Vi hade varit ute på vår första öluff jag och min familj och var på väg hemåt. Båtresan från Kalymnos (vår favorit ö) hade tagit tolv timmar och vi såg fram emot en härlig dag i Aten.

Redan när vi steg av båten i Pireus kände vi oss bortkomna. Så stor såg ju inte hamnen ut att vara i mörkret för en månad sen, tänkte vi. Åt vilket håll skulle vi då gå om vi skulle komma till bussen som tog passagerare till flygplatsen? Vi gick och frågade en hamnpolis och han pekade åt ett håll, och vi började gå. Inte en
busshållplats i syne efter en stunds vandring. Rätt som det var så körde en taxi upp bredvid oss. Chauffören frågade oss vart vi skulle och vi sa att vi var på väg till bussen mot flygplatsen. "Jag kan köra er", sa han, och vi hoppade in i bilen. "Vart vill ni åka?", frågade han på dålig engelska. Vi sa att vi ville till flygplatsen, men han ville inte köra oss dit. "I can drive you to Akropolis", sa han. Nej vi ville till flygplatsen, och efter många om och men så började han köra.

Han körde runt hörnet och sa: "The buses to the airport goes from here", och vi var tvungna att hoppa av. Han ville ha tusen drachmer för besväret.

När vi läste på skylten vid busstationen såg vi att det inte alls var bussarna som gick till flygplatsen. Vi frågade en grekisk dam om hon visste var bussen vi sökte fanns, men hon förstod inte engelska, utan pekade på en tant på andra sidan gatan. Vi gick och frågade henne, men hon fattade inte heller så mycket, men hon pekade rakt nerför en backe. Vi tackade henne för hjälpen, och började gå. Väl nere såg vi några bussar likt en hägring stå parkerade. Ja äntligen, tänkte vi. När vi förflyttat oss närmre såg vi att det bara var busschaufförernas lunchställe. Men vi gick i alla fall och frågade dom om var vår busshållplats låg. En man som kunde engelska svarade
och pekade att den låg precis nere vid hamnen. Det visade sig att hamnpolisen hade visat oss åt fel håll. "Men jag kan köra er", erbjöd sig mannen. Han skulle åka en halvtimma senare. Han berättade också att han vanligtvis inte brukade ta bagage, men att vi var ett undantag. Hos busschaufförerna blev vi bjudna på souvlaki och riktigt kallt vatten (som behövdes efter många timmars knatande). Vi satt där och åt lunch med dom och hade det riktigt trevligt.

Halvtimman gick och vi skulle åka med mannens buss. Innan han åkte ville han
visa en artikel om cykling som han hade skrivit in i tidningen. Han var mycket stolt. Den snälle mannen med lokalbussen tog oss med på en specialguidad rundtur i Aten.

Väl framme vid flygplatsen frågade han oss om vilken av flygplatserna vi skulle till, men vi visste inte ordentligt så vi gick av på East terminal. När vi kom in i byggnaden gick vi och frågade i informationen om vilken flygplats vi skulle till. "New Charters terminal", sa tjejen i kuren. Så vi tog vårt pick och pack och tog bussen dom få metrarna till vår terminal. Eftersom det fortfarande var många timmar innan vi skulle flyga på natten så letade vi efter ett ställe att lämna in bagaget på.

Nej, vi hittade ingen bagage inlämning där så vi frågade en person. "Det ligger vid East terminal", sade denne, och vi var ju bara tvungna att ta bussen tillbaka till denna terminal. Efter fyra timmars irrande i Pireus/Aten kunde vi äntligen lämna in våra ryggsäckar. Den resterande dagen blev i alla fall lyckad.

Text: Greklands-älskaren Angelica 15 år