Små barn, i två månaders åldern, de sover mycket.
Små barn som reser med sin mamma har alltid maten med sig.
Små barn har i sydliga länder en förmåga att öppna, om inte alla så näst intill alla dörrar.

Clara var två månader när vi i början av april landade på Atens flygplats. Drygt två månader senare skulle hon ha levt halva sitt liv i Grekland.

Som mor och far till en nästan nyfödd fick vi många förmaningar innan vi reste - min mamma bemötte mig dock med en iskall tystnad. Claras barnläkare menade att vi hade ju redan bestämt oss, så vad kunde han tycka.
Vi såg till att Clara fick alla nödvändiga vaccinationer, konstaterade att hon var fullt frisk och beställde sedan flygbiljetterna. "De har ju barn i Grekland också", sa vi till varandra. Senare skulle det visa sig att det inte bara fanns barn, utan också alla sorters high-techblöjor och bröstmjölkstillägg i en uppsjö av barntillbehörsaffärer, samt en utpräglad omsorg för spädbarn, inte bara ur en sjukvårdsaspekt utan även från allmänheten. "Ta på barnet en mössa, det blåser mycket här i Cykladerna", var bara en av många bassningar vi fick av lokalbefolkningen.

Redan nu vill jag i korthet sammanfatta den här reseskildringens uppmaning: Tveka inte att resa med små barn (i alla fall inte till Grekland), det går faktiskt alldeles utmärkt.

I flygplanshallen träffade vi farbror Kostas ifrån Stockholm. Han skulle besöka sin sjuka mor på Paxi och stod nu och förfasade sig över hur bilresan dit skulle gå. "Jag har inte varit här sedan kuppen, men det jag har hört skrämmer mig. De kör visst som galningar." Vi som varit i Grekland efter farbror Kostas flykt till Sverige kan intyga att hans farhågor var befogade. Den resa vi nu skulle företa med taxi från flygplatsen till Pireus var den enda händelse under hela denna Greklandsvistelse som fick mig att fundera på om det var så klokt att ta med Clara.

I bilen dit stammade jag fram några hotellnamn och adresser till chauffören. Tanken var att vi skulle sova över i Pireus för att morgonen därpå ta första båten till Naxos. "Vill du verkligen ta din fru och ditt barn till ett av de där hotellen, då är du en tuff kille", svarade chauffören. Han sätt att föra fram bilen i Atens utkanter hade redan gjort mig till en långt ifrån tuff kille, och jag frågade vänligt om han hade något bättre alternativ. Det hade han - det skulle bli vår dyraste övernattning i Grekland.
Kali nicta och god natt!

På morgonen dagen därpå gav vi oss iväg ner mot hamnen. Vi traskade med beslutsamma steg ner för Bobulinas gata och rätt ut i morgontrafiken där vi ansåg det vara ett övergångsställe. Under en halv minut lyckades vi göra det omöjliga - vi stoppade trafiken. Små barn öppnar inte bara dörrar...
Väl framme vid kajkanten lyckades vi med en förvånansvärt liten ansträngning att hitta rätt båt - Panagia Tinou II. Det kan dessvärre vara lite förvirrande att få rätt information om vilka båtar som för dagen går vart. Tidtabellerna utmärker sig genom en viss "flexibilitet". Delvis beror detta på konkurrensen mellan de många bolagen, vilket är till viss fördel för resenärerna som därav färdas relativt billigt mellan öarna.

Små barn är vakna tidigt på morgonen. Clara slår upp ögonen lagom till avfärden och håller sig på humör en bra bit ned för Atticahalvön. När Kap Sounion närmar sig pekar jag söder ut på den lilla obebodda ön Agios Giorgious och berättar för henne om sommaren innan då jag och mina vänner överraskades av meltimivinden och fick falla av med vår segelbåt mot den lilla ön för att söka skydd. Den seglatsen är en helt annan berättelse, men vistelsen på Agios Giorgious är behäftad med outplånliga minnen och det är från och med nu en del av Claras öde att höra mig berätta om dem.
Clara somnar igen och när vi passerar Atticahalvöns sydligaste spets skymtar man i norr helvetesön Makronissos - en före detta fångkoloni som bland annat härbärgerade kompositören Mikis Theodorakis under juntaperioden. Vår resa går inte dit, utan vi stävar vidare ut mot Cykladerna i förmiddagssolens dis. Det är ett märkligt fenomen, det dis som i ett annars helt klart väder döljer öarna tills det att man nästan är alldeles in på dem. Men öarna finns där, i allra högsta grad, och vi har drygt två månader kvar att njuta av dem.

Vi har knappt stigit av båten på Naxos förrän en nitisk, men trevlig turistinformatör upplyser oss: "Ta på barnet en mössa, det blåser mycket här i Cykladerna". Jag lämnar Marie och Clara (nu iförd stickad öronlappsmössa) på en servering vid kajkanten och ger mig ut på jakt efter en lägenhet. Jag har redan begåvats med en rad förslag från uthyrare som mötte oss på kajen, men i april är det verkligen hyrarens marknad och jag begär mig iväg efter egen näsa.
Naxos västsida har vidsträckta stränder och inte långt från hamnen ligger den första - Agios Giorgious (man inser snart att vissa namn är ständigt återkommande härnere). Jag passerar ett utsökt bageri och en hyfsad speceriaffär, och närmar mig utkanten av ett kvarter som vetter mot stranden. Här hittar jag Spiros Studios - ett fantasilöst namn, men byggnaden i sig är den mest inspirerande i hela området. "Här kan man bo", tänker jag och kliver in.Väl inne i huset möts jag av en varm och inbodd atmosfär, vilket inte är helt vanligt bland grekiska lägenhetshotell. Huset är helt tomt, jag hör inte ett ljud och ingen ger sig till känna när jag ropar. Jag går en liten snokande tur i trapporna och korridorerna, vilket bara förhöjer intrycket - "Här kan man faktiskt bo".

Väl ute på gatan igen frågar jag en grannfru om det är så att stället är stängt. Frågan utlöser en febril jakt på innehavarna till Spiros Studio: ett barn skickas upp för gatan, ett annat några kvarter bort och själv går granfrun några hus bort och ropar gällt in i en port. Det är som jag sa, hyrarens marknad - alla vill åt de få turister som ännu sökt sig hit.Efter bara några minuter kommer grannfrun tillbaka med ägarinnan - Katerina Dimitrokallis, en varmt och stort leende dam som utbrister i ett hjärtligt "Kali mera!" när hon ser mig.

Bara några minuter senare har vi hittat varandra och skrattar hjärtligt åt våra ömsesidiga missförstånd när hon försöker tala engelska och jag envisas med grekiska fraser ur en bok jag fått av min vän Petros Leventis innan avresan. Efter viss prutning kommer vi överens om ett pris, bra mycket lägre än det av turistrådet rekommenderade, men vi är båda nöjda. Turistrådet -EOT - sätter upp prisrekommendationer på alla rum och lägenheter, men under lågsäsong är det inte svårt att komma ner i pris - pruta.

Lägenheten ligger på andra våningen och har en underbar utsikt över stranden och sundet mellan Naxos och Paros som skymtar i soldiset. Katerina som är mycket angelägen att få träffa Marie och framför allt Clara springer ner för att möta sin man, Spiros. Ett av grannfruns barn har hämtat honom och nu vill han hämta mina flickor och vårt bagage i hamnen så att vi kan installera oss. Servicen är enorm och framför allt hjärtligt. Strax sitter Marie med Clara i knät tillsammans med Spiros i framsätet på hans pick-up och jag där bak på flaket med bagaget. Så bär iväg till vårt första "hem" i Cykladerna: Spiros Studios, Agios Georgios, Naxos.

Dagarna på Naxos går i en stilla lunk och vi har kommer snart ner i tempo. Arbete och förpliktelser hemma i Sverige ter sig allt mer oväsentliga. Kontakten med Katerina blir snabbt en vänskap och varje morgon när vi kommer ner för trappan så sitter hon där för att fråga om allt är bra. Vi dröjer alltid en stund med henne och hör henne berätta om sin ö. "Det finns ingen ö bättre än Naxos, varför skall jag åka någon annanstans?" säger hon när vi undrar om hon rest runt mycket i arkipelagen. "Visst kan ni åka till Paros eller Santorini, men ni behöver inte..." Innan vi går tar hon Clara i sin famn, önskar henne lycka till under dagen och frågar om vi vill ha barnpassning i kväll så att vi kan gå ut och äta i lugn och ro. Det är en stående inbjudan från Katerina, men vi tackar alltid lika vänligt nej. Det är inte alls för att vi inte litar på Katerina, vi har bara svårt att slita oss från vår nästan nyfödda lilla flicka.

Vi har hört talas om en liten kustby som heter Appolonia. Den skall ligga rätt över på andra sidan ön och vara en riktig pärla.
"Det är långt dit" varnar Katerina, men vi sätter oss ändå beslutsamt på bussen och ger oss iväg. De dröjer inte länge förrän Clara ligger i vår knän och sover, medan bussen sakta tar sig upp genom bergen och sedan mot Naxos gröna dalar.

Naxos är onekligen den grönaste ön i Cykladerna och gömmer underbara små byar med prunkande olivlundar nere i dalsänkorna. Plötsligt blir det svalare och den torra, dammiga luften vi lämnat bakom oss i bergsbyn Filoti på vägen upp byts mot en frisk och doftande lummighet i byn Apeiranthos. Här ligger några fantastiska gamla italienska villor som renoverats upp till präktiga sevärdheter.

Vi frestas att stanna ett tag, men vårt mål är Appolonia och vi vill hinna tillbaka till Naxos stad innan kvällen, och fortsätter därför upp i genom bergen igen.
På väg ner på andra sidan av ön stelnar vi till. Vägen ner är trådsmal, grusig och liksom hänger utmed klippväggarna. De otal små altare som med jämna mellanrum är utplacerade längs vår väg förstärker vår oro - här har mer en ett ekipage störtat ner. Vi tröstar oss med taxiresan från Atens flygplats till Pireus - inget kan vara värre än den.

Den hemska nedfärden betalar sig dock. Framför oss ligger Appolonia, en liten fiskeby som ser ut precis så som man vill att den skall. Här finns inte mycket att göra, det förstår vi med en gång. Spontant börjar vi fundera på om vi inte skall stanna, kanske till och med några veckor. Men efter att ha diskuterat en stund kommer vi in på bussresan hit och inser att vi nog vill ha hemresan avklarad så fort som möjligt och inte upprepa den. Appolonia får klara sig utan. Fortsättning följer...

Text: Anders Bengtson, Stockholm