En individ en kultur

[lugnagatan]

Betraktelsen dröjer sig kvar vid uteserveringen i Splantzias , och slutar där.

I söndags kväll kom en hyrbil och ställde sig, och två män kom och lastade in kassar och väskor och tog sig två finare flasköl, medan dom väntade på två passagerare. Silke, var där och pratade med männen, och satte sig och rökte. Hon verkade bekymrad. Det var hennes så trogna och disciplinerade favorit-medhjälperska, och hennes mamma, som skulle tillbaka till sitt hemland. Mamman följer alltid med och håller dottern i tukt och förmaning. Silke såg mycket bedrövad ut när hon gick iväg. Jag förstår att jag inte alls kan hjälpa henne, hon är besviken på mig också, för att jag en gång förespeglade att jag kunde ta hand om en hund. Hon frågade också var min vän är, som var där för ett år sedan, som verkligen tycker mycket om små djur, men han höll på att supa ihjäl sig, har nu återvänt till sitt hemland, där han har arbete och har varit fri från alkohol i ett år.


- Du säger att hundarna biter varandra !


Jag hade aldrig sagt så, aldrig tänkt tanken. Det var vid ett tillfälle hon var så nere, att hon verkade berusad.

Betydligt mer lugn och samlad var en grekisk man, som kom och satte sig vid mitt bord oväntat någon gång på eftersommaren. Han gick direkt in på hur det var i mitt liv, och jag svarade så gott jag kunde, då fungerade det med lite grekiska, och jag sa att jag skulle hem snart. Det här mannen dök upp en gång till, lika finklädd, då han uppenbarligen var mer berusad, och jag undvek frågorna. Han såg sig oroligt om. Han hade dykt upp från ingenstans, och satte sig inte med dom andra männen som brukar hålla till hos Kostas, utan vid mitt bord.
När någon månad hade gott började jag fundera mer och mer på den här mannen. Han verkade ha ett ansvarsfullt uppdrag i samhället, uppträdde så. Först fick jag för mig, att det kanske var Chanias borgmästare, som någon gång smög ut och ville sitta bland vanligt folk inkognito. Bläddrade i tidningen och såg Chanias borgmästare Manolis Skoulakis där, men den okände mannen kände jag sedan bestämt igen en dag längst bak i tidningen. Han hade verkligen haft någon slags ansvarsfull ställning, och hade kommit för att tillbringa sin sista tid här. Han hade ansvaret för sin sista tid i livet.
Manolis Skoulakis var inne i saluhallen på Ouzo-festen, med flera livvakter, på Julafton, då också svenskarna i Chania (och någon från Finland) samlades där som vanligt.

En kulturell personlighet i Grekland, som flyttade från fastlandet till Splantzias, för att tillbringa återstoden av livet, var min granne vägg-i-vägg, när jag bodde i Splantzias. Han hade en bar på Kallergion, och i sitt hus ordnade konserter och filmförevisningar med och för ungdomar. Gick iväg varje dag med tunga steg, den långa slängkappan, och det mycket långa håret, till någon bar. Förutom ljudet av konserter och filmförevisningar, kunde ibland nattetid höras ljud som tydde på stor misär.
Under hösten kände jag igen honom i tidningen. Han hade påträffats nere på stranden, skjuten, med skjutvapnet i hand.

Innan bombningarna 1941 fanns en paviljong mitt på torget 1821. Tavernan "O Plantanos" ("Platanen") därstädes har en bild av hur torget såg ut innan bombningarna på sina bordspapper ("tabletter").
Jag har bara gått några gånger där, och tog glas vitt vin, och det var i maj, förra året , då min vän skulle flyga tillbaka till sitt hemland från Chanias flygplats.
Under hösten förstod jag att ägarinnan till "Platanen" började få problem med kundunderlaget. Hon bor med en grekisk man alldeles runt hörnet från Kostas. En kväll skulle hon ha en stor scen. Jag såg att hon gick till kiosken mitt emot för att köpa cigaretter. Hon verkade vilsen, ställde sig och såg mot mig där jag satt på trottoaren hos Kostas. Jag gick till Kostas och inte till henne. Det verkade som hon tänkte tala med mig, kanske kris-samtal, men hon styrde förbi och in till Kostas och hans fru. Dom lyssnade med idel öra, när hon hade sitt stora sammanbrott, och erbjöd att ringa efter hjälp, vilket den svarta kvinnan inte ville ha.
Så småningom föll hon ihop raklång, och låg stilla, mellan kiosken och konditoriet. Företagare kom rusande från alla håll. Man tog fram en stol, och försökte sätta henne upp. Ambulansen kom, men hon behövde inte åka till sjukhus. Folk gjorde allt för att få henne att kvickna till, och jag tror det var "frusen youghurt" nere på hörnet, som tog in henne. Hennes man kom senare.

Marginalisering. Hur funkar det ? En kille ur någon av dom större invandrarminoriteterna driver omkring med både stirrande och frånvarande blick, mycket mager, man skulle kunna tro dödssjuk, drogpåverkad och svältande, men det behöver inte vara något av detta. Han kanske bara är sådan, och har hamnat just här , bara av det skälet att han är exakt som han är. Här





I detta "finare hotell" ligger han nu. Tillhör stadens "squatter" som intar övergivna hus i brist på bättre boende. Ibland har grannen låst med en kedja och ett hänglås, och då har det hänt att han blivit inlåst där han ligger, och folk som kommer och tittar till honom måste bråka för att låset ska öppnas. Igår var det upplåst , och en mamma och hennes son kom på besök, som jag känner till sedan min vän låg på psykiatrin på det nya stora sjukhuset. Solen sken men det är fortfarande ganska kallt i skuggan.

"Den glade trädgårdsmästaren" - han med raketbränslet (som jag en gång trodde var gjort av rester från olivoljepressningen ) - visade sig vara invandrare från Irak. Han hade varit flera länder, men just där han satt på kafeterian i Daratso påstod han var den bästa platsen på jorden. Han visade sig också vara en tjuv.

En syriansk invandrare Alex såg ut som en grek och utnyttjade detta och ljög en massa om sig själv, men sedan jag lärt känna honom har han börjat säga sanningen. Frågar ärligt om pengar, men stjäl inte. Det finns "sissitia" , ransoner med mat, nästa varje dag att hämta ut på någon lokal. Han var tvungen ett tag att bo i ett tomt hus vid Dikastiria, men polisen tvingade honom att lämna huset, och får nu bo hos en vän.

Pjotrek var jag mycket misstänksam mot redan från början, vad hans verksamhet igen bestod av, eftersom han hade råd att betala hyra, men hade nästan aldrig jobb. Spånade runt, alltid väldigt uttryckslöst ansikte, tog försiktiga kontakter, flera mobilnummer. På frågan var han fick pengar från kunde man få svaret "Frun jobbar på banken" .
Marcin, som talar bra grekiska, är en utmärkt fasadklättrare. Det såg jag med egna ögon, när han hade ett tillfälligt jobb och spacklade på en fasad vid torget 1821. Nu bor han hos Pjotrek, som inte är lika vig, utan ganska tung.
Dom lär ha flyttat till Herakleon.

Pavel förbarmade sig över några av Silkes hundar. Han brukade ha en hel flock efter sig. En gång kom hans hund springande över från parken vid saluhallen till busstationen vid Nationalbanken, och skulle hoppa in i bussen. Han ville följa med mig hem. Pavel är nu försvunnen. Tomek som är grekiska medborgare, och har sin släkt på fastlandet, kan inte finna sig i ordnade förhållanden. Myndigheterna har tvingat in honom på ett hem i Chania, men han går hellre ut och lägger sig på en bänk i parken. Han föredrar att tigga ihop till lite vin, fast han har ett bidrag, men det bryr han sig inte om att hämta ut.

Rolex-försäljaren, som gått i många år och jagat turister med sina falska Rolex, har ett bra födgeni, vad jag förstått. Nu har jag inte sett honom så mycket på senare tid, tills jag fick se honom på några bilder på en blogg på internet. Han tycks ha blivit en hedersgäst hos Chania-svenskarna på Aria, och hade även en hedersplats vid matbordet på tavernan Doloma.

Hoppets stråle tänds åter. Det finns en väg ut ur marginaliseringen, in i dom finare kretsarna, in i värmen:

Sängvägen. Och det är väl inget fel med det. Var och en sin egen lyckas smed.

[Monica P]

Ja, du. Ibland undrar man hur de här människorna "på marginalen" hade tänkt sig sitt liv . Så många kriser, så många misslyckanden.

[Ylva A]

Tack för att Du tar upp det elände som finns i storstaden. Vi ser ingenting av detta i vår lilla by, där tar man hand om varandra. Visst finns det lite kufiska individer inne i Ierapetra, men de verkar accepterade överallt. Hur de bor vet jag däremot ingenting om. Det känns väldigt sorgligt att se de utlevade "damerna" sitta för sig själva på en bänk och visst undrar man vilket öde som fört dem dit.

[Netwolf]

Tack för ett bra och tankeväckande kåseri!
/Netwolf