Mina vänner förfasar sig.
- Det kommer aldrig att funka.
Min lillebror är ytterst tveksam när han hör att jag ska resa med vår mamma.
- Och hur tror du ska det gå? Du vet ju hur hon är...
Och väl på plats nere i Kykladerna möter vi en grekinna som är grundligt imponerad.
- En grekisk familj skulle aldrig göra så, vi som bråkar redan mot slutet av en vanlig middag.

Men vi har bestämt oss. Vi vill så gärna visa allt det underbara vi upplevt under våra resor. Allt det vi glädjesprutande berättat om när vi kommit hem. Vi vill visa att det inte alls är svårt, att båtar faktiskt går, att rum finns att få och att livet kan vara bra enkelt även om du står där på okänd plats utan fasta mål och lagda tider.

En båtluff i Grekland med svärmor och svärfar, och dessutom min egen mamma, ska vi genomföra.
Och vi gör det.
Totalt ett gäng på åtta personer.

Vi reser med en svärfar som, senast han var utomlands, färdades med buss till Sicilien. Året var 1957. Redan då tyckte han att det var på tok för varmt. Idag är han 42 år äldre och sitter i ett trångt charterplan på väg till Santorinis lilla flygplats.

Nu är året 1999, månaden heter september.

Med på planet finns även en svärmor. Något mera resvan. Något mera soldyrkande. Fördelen med både svärmor och svärfar är att de är vana fjällvandrare. Det innebär att deras packning förmodligen är lättast av allas på planet.

Vilket kan man knappast säga om min mammas. Hon är förvisso van att resa, men hon är den typen som ska ha med sig kaffebryggare till hotellrummet i New York.
Jag bara måste veta att dagen får en ordentlig start.
Hon är den typen som måste ha 14 ombyten med sig på lika många dagar.
Man vet ju aldrig vad man har lust med? Var man hamnar?
Hon är dessutom den typen på vilken håret måste fönas.
Hårfönen tar hon med sig till Grekland. Kaffebryggaren får stanna hemma.
Hennes väska är ändå i särklass tyngst av alla.
Väska ja, för hon vägrar dessutom ryggsäck. Det får bli en stor, svart sportbag.
Kläderna blir så skrynkliga annars.

Nåväl.
På planet sitter vi till slut. Jag och min man, med tre redan vana båtluffare på 2, 6 och 8 år, och så de tre nybörjarna som beskrivs här ovan.

***
Vi tänker oss en lugn rutt, min man lägger de lösa konturerna för vår tvåveckorssemester , med en fyra-fem nätter på varje ställe. Naxos först, en ny erfarenhet för oss alla. Egiali på Amorgos därnäst, för oss ny by, men gammal ö, och så Antiparos. En ständig repris på slutet innan de sista nätterna före avfärd som spenderas på Santorini.

Rutten godkänns av samtliga och vi drar direkt från flygplatsen till hamnen. Det är när vi sitter i Athinios, Santorinis hamn, och väntar på båten mot Naxos, med varsin kall öl, med hamburgare i händerna på barnen och festcigaretterna framme på bordet, som vi möter grekinnan som imponeras.

Å svärmor har du med dig.
Hon skrattar när hon tittar på mig. Mycket skeptisk. Hon berättar om grekiska middagar som urartat i slagsmål. Vi pratar om det skandinaviska lugnet, om skillnader i temperament. Men hon är ändå skeptisk. Medan jag är fast i min tro. Det ska gå.

***
Det gör det naturligtvis. Är man så många som åtta bildas flera sannolika och osannolika konstellationer. Farfar med son och sonson besöker grottorna på Antiparos, medan resten solar och badar. Farfar, farmor och mormor vandrar till Lagada och äter getkött och är ruggigt fnittriga när de kommer tillbaka till Egiali. Farfar, farmor och svärdotter, det vill säga undertecknad, besöker söndagens högmässa medan mormor och åttaåring, som delar rum hela resan, sover länge och tungt.

Det finns inte en passerad bougainvillea som inte fotograferas av svärfar. Han badar, dricker, äter och ser ut att njuta av nästan varje sekund. För det är ju inte hälften så tryckande varmt som då i bussen utan aircondition till Sicilien 1957. Tur är väl det. Varje grekiskt husbygge ska inspekteras och de tre
barnbarnen hänger på. Är man en pensionerad byggnadsingenjör så är man. Alla fyra är lika intresserade av hur grunden gjuts till det nya komplexet på väg till stranden på Naxos.

Det är september i den grekiska ö-världen och det fläktar i de skuggiga gränderna. Perfekt klimat för 67-åringar, tillika tvååringar.

***
Vid slutet av vår resa, runt dag 11, händer något. Vi är på Antiparos och vi delar ett eget hus mitt i byn. Vi börjar ledsna. Inte så att vi slåss, som grekerna hon berättade om vid måltidens slut, utan mer som vid ett normalt, gnatigt äktenskap som är inne på det 18:e året.

Tänk, Santorini, säger jag till svärmor där vi dyrkar solen tillsammans på stranden. Det är ju ingen riktigt bra barnö, Santorini. Jag föreslår att de, svärmor och svärfar, ensamma ska åka några dagar
tidigare och att vi, resten av skocken, ska komma efter söndag kväll innan planet ska gå tillbaka till Sverige. Vid måndag lunch.
Hon tycker det är en utmärkt idé.
Förmodligen av samma skäl som jag.

Tidigt lördag morgon sticker mina svärföräldrar från Antiparos till Santorini. Vilket visar sig gå alldeles utmärkt. Svärmor och svärfar raggar ett betydligt bättre rum än vad vi gör när vi kommer ett och ett halvt dygn senare. De besöker nunnorna i klostret i Thira, de kliver upp när det fortfarande är mörkt ute, och de träffar bekanta hemifrån Sundsvall när de kvällsflanerar i den grekiska arkipelagens vackraste solnedgång.

Svärmor visar sig dessutom, under resans gång, vara en sjuhelsikes kvinna till att förhandla. Hon sänker priser på märkesskjortor som får affärsinnehavare att gråta. Hon handlar Cola och glass och öl till priser vi aldrig tidigare varit i närheten av och hon svär irriterat när han vägrar sänka priset, den där keramikern i det lilla hålet i väggen i Chora på Amorgos. Han kan ju ingen engelska, fräser där hon står i den pittoreska gränden, vansinnigt sugen på bruna soppskålar med glasyr inuti.
Det blir ingen affär.

För svärmor rules (övers. regerar). Den nyblivna pensionären räds inga konflikter eller språkbarriärer. Hon är i Grekland för första gången, men förmodligen inte för sista.

Nästa gång är jag med, igen.
För jag åker med svärmor. Och gillar det.

TEXT: SOFIA OLSSON OLSÉN
FOTO: MATS OLSSON