Dagen utan bil, Stället utan skyltning, o.a. berättelser (Del 2 )

[lugnagatan]

Idag är det allmän strejk. Ingen ström. Men det berodde på att elverket tagit fel på dag, och stängde av idag istället för om en månad. Som tur var var kontoret öppet som vanligt, man insåg genast misstaget, och teknikerna fick åka ut igen.
Det blev frukostkaffe och kaltsounia på det pyttelilla gatufiket, och vandring in genom centrum. Framför saluhallen var uppställd en jättestor megafon med skvalmusik, annars ingen speciell uppslutning. Trafikpoliser dirigerade trafiken i korsningarna och visslade i sina pipor där demonstrationståget skulle gå. Jag ser tåget komma från höger på Kydonias, men jag har viktigare saker att styra med. På tillbakavägen var allt som vanligt, megafonen borta, trafiken flöt och bussarna gick. Det blev kaffe i saluhallen för att varva ned. Giannis insisterade på raki, man firar tydligen demonstrationsdagen, men jag låtsades knappt om att jag hörde erbjudandet.

Den bilfria dagen var nyligen. I år hade Chania kommun i samarbete med bussbolaget bestämt att det skulle vara gratis från 5 till 7 på kvällen att åka med buss. Det kom som en överraskning, det satt ett anslag vid busshållplatsen. En biljett sparde jag på det sättet. Det var ändå mycket rörande att man gör sig till med detta för att dom bilburna ska lockas att ta bussen och lämna bilen hemma, men få visste om detta.
Det blev en längre sittning på ett numera favoritställe mellan två gränder i gamla stan, försiktigtvis kallat "Stället" . Där är jag bortskämd med att en av servitörerna har svenska som andra språk -Pavlos- som gärna pratar om det finns tid över.

På fisktavernan hänger Sotiris farfar på en tavla på väggen. Det är Sotiris far som ger denna tavernan sitt namn. Honom har jag bara sett en gång där. Dom kommer från några av byarna väster om Tsikalaria, i Keramia-området (keramikbyarna) . Den kvällen kom en större familj på tillfälligt besök från USA, och då blev det fart. Sotoris far ringde genast upp en betydelsefull man som kom och pratade med familjen från USA. Han upprepade ständigt att han kom från ********, men fick inget gensvar från den amerikanska familjen, som verkade förstämda.
På den här tavernan står grekättlingar från USA högt i kurs. Den enklaste anledningen kan vara att Sotiris familj är återinvandrade greker från Turkiet, och att dom fortfarande känner sig som särlingar här, och vill gärna prata med andra grekiska minoriteter från andra länder.
Nu kom det en far och son från USA, sonen skulle stanna här och arbeta som lärare, fadern skulle snart återvända till USA. Nu kommer sonen där varje kväll och vill att Sotiris ska lyssna på honom när han talar amerikansk engelska, vilket gör mig lite irriterad. Denne amerikanske man är barnslig, ska förklara att han har problem att ragga tjejer, och demonstrerar ivrigt genom att vinka till någon förbipasserande för att visa att ingenting händer. Hans far kunde jag i alla fall tala med.
Jag förstår inte var dom får tag i all trevlig extrapersonal. Det kommer hela tiden nya. Nu är det också en vacker kvinna som inkastare. En tidigare servitör, trodde jag först var en bror till Sotiris, var mycket trevlig mot alla förbipasserande, ömhetsbetygelser och stora leenden, men jag har förstått att en del känner sig väldigt pressade. Han slog sig ned vid ett bord en kväll, och började tala om ett mord (på grekiska), "det var inte här - där!", och pekade mot tavernor längre bort. Denne servitör arbetar nu glatt vidare på det nyöppnade och dyraste kaféet vid Dikastiria-rondellen, i trygg närhet av rådhusrätten.

Åter på "Stället" vandrar en mycket smal kille med ständigt blålysande ögon igenom varje dag. Han arbetade där förra året, men inte i år. I gränden har en stor dansk familj parkerat sig, och vid kortänden sitter den yngsta, en lite pojke på kanske två-tre år. Den f.d. servitören går fram och tar sig god tid att kyssa pojken rakt på munnen flera gånger.
Nu insåg jag direkt att det är skillnader på kulturer. Här kysser man sin lillebror direkt på munnen, eller sin far. Kärleksförklaringar "mitt hjärta" är legio. Så var det också i ett slaviskt land som jag bodde i förut, mycket artighetskyssande, och kärvänlighet (man sa "lilla" om allt; bestämd form saknades).
På nordligare breddgrader har det blivit isigare, mer skräckfyllt.
Jag var i barndomen en sådan som skulle kyssa och krama liten som stor, men det stötte på motstånd, och isade till sig. Gamla trätor, svartsjuka, komplicerade det hela. Och den djupaste nerven - medkänslan - har skadats.
"Fula gubben" kom till.
Jag har en teori om detta, som knyter an till den bilfria dagen. Om man tänker sig "fula gubbar" med fri rörlighet i stadsbilden, tack vare att motorfordonen åter igen saknas, kan dessa Sokrates-kopior mingla fritt och över gator och torg, och bilda den filosofiska tankesmedja som är så viktig för Platons "Staten". Sokrates återuppstår och kan tack vare alla sina kompisar i tunna skrudar övervinna Statens alla svårigheter genom sitt ständiga prövande av sanningen och det etablerade tänkandet. Filosoferna blir så talrika och allvetande att de maktgirigas rättsapparat kollapsar, och Sokrates slipper tömma giftbägaren (rakin förlorar sin makt).

Sokrates tyckte inte att träd kunde lära honom någonting, utan höll sig helst inne i staden. Här är ett träd som är få förunnat att se - Jerusalems törne. (Denna finns på en avtagsväg i Kalamaki, väster om Chania.)