Kära moppe!

[Monica P]

Vi som bor utanför stan, bortom affärer och med ett fåtal bussar per dag, har oerhörd nytta av mopparna. Staden Pothia är inte nog rymlig för bil, längre.

När jag kom dit första gången, 1967, hade min man en morbror som var taxichaufför med egen bil, en Ford Mercury, hur bred som helst. Övriga taxibilar, varav somliga gick som linjebussar, var också gamla amerikanare, mjuka i fjädringen och med stort bagageutrymme för att få plats med tanternas inköp och enstaka höns och getter också. Man stod på taxitorget tills bilen var full och åkte sen nerlastad till underredet. Men det var inte så vanligt med privata bilar då, inte så trångt på gatorna och inte så stora parkeringsproblem.

Idag har vi nog nått mättnadsgränsen. Fler bilar får inte plats! Tack vare moppen klarar jag mina inköp och transporter hur lätt som helst.

Min lilla Piaggio Typhoon har gått 46800 km ! Herrejestanes, jorden runt! Den har transporterat mig och andra, sällan krånglat, stark och fin. Tja, när vi är två + bagage är det på gränsen förstås, i alla backarna...

Som idag. Jag for till stan och ordnade med januarivändan till skattemyndigheten, betalade 12 + 3 euro per moppe- vi har två-., sen till polisen och betalade ytterligare 2 x 3 euro och lämnade in våra små intygsböcker för stämpling och avhämtande nästa vecka. Försäkringen går på 71 euro per moppe och år. Det är vad de kostar oss förutom service och sånt. Ingen besiktning krävs (än), hjälm använder vi till 99 %.

Sen handlade jag, hämtade vatten och for hem. Detta är vad jag lastade: En 12-litersdunk med vatten. En 20-kilos säck med katt-torrfoder. En kasse med fem liter mjölk, några förpackningar ägg, en flaska vin, en storpack toapapper, tre kilo potatis och lite annat småplock.

Att lasta går väl an, men att få över högerbenet över sadeln är värre. Jag väntar mig var gång att moppen ska välta, kattfodret ramla ut, vattendunken spricka och äggen krascha. Men det gick bra den här gången också...

Min älskling, min blåa moppe.