Längtan...

[Kalimera]

Ursprungligen postat av Thira

Janne, intressant det där om mannen med träbiten som sett sig själv och väldigt otäckt med flyget. Tack och Lov att allt gick bra. Har du blivit flygrädd sedan den händelsen?

Jag var otroligt flygrädd i många år efter den händelsen. Som tur var kunde jag inte göra annat än att flyga hem eftersom detta hände när öst var öst, det gick liksom inte att bara ta tåget hem, annars hade jag nog aldrig flugit igen.

[blixten]

vackert metaxahasse och ni andra som så känslomässigt skriver om era uppleverser om den magiska arkipelagen,och hasse det är kanske något som söker oss ,du kom på spiken där.jag var första gången 1978 på rhodos och sen rullade livet på, men jag hade möjligheten att lägga undan till resande och har haft ynnesten att se mycket i världen,men hamnar tillbaka på någon grekisk ö.nu har hänt mycket i min närhet och det är som jag får tröst i nytt besök där nere,åker till athen 27-4 och vidare runt på öarna i 3v.....jan

[Katitzi]

Ursprungligen postat av inkfish

Egentligen tror jag att det är rätt enkelt: den där första gången när Grekland övermannar en, när man häpet slagit i marken helt bedövad av hennes kraft - då lämnar man en liten bit av sig själv där.

Och enda sättet att känna sig hel efter det är att komma dit igen. Och igen. För att den där biten saknas i ens pussel.

Svårare än så tror jag inte att det är. Grekland <3

Bra beskrivet inkfish!

Katitzi

[MetaxaHasse]

- då lämnar man en liten bit av sig själv där.

Redan första gången(På Kreta)lämnades en stor känslomässig bit kvar..mer än en gång,senast i höstas,dagarna innan jag skulle fara kom en ångestkänsla och då det var dags att fara så började tårarna trycka på..kramade om Helenas mamma(Bodde på Sea View,Karpathos)som sett till att göda mig som en gris hon lagade en del mat som jag var intresserad av.
Hasse