"Följ med mig Greta i en roddbåt till Kreta", för att travestera en gammal slagdänga. Nu krävs det bättre grejor än en roddbåt för att ta sig dit. De flesta väljer flyg, så även familjen Assermark från Katrineholm.

Genom våra resor till Grekland har jag faktiskt blivit en smula flygintresserad. Att flyga är nog det mest spektakulära sättet att förflytta sig på. Om man inte väljer U-båt eller rymdfärja förstås. Det är med en blandning av oro och förväntan som man slår sig ner i flygstolen. Med skräckblandad förtjusning imponeras man varje gång när planet accelererar på startbanan tills farten är så hög att vingarna får lyftkraft. På ett ögonblick är stålmonstret högt över marken och börjar sin klättring upp till marschhöjden. Sen kan man koppla loss säkerhetsbältet och invänta flygplansmaten.

Transporten till Kreta skulle ske med en DC-10. Ett tämligen stort plan som klämmer in 379 passagerare. Kreta är ju ett populärt resmål och därför krävs det att man kan flyga ner så många turister som möjligt i en och samma sväng.

Bara några minuter försenade tryckte de tre General Electricmotorerna upp oss i nedre delen av stratosfären och sen bar det iväg med en farlig fart till Grekland och Kreta. Det var den 29 juli 1999 och första dagen av total avkoppling hade börjat.

Fast egentligen började det redan dagen innan då vi på eftermiddagen bilade upp till Arlanda för att bo på hotell Radisson. I och med att avgångstiden var klockan 06.50 och man är tvungen att checka in en timma före så vill vi inte riskera att det händer något tråkigt på vägen upp. Vi har 18 mil att köra och att göra det på natten med allt vad det innebär är att utmana ödet i överkant. Det betyder naturligtvis en extra kostnad men det tycker vi det är värt. Att komma upp till Arlanda dagen innan är ett sätt att eliminera stress och irritation. SAS Radisson är ett trevligt hotell där man i lugn och ro kan förbereda sig inför resan. Hittills har våra flygavgångar till Grekland varit på tidiga mornar. Fortsätter det, så fortsätter vår tradition. Bilen parkerar vi alltid på Benstocken, en förträfflig långtidsparkering med bra personal och bra service. Kan rekommenderas.

Tillbaka till luftrummet. Så snart planet kommit upp på den höjd som tillåter att säkerhetsbältena tas av börjar kabinpersonalen förbereda maten. Först kommer dryckesvagnen. Här kan man se att en del förser sig flitigt med alkoholdrycker. Vissa i sån omfattning att de är synbart pottiga när planet landar. Jag är ingen renlevnadsmänniska när det gäller alkohol men jag anser att man kan hålla igen lite ombord på flygmaskinen.

Efter en stund kommer maten i sina små rara lådor, burkar och andra plastförpackningar. Anrättningarna är helt OK. Man kan inte ha för stora krav när man reser med charter.

Färden till Kreta gick som vanligt ner över Östersjön, förbi Öland och vidare in över polskt luftrum. Rutten kan man följa på en filmduk. Där kan man också se planets höjd och hastighet. Jetströmmarna måste ha varit på gott humör. Hastigheten var stundtals över 1000 km/t.

Vips så var vi över Grekland och kunde tydligt se Aten och dess flygplats. Nu var vi nära. Kreta är ju den populäraste ön av alla enligt Kalimeras läsare. Detta var andra gången som jag och min hustru besökte ön. Första gången var 1985. Då landade vi i Iraklion och bodde i Hersonissos, alltså på östra Kreta. Denna gång var det västra Kreta som gällde. Landningen skulle ske på Chanias flygplats som är belägen ute på Akrotirihalvön. Här huserar också Nato. Kriget på Balkan var nyligen avslutat och därför flögs det nog mer än vanligt här.

Mjukt och fint tog planets gummihjul mark. Genom kabinfönstren kunde vi tydligt se att vi återigen var tillbaka i Grekland. Det intensiva ljuset och luften som dallrar av värme. Man ser grekiska bokstäver på skyltar och poliser i ljusblå skjortor och grå byxor. Man ser också lite av det grekiska landskapet med dess typiska färger, rödaktig jord, mörkgröna olivträd och vita hus. Det är en härlig syn.

Vi plockade ordning vårt handbagage och gick till utgången för att byta den svala kabinluften mot het Greklandsluft. Jag tycker att det underbart att känna hettan slå emot en när man stiger av planet. Åker man till Grekland på sommaren så ska det också kännas. Tycker man att det är för varmt så är det bättre att välja ett annat resmål.

Med videokameran i högsta hugg gick jag nerför trapporna till den väntade bussen som skulle ta oss den korta biten till terminalen. Jag lyckades få med en kort sekvens av ett Natoplan som susade förbi. Huruvida det var tillåtet att filma eller inte vet jag inte. Det var i alla fall ingen som ertappade mig.

Sedan köade vi för att hastigt få visa upp våra pass för en trött polis. Därefter in till rullbanden där väskor i långa banor åker in. Folk ska ju stå så förtvivlat nära dessa rullband, precis som om dom är de enda som ska hämta sina väskor. Jag tycker att det är bättre att ta lite distans och sedan gå fram och hämta sin väska när den kommer. Vi hade tur. Våra väskor kom relativt snabbt. Nästa steg var att ta sig ut i ankomsthallen där resenärerna tas emot av reseledare. Eftersom vi reste med Always så sökte vi upp deras representant. Vi berättade att vi skulle på bo på Forum. Bara därför blev vi hänvisade en speciell plats i ankomsthallen. Nästan alla andra resenärer tog sig ut till väntade bussar. Vi blev kvar tillsammans med åtta andra personer. Det var två mammor med sina döttrar, ett ungt par från Umeå samt Helen och Lennart från Hudiksvall. Vi visste inte då vad de hette eller var de kom ifrån, men vi skulle senare lära känna dom.
Åka buss var inte aktuellt för oss. Nej vi skulle åka taxi till hotellet. Tre taxibilar parkerade utanför ankomsthallen. Vi fick åka i den sista. Taxichauffören försökte stuva in våra väskor i bagageutrymmet. Dom fick inte plats. Bagageluckan gick inte att stänga. Han blev tvungen att binda fast den med ett snöre. Sedan var det bara att tuta och köra. Det visade sig att chauffören inte var särskilt orienterad på Kreta varför han körde efter de andra taxibilarna för att hitta rätt.

Färden gick från Akrotirihalvön och in mot Chania. Nu blev man återigen påmind om att man verkligen var tillbaka i Grekland. Från taxiradion hördes ett ständigt tjattrande. Genom bilens fönster betraktade vi det Kretensiska landskapet. Träd med vitmålade stammar. Vet man egentligen varför de målar träden? Kanske gör de rent penslarna mot stammen efter att de vitmenat husen. Snart kom vi in i bebyggelse. Dessa hus som är så typiska. Här har ingen stadsarkitekt haft något att säga till om. Allt det här "slarviga" som man skulle bli störd över i Sverige, men som är så charmigt här.

Taxibilen körde på en höjd ner mot Chania. Utsikten över staden var bedårande. För att ta sig till vårt hotell blev vi tvungna att passera genom hela Chania. Pulsen i staden är hög. Mycket bilar, moppar och skotrar. Det gäller att vara en aning fräck om man vill komma framåt. Vår chaufför var tillräckligt fräck och tog oss genom Chania utan problem. Jag tänkte att här ska jag köra sen. Hur ska det gå? Det kan inte vara ett höjdaryrke att vara taxichaffis i Chania. Förmodligen är det en baggis jämfört med Aten.

Ca 2 km väster om Chania, vid Chrissi Akti-stranden, ligger lägenhetshotellet Forum. Taxibilarna stannade på rad utanför hotellet och chauffören hjälpte oss med urlastningen av resväskorna. Nu var vi framme vid den plats som i två veckor skulle bli vårt hem. Jag kände igen hotellentrén från Forums egen hemsida som jag hittat på den förträffliga Kretasajten, Interkriti. Där finns mycket att hämta om man är intresserad av den stora grekiska ön. Jag tror tyvärr inte att hotellets hemsida finns kvar. Har försökt hitta den några gånger men misslyckats.

Vi släpade upp våra resväskor på den marmorbelagda ytan utanför receptionen. Jag hade videokameran igång hela tiden som en riktig japansk turist. Förmodligen ser jag ibland löjlig ut med den svarta tingesten framför ansiktet. Men jag resonerar som så att om jag inte filmar så kommer jag att bittert ångra det efteråt. Det vi upplever på våra resor till Grekland kommer aldrig mer igen. Det är dessutom roligt för barnen när de blir stora. All den tid man ska tillbringa i Sverige innan det är dags att åka igen blir mer uthärdlig om man ibland kan sätta sig ner och återuppleva Greklandsvistelsen på nytt. Stillbilder i all ära men att filma är att komma verkligheten så nära det går. Värmen och dofterna kan man tyvärr inte känna. Jag brukar återvända från Grekland med ca 5 timmar film. Det kan ibland kännas jobbigt att hela tiden släpa på kameran men som sagt, det är det värt.

Kvinnan bakom receptionsdisken ropade, "May I have your passport, please"? . Hon fick våra pass och vi fick en nyckel till lägenheten samt en muntlig beskrivning hur vi skulle hitta dit. Lägenhet nummer 244 blev vårt krypin.

Det var inte särskilt svårt att hitta. Hotellkomplexet består av 44 lägenheter i fyra huskroppar. Det är ett snyggt hotell. Man måste ha gjort av med ett mindre marmorbrott när det byggdes 1992. Adressen är Chrissi Akti, Chania.

Kanske var det lite för stort för vår smak, men ibland måste man kompromissa. Vår lägenhet låg i markplan i den västligaste huskroppen. Bra läge skulle det visa sig.

Vi klev in och upptäckte att det såg precis likadant ut som i katalogen. Inte heller här hade man snålat på marmor, ljust och snyggt. Men varför fungerade inte ljuset? Det var inte strömavbrott för kylen var i gång. Efter några timmar löste sig problemet. Våra vänner från Hudiksvall, Helen och Lennart, hade varit med förr och visste att det på nyckelbrickan fanns en magnet som passade i ett hål innanför dörren. När den placerades i hålet så kom strömmen till lamporna. Man lär så länge man lever. Smart lösning måste jag säga.

Efter att vi installerat oss i lägenheten så var det dags att utforska den närmsta omgivningen. Det ingår i ritualen då vi kommer till ett nytt ställe. Dom som redan bott på hotellet någon vecka tittade lite nyfiket på oss. Det är helt naturligt. Vi är likadana själva när det kommer nya gäster. Då spekulerar man i varifrån dom kommer och när dom kom o s v.

Hemma hade jag fått uppfattningen att hotellets pool var rejält tilltagen. Bilderna i Always katalog var tagna på ett sådant sätt att det såg så ut. Även bilderna på Forums hemsida gav illusionen av att poolen var stor. Verkligheten var lite annorlunda. Den i och för sig väldigt snygga bassängen var formad som en flygel. Det visade sig att den blev alldeles utmärkt åt oss. Den breda trappan, som ledde ner i det varma vattnet, var belägen bara 3-4 meter från vår ytterdörr. För oss vuxna är inte poolen livsviktig, men för barnen är den mycket betydelsefull. Jag begriper inte hur dom kan vara i flera timmar i sträck utan att få vågor i håret och vatten knäna.

Hotellet visade sig vara ganska välutrustat. I källaren i vår byggnad fanns en minimarket där man kunde köpa färskt bröd på mornarna. Mitt emot receptionsbyggnaden låg hotellets restaurang/bar. Det fanns också en lekpark, men den väckte inte våra barns intresse.

Alldeles utanför hotellet stryker vägen förbi. Den var man tvungen att passera för att ta sig till Chrissi Akti-stranden. Det gällde att se sig för ordentligt innan man gick över. Sikten var en aning skymd åt vänster och rätt som det var kom moppar, skotrar, bilar och bussar, över krönet. Vägen är inte särskilt bred så det var snart gjort att ta sig över. Vi lyckades varje gång utan att fastna i kylaren på en buss.

Chrissi Akti är en fin strand. Den består av sand och det är lagom långgrunt. Trots att det var högsäsong var det ingen trängsel. Härifrån kan man se Chania. Det finns sunbeds och umbrellas att hyra och det finns också en liten mikrotaverna där man kan köpa enklare maträtter, men framför allt glass.

Närheten till stranden gjorde naturligtvis att vi badade där ganska ofta. Vattnet var otroligt varmt.

Vi vandrade vidare i området för att leta efter affärer och tavernor. Det är ju livsnödvändiga faciliteter. Något överflöd av dessa utbud fanns inte i vårt närområde. Vi gick in på en gata och hamnade på en större parkering. Här ligger Apollos hotell Stellina Village. Rakt över gatan fanns en taverna som hette Zorbas. Inte långt från den hittade vi två minimarkets. Det var i stort sett allt i den vägen vi råkade på, lite tunt med tanke på alla hotell i området. Vi gick tillbaka till hotellet och slappade för att invänta kvällen.
När den infann sig gick vi till den enda tavernan vi då kände till, nämligen Zorbas. Jag klämde i mig den obligatoriska souvlakin. Till efterrätt fick jag Metaxa. Sedan gick vi hem och lade oss.

Första dagen var till ända, många spännande dagar återstod.

30 juli -1999
31 juli -1999
1 augusti -1999
2 augusti -1999