Söndag 12 september

Vi - captain Stickan, co-captain Gunilla och besättningen Elisabeth och Lars-Olov, Mac och Sofie och Lisa och Christer samlas i arla morgonstund på Arlanda för vidare befordran med Novair till Atens flygplats. Vi är lite spända allesammans, dels med tanke på det nyligen inträffade jordskalvet i Grekland och dels med tanke på att några av oss aldrig har seglat förr. Vi förlitar oss dock totalt på vår captain.
Planet kommer i väg "bara" 30 minuters försenat. Vi genomlever den obligatoriska maten och champagnen på planet och landar nästan på utsatt tid i Aten. Några spridda applåder hördes när planet landade, men seden att applådera när ett charterplan landar börjar alltmer att försvinna.

På Atens flygplats fanns två taxis förbokade som skulle ta oss till Lavrion, där vår båt låg och väntade. På ett tidigt stadium upptäckte vi våra chaufförer, utanför glasrutan, ivrigt vinkandes med skyltar märkta Nava Yatchs. Emellertid dröjde vårt bagage. Det verkar som om man på Atens flygplats bara har en enda bagagekärra. Vi såg hur en truck for flera gånger mellan ankomsthallen och planet och till råga på allt så lastades bagaget av på olika band och hela skocken sprang fram och tillbaka mellan banden. Det var som en scen ur Sällskapsresan.

Alltnog efter nära en timmes väntan var växling, pass- och tullkontroll avklarade och en hissnande taxifärd till Lavrion påbörjades. Att påbörja seglingen i Lavrion - som för övrigt betraktas som Greklands svar på Kramfors - innebär att Kykladerna kommer närmare och det är bara 15 distansminuter till Voukari på Kea. Vilket gör det möjligt att ta sig dit redan på kvällen.

Vi kom - mot alla odds - helskinnade från taxifärden och i full fart körde chauffören ända ut på piren. Där låg vår skönhet "Big Ouzo 4" på grekiskt vis med aktern mot bryggan. En i sällskapet började redan nu att gruva sig för att gå över landgången.
Stickan och Gunilla ville inte ha några landkrabbor ombord när de skulle rusta båten så vi inhystes på en närbelägen restaurang där vi startade vår grekiska vecka med det mest grekiska vi kunde finna - souvlaki. Smakade utmärkt.

Vid sextontiden var båten packad och klar och resans första skeppsråd vidtogs. Captain informerar om dagens väderutsikter och meddelar att det för närvarande blåser kuling och en resa till Kea i dag kommer i så fall att bli väldigt gungig. Vi enas alla om att vi tillbringar vår första natt i hamn.

Vi installerar oss i våra hytter. Några hade väldigt mycket bagage med sig. Får information om förhållningsregler på båten om vatten, toaletter mm.

Därefter kastar vi oss ut i Lavrions nattvimmel. Liknelsen med Kramfors var kanske inte hundraprocentig. Kramfors har ju bara Hotell Kramm. Här fanns några restauranger till. Vi intog vår middag intill en bullrande gata, eftersom Stickan och Gunillas stamlokus hade stängt för semester. På grekiskt vis blev vi inbjudna till köket för att se vad kocken hade tillagat och vi valde lite olika rätter - allt från moussaka till spagetti.

Mycket trötta somnade vi våra kojer och hörde under natten hur "stormen röt i mast och tåg"

Måndag 13 september

Revelj vid åttatiden och frukost. Dessförinnan hade Elisabeth, jag och Gunilla tagit en kopp kaffe i sittbrunnen, medan resten av besättningen sov. Till vår stora glädje och överraskning upptäckte vi att fick dansk frukost. En dansk frukost innebär att äggkoppen är fylld med gammeldansk och för att kunna äta ägget måste man först tömma äggkoppen.

Vinden har inte mojnat och det blåser stark nordlig kuling. Vi skall i dag gå till Kithnos och captain rekommenderar sjösjukepilller. Senare visar det sig att det var en god rekommendation. En kort briefing innan vi kastar loss. En av de manliga besättningsmännen måste ju gå på toaletten så fort vi kommit ut från bryggan och utan hans vetskap cirklar båten runt i hamnen för att det inte skall gunga när han sitter på "muggen". Han gjorde emellertid stor morgontoalett med rakning mm och efter en tag börjar alla att ropa på honom för alla ville komma ut på havet.

Väl utanför Lavrions skyddade pirer möter vi ett upprört hav och hinken kom fram efter några minuter. En av oss smittades av sjösjukan, men det vara bara första dagen och sedan var hon botad för resten av färden.

Vi drog söderut i 8 knop med endast genuan hissad. Stickan som seglat vår och höst i snart tio år i Kykladerna säger sig icke ha upplevt sådan vind tidigare .Den som vill läsa mer om Stickans seglingar kan göra det här

I fjärran skymtar vi Poseidons tempel och på babords sida har vi ön med fångläger från juntatiden. Vågorna var ett par meter höga och vi stävade i godfart mot Merika på Kithnos. Redan på denna första etapp stötte vi på delfiner och vi skulle få mer av den varan under resan. Trots att båten gungade i vågorna fixade Gunilla grekisk sallad och stormmackor. Smakade utmärkt tycke alla utom den stackars…..(jag nämner inga namn) som fortfarande satt vi vid hinken. Vi tyckte alla mycket synd om henne, men på sjömansvis beklagade vi oss inte för henne, ty har man råkat ut för sjösjuka vill man bara vara i fred.

Efter fyra timmars grabbsegling är vi framme vid Kithnos och innan vi anländer till Merika ankrar vi upp i en mindre vik där vi alla kastar oss i Medelhavets gröna vatten. Solen skiner och vi har alla klarat av en strapatsrik segling och livet leker för oss.

Efter en kortare segling till Merika anländer vi vid 15 tiden. Tar en kortare promenad i byn. För hela besättningen är det första gången vi kommer till Grekland till att ställe som inte har påverkats av massturismen. Visserligen finns det färjeförbindelse med mellan Merika och fastlandet, men byn är inte så mycket turistanpassad. Frimärkena var till exempel slut för säsongen så vi fick nöja oss med vykort och spara frimärksinköpet till nästa ö.

Vi tar en lätt eftermiddagsmåltid med friterad fårost och ett glas vin. Till allas glädje har vår sjösjuke vän piggnat på och kan även hon smaka på denna delikatess.
Tillbaka till båten för en liten stunds siesta och dusch innan vi på grekiskt vis intar vår middag vid 21-tiden på kvällen. Restaurang Ostria mitt i hamnen är verkligen att rekommendera. Deras lammkotletter är en höjdare.

Vi kommer alla över langången, fast någon gruvade sig länge, och snart ljuder taptot och alla tar god natt.

Tisdag den 14 september

Dansk frukost. Tänk att i varje liten by finns ett bageri. Captain har varit hos den lokale bagaren och kommer med rykande varmt bröd. Vilken kontrast till Sverige där det knappast finns en limpa som inte forslats miltals innan den når konsumenten.

Snart kastar vi loss från Merikas hamn efter att först tittat på några båtar som inte har lika samtrimmad besättning som "Big Ouzo 4". Tänk att redan efter en dag vet hela besättningen vad en fender är.

Dagens mål är Sifnos som är Stickan och Gunillas eget lilla smultronställe i Cykladerna. I dag har vi riktig smörsegling,. Och när vi senare passerar Cyklopens grotta får vi reda på att vi slagit hastighetsrekord på sträckan. Vi prövar alla - med varierande framgång - att styra båten. Vyn från båten är underbar. Klarblå himmel, blågrönt vatten, klar sikt med många öar och andra segelbåtar och en och annan lastbåt vid horisonten.

Vi följer Kithnos västkust. Nu är det september och öarna är ganska brunbrända, men Gunilla berättar målande om vårseglingar då öarna blommar i regnbågens alla färger och dofterna från allehanda kryddväxter sveper ut över havet.

Snart är vi framme vid Cyklopens grotta på Sifnos sydkust, där Odysseuvs utkämpade sin strid med Cyklopen. Det går att ta sig in i grottan med gummibåten om det är lugnt väder, ty öppningen är så låg att en gummibåt knappt går in. I dag är vågorna emellertid lite för stora så vi får nöja oss att betrakta grottan från utsidan. Fortsätter efter Serifos kust och tittar bland annat på lämningar efter den gruvdrift som bedrivits där. Den tog abrupt slut efter en strejk 1912.

Dagens seglats är så härlig så vi glömmer till och med bort lunchen så den intages vid 15-tiden då vi anlänt till Kamares på Sifnos. Inseglingen till Kamares är vacker med höga berg på båda sidor. Man tror nästan att man är i Norge. Det är bara att här i Kykladerna finns det en liten kyrka eller kloster på varje topp.

Här visar vår captain verkligen vilken stor sjöman han är. För att vår höjdrädde vän skall slippa gå på plankan till och från båten, bestämmer han sig för att lägga till långsides. Det finns en lucka mellan två båtar och efter en hastig besiktning av luckan glider han in lugnt och stilla till kajen. Vi övriga tror att båten är för stor för att gå in med Stickan glider lätt in med cirka en meter till godo i för och akter.
Vi finner att Kamares är nästan lika orörd av massturism som Merika. När färjan från fastlandet anländer förvandlas emellertid kajen till en hissnande folkfest. Då verkar det som om hela byn är på benen.

Vi äter vår försenade lunch och tänker tillbaka på vilken underbar seglats vi haft. Tjejerna har upptäckt att det finns några affärer i staden och även den mest plankrädde kom nu snabbt iland för att fönstershoppa eftersom det var siesta och de flesta affärer var stängda.

Efter stadspromenaden tar vi killar en promenad upp till fyren och likt bergsgetter klättrar vi uppåt och belönad med en vidunderlig utsikt över staden.
På kvällen var affärerna öppna och guldsmedens lager sjönk snabbt. Det inhandlades både halsband, ringar och örhängen. Vi killar upptäckte att mitt emot guldsmeden fanns en bar där det visades fotboll på TV. Vad smart att ha detta nöje bredvid guldsmeden. Det är nog många äkta män som blivit inhysta där. På sedvanligt sätt avslutades affären med ett glas hemgjort vin.

Kvällen avslutades med sedvanlig grekisk middag på restaurang Ouzerie Kamari som ligger alldeles bredvid Boutique Marie. Deras ostbollar är superba. Eftersom Stickan och Gunilla varit i Kykladerna så många gånger så vet de var de verkliga läckerbitarna finns. Vi återvänder gärna till Ouzerie Kamari.

Denna kväll blev det nachspiel på "Captains Bar"

Onsdag den 15 september

Denna dag skall vi tillbringa i hamn. Innan övriga besättningen vaknade tog jag en liten lätt joggingrunda ty jag hade upptäckt att mycket mat gott, vin och lite motion ledde till att min mage kändes som en spärrballong. Efter språngmarschen hoppade jag i det varma Medelhavet och kunde med gott samvete intaga den danska frukosten.

Nu skulle Sifnos utforskas. Vi tog en promenad till Dionysos - den lokale mopeduthyraren - och för en ringa summa hyrde vi fyra mopeder. Vi grabbar blev som 15-åringar på nytt och måste ta en liten sväng innan vi återvände till båten för att placera våra spättor på bönpallen. Till sin stora glädje fick Mac en moped i AIK:s färger.

Med flickorna bakpå drog vi ut ur Kamares mot öns Chora Appolonia. Redan vid hastigheten 20 kilometer/timme ropade några att det gick för fort men innan dagen ar slut accepterades 70 kilometer och det talades även om att inhandla en HD.
Appolonia är vacker. Små vita hus med det för Kykladerna så karakteristiska blå dörrarna och fönsterluckorna. En stilla vandring i staden som avslutades med en frappe innan vi drog till Platis Yialos där en härlig playa väntade oss. Vägen dit är förunderligt vacker. Backe upp och backe ner. Strålande utsikt över havet och över berg och dalar. Medelhavet kändes för underligt skönt att löga sig i denna dag. På Sifnos finns många stränder och den finaste kanske finns i Faros. Visserligen ligger den en liten promenad från byn, men kommer man dit möts man av två långgrunda fantastiska stränder.

Vi intog lunch i Faros, men det var inte någon höjdare. Killen som serverade glömde bort att komma med ölen vi beställt och när vi inte fick den tsatsiki vi beställt frågade vi vart den tagit vägen. Den var slut! Men inte någon som informerade oss om detta.

Vi hoppade snart upp på våra mopeder i gen. Här lämnade Gunilla och Stickan oss för de hyrde en jeep och skulle utforska öns nordligare delar så de för kommande besättningar kan visa ytterligare härliga ställen på denna vackra ö.

Nu stod vi i valet och kvalet. Skulle vi fara tillbaka till båten eller skulle vi ta den vackra vägen till Vahty. Det blev det förra alternativet som segrade. Vi grabbar ville emellertid utforska ön ytterligare och bestämde oss för att försöka med mopederna att ta oss upp till ett kloster som låg 400 meter över havet. Vi startade förväntansfulla resan, men den asfalterade vägen blev snart sämre och snart kom vägen att låta en tjälskadad norrländsk grusväg att framstå som en motorväg. Vi tog oss fram till en soptipp. (Hur kan sopbilen åka dit?). Där vände vi och efter ett härligt dopp på stranden i Kamares återvände vi till båten. Stickan och Gunilla hade med jeep lyckats ta sig till klostret och när vi berättade att vi vände vid soptippen talade de om att efter soptippen började den verkligt dåliga vägen. Hur kunde den bli sämre var vår fråga.

Nu började dagens höjdpunkt att infinna sig - Captains reception. Klockan 19 skulle hela besättningen ha lämnat båten för att snyggt och propert återkomma klockan 20 för kaptenens mottagning. Det blev långklänning och slips. Vi satt på Captains bar och tog en ouzo. Prick 20.00 infann vi oss på Big Ouzo 4 och fann vår kapten i kaptensmössa, vit skjorta med läckert matchande rosa fluga. Champagne med tilltugg på båten innan vi återvände till restaurang Ouzerie Kamari för att pröva på deras specialitet "Kyckling Gordon Blue".

Torsdag den 16 september

Det var nu dags att sakta börja att dra oss mot norr igen och vi lämnade Sifnos på morgonen för att dra mot Serifos. Ön som vi bara tidigare hade följt kustremsan på.
I dag var havet blankt, så vi tvingades att gå med motor. Serifos växte så sakta fram vid horisonten och vi såg hur Choran sakta men säkert växte fram.

Innan vi lade till i Livadi på Serifos gjorde vi ett stopp i en alldeles underbar badvik strax utanför staden. Havet var fortfarande lika gnistrande blått och solen fortfarande lika varm och skön. Dopp från båten för hugade spekulanter. Själv tog jag gummibåten och skjutsade Sofi och Elisabeth in till stranden eftersom de inte riktigt gillade att hoppa från båten.

Vi kallade denna lilla vik för den Blå Lagunen. Det ar underbart vackert. Blankt hav, blå himmel och alldeles ensamma. När vi kom upp ur det våta hade Gunilla fixat en hederlig svensk sillunch med allt som där tillhör.

När vi var nöjda på bad och sill lättade vi ankar för att segla in mot Livadi. Under resan in bevakades vi av en grekisk ubåt som låg ankrad på redden.
Vi skulle nu besöka Choran som låg högt uppe på ett berg, men vi ansåg att strapatsen dit upp skulle bli alltför arbetsam i den 30-gradiga värmen så vi beslöt i stället att tillbringa några timmar på stranden. Ett snabbt dopp och sedan lägga sig och lapa sol. Efter en liten stund genljöd stranden av snarkningar.

Tillbaka till båten och en tsatsiki på en av de otaliga tavernorna på stranden där vi satt och tittat på olika tekniker som båtarna hade för att lägga till vid kaj. En del framgångsrika andra mindre framgångsrika. Vi var fortfarande för loja för at besöka Choran och bestämde därför att fotvandringen fick vänta tills i morgon.

På kvällen middag med lambchops och ett vin som kunna smakat bättre. Visst är det underbart i Grekland men något stort vinland tror jag inte att det kommer att bli någon gång.

Fredag 17 september

Ny underbar morgon. Captain lyssnade på vädret och man "lovade" där nordlig vind sex meter i sekunden. Eftersom vi i dag skulle gå i rakt nordlig kurs mot östsidan av Kithnos så tyckte Stickan att det var lika bra att segla tidigt så skulle vi slippa den nordliga vinden som skulle komma på eftermiddagen. Vi hoppade därför över besöket i Choran och lämnade Livadi.

Goda väderspåmän är emellertid inte grekerna och någon nordlig vind såg vi inte tillstymmelse till. Däremot fick vi i dag ånyo se delfiner på när håll. Eftersom vi gick med motor kunde vi snabbt styra upp båten mot dem och på nära håll betrakta dessa fiskar. Det var en 4 - 5 stycken som lekte med båten en stund. Detta var dock inte sista gången vi såg delfiner utan det skulle bli mer.

Vi stannade båten mitt ute på havet och kastade oss i det våta elementet och gjorde en "Ester Williams stjärna". Nästan alla lyckades komma upp med fötterna och bakåt med huvudet för att bilda en stjärna, men det fanns någon av oss som hade svårt att sära på benen.

Efter definshow och bad drog vi vidare norrut och närmade oss Kithnos. Efter en härlig pastalunch seglade vi in mot Loutra på Kithnos östkust.
Innan vi lade till i hamnen gjorde vi en gir in i Ormas Ay Irini. Vi ropade till Catarina på restaurang Trechantiri att vi skulle komma till henne vid 21-tiden och äta traditionell grekisk middag. Hon vinkade glatt tillbaka och önskade oss välkomna.

Hamnen I Loutra har med hjälp av EU-pengar fått en rejäl ansiktslyftning och där finns numera ordentliga förtöjningsplatser etc.

I dag skull det bli ett besök i Choran. Vi började vår vandring och efter en kilometer förbannade vi vår glömska att inte ta med något vatten. Vi gick och gick och ser hur en man rider på en åsna bakom oss. Vi fortsätter att gå och plötsligt är mannen långt framför oss. Han har hittat en åsneväg. Den tar vi på nervägen bestämmer vi oss för.

Vi fortsätter vår mödosamma vandring utan vatten och efter en timme är vi framme i Choran. Siesta. Nästan allt är stängt, men till sist hittar vi en taverna som är öppen där vi kan få både öl och vatten. Den äldre damen som förestod taverna kunde inte någon engelska, men vi gjorde oss förstådda ändå.

Vandringen tillbaka gick lättare och vi hittade åsnevägen som var genare. Att det var en åsnestig blev vi snart varse med. Efter stigen såg åsneskit tillräckligt för att gödsla en hel åker. Det vara bara att hopparna mellan högarna, men ner kom vi alla fall.

Loutra är mest känt för sitt hälsohem mot reumatiska sjukdomar. Det är beläget alldeles vid stranden och har en källa med mineralhaltigt vatten som rinner upp ur berget. Vattnet där håller en temperatur av 55 grader och det var en fantastisk känsla att sträcka ut i detta heta vatten. Som vanligt en tsatsiki och en öl på en taverna innan vi drog tillbaka till båten. Bland båtfolk talas det dock att i Loutra skall man undvika Zorbas taverna p.g.a. höga priser. Annars är priserna på tavernorna relativt låga jämfört med de resmål som har direkt chartertrafik. Jag var på Samos i fjol och här i Kykladerna var restaurangpriserna cirka hälften av priset på Samos.

Är man i Loutra så är det under alla omständigheter värt att ta promenaden till Ay Irini och restaurang Trechantiri. (cirka en kilometer) Stickan och Gunilla har blivit så goda vänner med Maniolo och Catarina som driver tavernan att de blivit bjudna på deras sons bröllop till jul och Maniolo och Catarina skall besöka dem i februari.
Middagen här bestod av: Grekiska sallad, bläckfisk, dolmades, ostbollar, köttbullar, stek, kaffe och kaka med Metaxa. Till middagen serverades dessutom Maniolos hemgjorda vin. Tur att han skjutsade oss tillbaka till båten i hans bil.

Lördag den 18 september

Allting har en ände. Även en underbar seglats i Kykladerna. I dag startar vi vår sista seglingsetapp tillbaka mot utgångspunkten Lavrion. Det blåser inte mycket men vi går med segel i alla fall, ty det är betydligt härligare att segla än att gå med motor. Vi tar oss sakta fram i cirka två knop och njuter av sol och hav. Eftersom det i dag är lördag är det många Atenare som passar på att ta sina båtar och fara ut på öarna. Vi ser båtar alltifrån den allra minsta enkla båt till stora lustjakter.

Till sist dör vinden ut totalt och det är bara att starta att motorn. Då inträffar en av resans höjdpunkter. Ett femtontal delfiner kommer fram till båten och bjuder på en delfinshow som skulle få delfinariet i Kolmården att blekna. Vilken show!!!!
Alltnog vi måste lämna delfinerna och stäva mot Lavrion. Innan dess ankrar vi en vik - som måste vara kustens pärla. Stora vackra hus efter stranden och klart gnistrande vatten. Ett sista dopp i Medelhavet innan vi lägger till i Lavrion.

Nu är det bara att börja packa ihop våra grejor och Stickan och Gunilla måste börja förbereda för nästa veckors gäster. Vi avundas dem som vi nu vet sitter hemma i Sverige och förbereder sin resa. Till råga på allt skall de segla i två veckor.

Vi går ut och tittar på Lavrion. Gör en del inköp på supermarketen och jag som med förväntansfulla blickar tittat på alla bakverk i varje bageri vi passerat under veckan köper ett underbart vitt hjärta med röda körsbär som jag äter när vi dricker kaffe på ett kafé. För att inte tala om den lilla söta rosa asken som jag fick kakan i.

På kvällen middag på en restaurang där ägaren bestämmer vad gästerna skall äta och inte gästerna. Vi ville ha fyra tsatsiki, men han tyckte vi skulle ha tre. Vi ville ha rött vin men han ville at vi skulle ha vitt. Och så blev det. Vi åt i alla souvlaki som smakade bra. Det fick vi alla fall bestämma själv.

Efteråt drog vi till en bar där han som serverade var mer intresserade av flickorna som passerade förbi på gatan och som inte visste vad en irish-coffe var. Efter att ha sprungit ut och in med våra beställningar fick vi till slut vad vi ville ha och sedan var det bara att dra åter till båten och för vår höjdrädde vän var det sista gången hon gick över landgången.

Söndag 20 september

Hemresedag. Taxin är beställd till 10.30 och planet skall lyfta 13.00, så vi har gott om tid att sitta i båten och titta hur nya "hyresgäster" tar sina båtar i besittning. Vi kollar även mer trafikledningen på Arlanda och flyget som skall hämta oss har lyft. Vi får olika besked . Ena gången har det lyft och nästa gång skall det lyfta.

Vi kommer ut till flygplatsen i god tid och möts av beskedet att flyget från Stockholm blivit försenat eftersom man har tvingats att byta till två mindre plan i stället för ett stort. Våra avgångar är planerade till 14.30 och 15.00. Vi checkar in och får besked att vi får plats på 14.30 planet.

När vi sitter i avgångshallen och väntar nås vi av beskedet att våra föreställda tax-free varor inte kan levereras eftersom de står kvar i Stockholm på det plan som inte kunde lyfta.

Nu är goda råd dyra. Snabbhandling i butiken på flygplatsen och allt blir frid och fröjd. En skön hemresa och vi landar 17.30 i stället för som planerat 16.00. Ett hastigt farväl av våra reskamrater och en snabb språngmarsch så vi kommer med Sundsvallsplanet 18.10. Vi hann precis. Planet tar oss åter till vardagen.

Vi ser emellertid fram mot en ny segling en vår om några år.

Text: Lars-Olov Högström