Resa 1974, del 3

[Monica P]

Man kan nog inte ens föreställa sig hur mycket pengar folk lägger ner på semestern! Vi själva är goda exempel: i månader har vi snålat på allt annat för att ha råd med det här. Det är inte alltid så roligt att säga till barnen att vi inte har råd, vi har aldrig råd, faktiskt, och ändå har vi råd med resor. Å andra sidan är vår lyxfria matstandard mer än lyx för så många här i världen, och det tycker jag att ungarna ska veta, och uppskatta att vi har mat varenda dag förutom allt det där andra vi har, släktingar, hem, kärlek, arbete, vänner och hälsa.

Kl nio. Vi tankade just i Radstadt, växlade pengar och handlade. Nu har vi D-mark och österrikiska schilling och just inga kronor. Tog jag resecheckarna med mig??? Annars får vi väl telegrafera efter pengar till hemresan...

Österrike är ett av mina favoritländer, det är så vackert och rent och man kan inte köra spikraka spåret utan får ta det lite lugnare.

Klockan tolv, vi åker just ut ur Graz efter en fin åkning ner genom Österrike. Det börjar bli varmt i bilen och husen har ändrat karaktär, de har fönsterluckor t.ex och här odlas majs. Vi har de höga alperna bakom oss.

Klockan två. Vi närmar oss raskt gränsen Österrike-Jugoslavien. Vi har bytt ventilkåpepackning på en mack, tankat och ätit lite igen. Här är så varmt som i Grekland, man söker skugga, man byter till kortbyxor. Ungarna har en livlig period men lugnar sig på anmaning.

7272 km vid tullen i Maribor. Inga svårigheter. Betalade 60 dinarer för visum och är nu på väg ner över Slovenien.

Tio i sex har vi nu börjat den långa raka betongblockssträckan mot Beograd. Jag gruvar mig mest av allt för den här vägen: smal, dåligt belagd, hårt trafikerad och tråkig. En tröttsam, farlig väg där man ideligen ser och tvingas till idiotiska omkörningar.
Barnen leker med växelpengarna och är jättesnälla.

Tjugo i åtta, vi tankade för 180 dinarer tillsammans med 1 liter olja. -Inga köer vid macken, mycket konstigt.
Vi träffade händelsevis på Mike, den killen vi köpte vår första VW av, 1967. Den var vit med svart soltak och hade riktningsvisepilar som fälldes ut vid sidorna. Sen sålde vi den till några kanadensare i Aten, undras vart den tog vägen sen. -Nu är Mike på väg hem till Rodos med familjen i en orange, ny Volkswagenbuss.

7723 km, kl 6.30 vaknade familjen några mil utanför Beograd och gjorde morgontoalett som små katter, med blöta tvättlappar.

Klockan åtta.Nu lämnar vi Beograd i den begynnande värmen, vi handlade bröd, tomater och korv vid ett torg, jättefina tomater.

Klockan tio. Trafiken har nu lugnat ner sig efter en otäck serie vanvettiga manövrar särskilt från jugoslaviska bussar och små Fiatbilar. De kör om precis där det är som mest olämpligt. Lastbilar ligger och kör om varandra.

Strax nedom Beograd är det starkt kuperad erräng, det är vackert men tomt, var är folket som sköter alla odlingarna?

[UlfWiman]

Nu var jag först igen.
Mera Monica. Det här är ju kul. Jag har aldrig bilat så långt med barn(feg). Däremot har jag haft cykeln med mig ner genom Europa med sidovagn och allt. Då var jag ensam och sov i i vagnen.

Uffe

[Rose-Marie]

Väntar med spänning att få höra resten! Kalinichta /Rose-Marie

[KosAnn]

Började läsa "Resa till Grekland del 1 + del 2 + del 3" idag och det är som att läsa en bok. Jag väntar på fortsättningen som jag hoppas kommer snart. Det måste ha varit spännande för barnen? Kanske inte så roligt alla gånger att åka bil så långt, men ändå.
/Annika

[Monica P]

Om de tyckte det var spännande eller ej måste du fråga dem om...de hade ju inget val pecis. Men en sak är säker: barnen lärde sig en massa, om att sitta och ha tålamod, om att äta vad som fanns, om att inte ha fasta rutiner, om att man klarar en massa knepiga situationer, att folk är olika och att detta är bra och intressant, om att använda andra sorters pengar. De har sedan rest mycket utan oss och alltid fixat detta bra, de har bra språköra och breda intressen.