Er man i Ierapetra 2005, september

Ylva A · #1 2013-03-02, 10:17

Nu har HT = höstterminen börjat. Som f.d. lärare är jag ju van att indela arbetet och livet i perioder. Bättre hösttermin kan jag inte tänka mig! Snälla elever och kollegor (jag har inte sett några). Arbetslagsarbetet fungerar mellan Ylva och mig och ingen rektor i sikte! Någon klok vän till oss sa i somras: ”Ni trivs så bra på Kreta, därför att ni upplever livet så kravlöst där”. Ja, vi känner inte ens krav på att korsorden ska gå ut, fast det gör de ju oftast ändå.

Det är +29 C. Vi har nyss ätit middag på altanen. Klockan är 20.30 och Ylva fryser. Tuppskinn, säger hon. Så anpassningsbara är våra kroppar, att t.o.m. vi som är vana vid -20 reagerar för temperaturändringen, då utetemperaturen minskar från +35, när solen försvinner. Nu ropar hon på undsättning, inifrån. Hon vill att jag sätter på aircondition, medan hon diskar. När jag kollar, är det +28 inne och nu vill hon svalka av sig. Inget tuppskinn längre! Jag blir inte klok på det här med värmekänslor!

När vi kom ned, var det årets andra Jannisdag på måndagen. Den första var den 7:e januari. Inget kyrkligt denna dag, men jag hade stränga order från Pelagia att inte äta kött och förtära olivolja under dagen. Efter solnedgången gick det bra, sa hon, men gärna efter att ha ”korsat mig”. Vad tror Ni jag gjorde?

Maria, c:a 90 år, bor i Ierapetra och börjar känna slutet nalkas. Hon har svårt med synen och behöver decimeteravstånd för att känna igen oss. Den 1:a dagen varje månad ber hon prästen komma till sin lägenhet. Hon vill att han välsignar henne, hemmet och grannarna. Vi var med den 1:a september och blev naturligtvis även vi välsignade med vigvatten på våra pannor. Efter ceremonin kunde vi prata med prästen, som bl.a. frågade efter vår religion. Ylva svarade att vi är protestanter, som har samma gud som de ortodoxt troende. Prästen höll med. Inte heller tror jag att våra svenska präster besöker sina kyrkomedlemmar varje månad. Lönen är det nog inget fel på, varken här eller där.

Vi hade hört sägas att det fanns ett norskt par i Koutsounari. På en bil var det klistrat ett stort N på bakrutan. Aha, de ville tydligt markera varifrån de kom! Vi blev snart varse, att det fanns massor av norrmän i området. Dåligt körde de också! Vi hade fel. N betyder tydligen neos = nybörjare, som man ska akta sig för. Några norskt par har vi inte träffat! Endast en ensam 50-årig kvinna, som vi länge pratade engelska med. Då vi berättade att vi var svenskar, blev det snabbt språkbyte till skandinaviska.

Nikos svägerska Ismini bor i Tasmanien, där klimatet är ganska likt det kretensiska. Fast nu har de vinter där. Hon berättade att de hade haft en japansk mispel (fruktgivande träd), som år efter år inte gav någon frukt. En granne sa, att trädet var lat och behövde stryk för att lyda! Varken hon eller maken Manolis trodde det skulle fungera. Eftersom han vägrade att aga det, blev det Ismini själv som slog det stackars trädet. Hur tror Du det gick? Joo då, trädet gav rikligt med skörd det året och även i fortsättningen. Kanske fungerar det, men absolut inte på människor! Nu ska jag ut och spöa apelsinträdet!

Just nu är det ganska tomt i växthusen. I vår kunde vi se att efter 2 månader i växthus, hade vattenmelonerna blivit stora som basketbollar. Allt växer otroligt snabbt. Eftersom det ibland är hård vind, finns det otroligt många växthus i området. Inte för värmens skull, utan mot vinden. Man varierar det man planterar, för att inte utarma jorden. T.o.m. bananer har man i växthus.

Nu väntar jag på höstens första skollov. Det var slitsamt att slå på träd. Om orken räcker, kommer det mer från
/ Jannis

Monica P · #2 2013-03-02, 10:29

Roligt skrivet som alltid.
Det där med att tukta träden läste jag om för länge sen i en bok av Eric Lundqvist, svensken som bodde på Java och andra ställen i Indonesien i många år och skrev böcker som föreföll mig oerhört exotiska och ganska barnförbjudna. Hans hustru repade barken på de svenska fruktträden: de måste fostras! Kanske det ligger något i det ? Katterna fostrar våra vinrankor i alla fall...

Kalimera · #3 2013-03-04, 08:59

Citat:

Ursprungligen postat av Ylva A

Efter solnedgången gick det bra, sa hon, men gärna efter att ha ”korsat mig”. Vad tror Ni jag gjorde?

Har ingen aning, men vill gärna veta.

Ylva A · #4 2013-03-04, 11:40

Med tanke på min bristande religiositet blev det ingen korsning. Men jag accepterar och beundrar de troende. Vi korsar oss bara på ett ställe. Då min svärmor hamnade på sjukhuset i Heraklion, Pepagni, efter en hjärtinfarkt och hon blev kvar där under 3 veckor, gjorde vi bilfärder varje dag från Koutsounari. Varje gång vi passerar Selinari (Agios Georgios = vår Sankt Göran) gör vi fortfarande korsningar. Det hjälpte oss då i vår tro, att svärmor skulle få komma tillbaka till Östersund. Hon gjorde det. Det var ett exempel på att tro kan hjälpa oss att se framåt. Det är kanske det religionen är till för. Nu gör vi det för vi tänker på svärmor!
/ Jannis

Kalimera · #5 2013-03-04, 15:56

Citat:

Ursprungligen postat av Ylva A

Med tanke på min bristande religiositet blev det ingen korsning. Men jag accepterar och beundrar de troende.

Ungefär som jag då.

Trots det bad jag om bra väder i Panagia Evangelistria på Tinos inför mitt bröllop på Santorini. Funkade bra.

Ylva A · #6 2013-03-06, 12:50

Vår vän Nikos hamnade på sjukhus kanske mest beroende på alkoholproblem. När han återvände till livet, återupptog han arbetet som grönsaksdistributör. Gör vi bilfärden Ierapetra-Heraklion tillsammans med honom korsar han sig 52 gånger. Han har noga kollat in antalet kyrkor längs vägen. Tyvärr har korsningarna inte hjälpt. Nu har han slutat chaufförsjobbet och sitter varje dag med sin raki på sin favoritkafenio.
/Jannis