Långgrunt med fin sandbotten. Naturligtvis fanns det solstolar och parasoll att hyra. Dessa behövde man inte slåss om för stranden var i det närmaste tom och så förblev den under hela vår vistelse. Trevlig strand som har det man önskar. Barnvänlig. Rekommenderas.

Detta var en liten exposé över de stränder vi besökte när vi semestrade på Korfu under 14 dagar i juni 1998.

Stefan Assermark