En doft av Grekland 3

[UlfWiman]

Europatour på motorcykel del 3 av 5
En av kvällarna var vi till St Tropez och hamnade mitt i en karneval av något slag. Det var jättekul att dansa på gatorna och dricka mousserande vin. Det var bara att fixa varsitt glas så blev man bjuden på drickat. Vi passade på att äta crêpes med nötchoklad som fyllning. Smaskens är det ända jag har att tillägga. Det slutade med att vi åt en till per skalle. På vägen tillbaka såg vi ett jättestort nöjesfält, men klockan hade blivit för mycket för att gå in. Vi bestämde på stående fot att åka dit nästa kväll. Man måste ju passa på att roa sig lite. Kvällen efter slank vi in på det stora nöjesfältet som är beläget utanför St Tropez. Det var inte dyrt att gå in. 10 franc per person och attraktionerna kostade från 2,50 francs upp till 10 för berg och dalbanan. Vi provade det mesta. Det absolut mest livsfarliga måste ha varit när vi provade att åka rullskridskor.
-Aj, aj aj min stackars rumpa!
Sitta många mil på cykeln är en barnlek jämfört med rullskridskor. Det roligaste var nog att åka på flygande mattor. Man grabbade en matta och åkte sedan rulltrappan upp till toppen. Sedan var det bara att sätta sig på mattan och åka ner. Fort gick det i alla fall nerför. 30 år gammal och gillar att åka rutschkana. Man blir väl aldrig vuxen nog för att sluta leka. 2,50 kostade det och då fick man åka hela kvällen. De satte en typ av åkband runt handleden och sedan var det fritt fram att åka, gå ut en stund och komma tillbaka och åka vidare. Middagen den kvällen blev hamburgare och pommes. Enkelt och gott, milsvitt från McDonalds. De frågade till och med hur man önskade sin hamburgare stekt. Medium, hårt eller lätt. Jag valde en lättstekt och det var en saftig burgare som kom in. Man fick beställa och betala erhålla en nummerlapp och sedan gå och sätta sig ner. Efter en stund ropas vårt nummer upp och jag viftar med handen och sedan kommer maten utburen. Det var tydligen inte tillåtet att gå runt på området och äta maten. Maten serverades för övrigt på tallrik med bestick. Vi såg inte en enda människa inom området som åt något annat än glass. Vilka olika kulturer vi lever i. många uppfattar fransmännen som fisförnäma, men de lever på sitt sätt och vi på vårt.
En annan dag var vi ner till Monaco för att kika lite. Jag tänkte vi skulle få se casinot. Polisen hade en annan åsikt. Motorcyklar och mopeder var förbjudna på vägen mot casinot. Vi blev bryskt dirigerade att vända om. Synd för jag och Britt fick inte se casinot annat än på långt håll. Att parkera cykeln och promenera var ingen bra idé, då det är jobbigt att gå i skinnställ och stövlar. Att tänka sig att gå på kasinot var en omöjlighet. Man måste ha smoking för att bli insläppt. Var får man plats med smoking och festblåsa på en motorcykel. Vi passade på att äta middag på ett ställe och fick skrämselhicka när notan kom in. Den dagens budget var spräckt. Nästa dag blev det en tur till Nice för att få ta en sväng i hamnen och titta lite på båtar.
-Wow vilken båt!
I hamnen ligger det en liten båt! The Green Whale var namnet. Båten var ca 25 meter lång och det sprang omkring kypare med vita handdukar över armen och serverade drinkar. Synd att vi inte var inbjudna. Vi hade nog varit ett pittoreskt inslag bland alla smokingklädda herrar och damer iklädda festblåsor. Törstiga slog vi oss ner vid ett café i hamnen. Beställde in Perriér då jag inte dricker alkohol och kör. Britt ville vara solidarisk så hon tog samma sak. När jag skulle betala kom chocken. 30 kronor styck för två små vatten med bubblor. Tur vi inte tog öl, då hade nog budgeten spruckit totalt.
Det var med stor sorg i sinnet vi packade ihop för att åka vidare. Dagarna hade varit så fantastiska och slappa och nu skulle man ut och åka igen.
Vi fortsatte vidare på vår färd och kom så småningom till gränskontrollen till Italien. Rätt in i berget och sedan var vi i Italien och på väg mot San Remo. Tanken var att fara vidare ner till Brindisi för att fara över till Korfu i Grekland. Jag insåg då hur långt det var att köra så tanken ströks. Så nära men ändå så långt borta. Jag ville inte ägna hela semestern åt motorcykelkörning, för man blir ganska trött och urblåst efter en dags färd. Det får bli nästa gång kom vi gemensamt överens om. Britt var inte heller så sugen på en så lång tripp. Vi kan ju inte bränna alla pengar på en enda resa. Vi kom överens om att vända om där vi var och påbörja resan hem mot norden igen. Hittade en camping nästan på direkten och fick en liten plats i en hörna och tältade halvvägs under en husvagn!
Italienarna var lite fundersamma när vi skulle duscha, vi hade bara en handduk och en uppsättning saker så vi duschade tillsammans.
Det var inte riktigt populärt om jag får säga så. Britt fick lov att följa med mig in på herrarnas, för om jag hade gått med henne till damernas hade vi säkert blivit utkastade från campingen.
Dagen därpå påbörjade vi klättringen upp i Alperna via Schweiz och sedan Österrike. Mycket snabbt kom skinnställen fram ur packningen. Det var ju kallt ute! Vi tog ett stopp i Bern vid tolvtiden för kaffe och en macka. Döm om min förvåning när servitrisen frågade vad som önskades på klockren svenska.
-Hur vet du att vi är från Sverige?
-Jag såg motorcykeln och registreringsnumret.
-Vad gör du här blev min nästa fråga?
-Jag flyttade hit för 2 år sedan och trivs jättebra här. Nära till havet och till skidåkning i bergen.
Skidor kan man åka året runt i Kaprun, men det är som att åka i modd på sommaren. Författaren har provat själv och det var ingen höjdare.
Jag talade om för tjejen vad vi ville ha och en stund senare fick vi vårt kaffe och våra smörgåsar. Det smakade mycket bra och mätta och belåtna fortsatte vi så färden norrut. Dags för middag! Jag svänger in vid ett hotell där det står gasthaus. Ut kommer det en man springande.
-Nein, nein. Nicht hier campiren.
-No, no, we will just have something to eat.
Prata om blickarna vi fick när vi sedan kom in i matsalen i våra skinnställ. Jag kunde ta av mig jackan och Britt drog av överdelen på sitt ställ. Vi blev serverade hotellets middag. Förrätt,varmrätt och dessert för ca 70.- kronor per skalle. Mätta och belåtna skulle vi då fara vidare. Jag kände mig nästan för mätt för att fara direkt, så vi tog en promenad i byn för att kvickna till lite grann. Nu var det dags att fara vidare. Vi måste stanna ganska snart för jag började känna mig dåsig och det är inget bra på en motorcykel.
Fortsättning följer.