En tripp till Albanien, del 1. Två bröllop och ett barndop,

[Ylva A]

Efter en vädermässigt miserabel sommar i Jämtlands huvudstad med regn och temperaturer runt 15 grader, blev kontrasten tydlig när vi mitt i natten den 12:e aug. nådde Koutsounári efter totalt 12 timmars resa. Det var en SAS-resa med bara korta stopp mellan planen. Vännen Jannis hämtade som vanligt. Huset var städat, ”trädgården” rensad och det fanns ägg i kylen. På morgonen stod tre kassar med mjölk, apelsiner, pitabröd och tomater vid köksdörren. Någon däruppe måste gilla oss!

Dagen för avresan mot Albanien (14/8) hade ”gudarnas” välvilja vänt. Det verkade som de försökte hindra vår resa! Vi hade i juni varit inne på försäkringsbolaget ”Ethnikí, för att i tid göra inbetalning av bilförsäkringen och för att skaffa ”grönt kort” för utlandsresan. Tjänste-kvinnan tyckte dock att vi i stället skulle komma in den 14:e aug. då alla papper skulle finnas klara. När vi nu besökte kontoret, var dörren både stängd och låst! Utan försäkring för aug. och utan ”grönt kort” måste resan ställas in. En av våra vänner i Ierápetra föreslog Ylva att gå in på ”Ethnikí” bank och be om hjälp. Tack vare Ylvas goda grekkunskaper kunde hon efter två timmar via fax, mejl och betalning till Heraklion få de två bevisen, som vi behövde för resan. Förklaringen till stängningen var, att man tog långledigt, eftersom Mariadagen är den 15:e och är allmän helgdag. Ylva lämnade en blomma till Sofia på banken.

Det var våra albanska vänner Jannis och Angelina, en generation yngre än oss, som frågat oss om vi ville göra resan tillsammans med dem. För 25 år sedan lämnade Jannis sin by, fru och dotter, för att till fots ta sig över gränsen till Grekland och söka arbete på Kreta. Flera män från byarna i närheten gjorde detsamma. Fyra år senare kunde Angelina komma efter. Under de senaste 15 åren har deras hemresor endast inneburit besök hos döende åldringar eller vid begravningar. Denna gång skulle det bli glädje och fest i stället.

Den 15:e kl. 18 var vår bil packad enl. skohornsprincipen med framför allt 3 stora väskor. Två timmar senare var vi installerade på färjan ”Knossos Palace” i Heraklion och efter kvällsmat i säng i den delade 4-bäddshytten. Den kostade inkl. bil i båda riktningar 500 €, ett kanonpris för oss alla 5 personer.

Sonen Adrianos (9) väckte oss redan kl. 05, så det blev mycket prat innan färjan anlände till Pireus kl. 07. Det tog dock en timme för 100-tals bilar att lämna den stora båten, som hade skött sig utmärkt under 30-milafärden över havet trots 5 Beaufort. Jannis lyckades som utmärkt chaufför ta sig ut från området med sikte på Joánnina 42 mil mot NV. Vi använde motorväg 8, ”Olympia Odos”, utmärkt, vacker och snabb med många tunnlar (totalt 1,6 mil) och 7 vägtullar (total kostnad 27 €). Många välstädade toalettplatser fanns längs vägen. Däremot var det glest mellan bensinmackarna.

Det tog en stund att hitta vårt förbeställa hotell ”Dioni” i Joánnina, men rummen var redan klara att tas i anspråk, när vi anlände kl.13. Lunch och siesta följde för oss alla. Det stora fortet upptog en betydande del av staden. På kvällen gjorde vi vandringen runt anläggningen. Solen skymdes av rök, troligen p.gr.a. skogsbränder. Utflyktsbåtar gick ut från hamnen, där massor av människor intog sitt kvällskaffe. För oss blev det en billig middag och en tidig nattning i den vackra staden. De två rummen kostade tillsammans 100 € utan frukost.
Vi skulle nämligen upp kl. 05, för att hinna fram till resmålet Lezhe (c:a 25 mil NV om Tirana), för att hinna vara med om förfesten till ett dop av Angelinas brorson. Bilfärden gick inte längre snabbt. Det var mängder av stora, dyra bilar som Mercedes, BMW och Volvo i vägen. Många var från Italien och Kosovo. Albanien har infört EU-regler gällande trafik med rondeller, farthinder och begränsad hastighet. Dessutom var det tätt med poliskontroller och trafikpoliser som dirigerade trafiken i tätorterna. Här var det också nära mellan
bensinstationerna.

Nära Tirana tog vi av mot Lezhe. Där var det ett typiskt jordbruksområde med grönska och kanaler. Vägarna var asfalterade men krokiga och tyvärr 20 cm för smala, så varje möte med andra bilar betydde att ett hjulpar behövde tas ned i dikesrenen. Då vi nådde fram till huset, som en av Angelinas bröder äger, satt ett 20-tal män vid ett långbord på altanen. Nu kl. 13 var maten klar att serveras. Lika många kvinnor satt inomhus, några äldre i traktens nationaldräkter och frisyrer. Det var mat i överflöd bl.a. 2 helstekta lamm. Öl, vatten och läsk serverades i det soliga vädret. Jannis sa, att jag som den äldste av männen skulle hälsa alla välkomna. Det fick bli på grekiska, som några av männen förstod. På albanska kunde jag bara ”falemenderi” = tack och strax efteråt ”sour” = skål. Många ville nämligen skåla och när jag gick in för att hälsa på kvinnorna, sa jag några vänliga fraser på engelska, som Ylvas bordsgranne översatte. Ylva hade hela tiden samtalat med en katolsk nunna, Valentina, som studerat i Italien men med rötter från området. Hon berättade bl.a. om att vendetta fortfarande förekom i landet. Även jag fick prata engelska. Bredvid mig satt nämligen ett ungt brödrapar, den äldre c:a 25 år och elektroingenjör. Han var optimistisk inför landets eventuella framtida införlivande i EU. Förhandlingarna sägs löpa bra. Slående var närheten mellan familjemedlemmarna. Syskonen och kusinerna hade svårt att skiljas från varandra och det tog lång tid innan alla var installerade i sina bilar för hemfärd. De skulle ju ändå träffas snart igen.

I området syns inga minareter och flertalet tillhör katolska kyrkan. Området är en jättestor jordbruksplatå med tätt liggande byar. Slående är att många hus är omgärdade av staket eller murar och innanför finns ibland en lyxbil. Hönsen kacklar, ankorna badar i de vattenfyllda dikena och kanalerna. Det luktar av grisar, får och kor i närheten.

J. och A. hade i förväg hyrt ett stort hus, som vi efter lite problem kunde installera oss i vid 19-tiden. Tanken var att vi skulle återvända senare på kvällen, för att vara med om en annan förfest inför bröllop nr 1. Men orken hade tagit slut och vi lade oss trötta vid 22-tiden för välbehövlig sömn. Det gick utmärkt för i vårt sovrum fanns fungerande AC. Dock saknade huset fungerande spis, så någon annan matlagning än frukostägg blev det aldrig. Kostnaden 20 € per dygn var helt OK.

På fredagen tog vi det lugnt i och kring huset. Bl.a. ägnade vi oss åt div. spel medtagna från Sverige. Svarte (= mávro) Petter, Löjliga familjen, Åsnespelet, Luffar- och Kinaschack, vilket naturligtvis gladde Adrianos. Något försenade anlände vi till kyrkan kl. 16, för att vara med om barndopet av Lukas, brorson till Angelina. Pappan (brodern till A.) heter Ernesti och familjen är bosatt i Bologna men bygger hus i barndomsbyn. Det var en fin ceremoni i den enkelt dekorerade kyrkan med de allra närmaste släktingarna närvarande. Kyrkan och prästen tillhör Franciskanerkyrkan. Direkt efter dopet körde vi till förbröllopsfest för ett kusinbarn till A. Vart vi skulle var lätt att höra. De enorma högtalarna sände ut orientaliska klarinettoner och dunkande trumljud. Vi undvek ljuden en stund genom att i huset bredvid besöka en kusin. Vid festen utomhus serverades mat och dryck i rimlig mängd vid bord med långbänkar för 80-talet personer. Många dansade och på inbjudan av Ernestis fru ”måste” ju även jag upp och rytmiskt röra på mig, kallas visst dans. Men eftersom nya äventyr väntade, var vi åter hemma i säng kl. 22.

Kl. 6 var vi åter på benen, för redan kl. 10 skulle vi vara i en annan kyrka för vigsel nr 1. Endast den närstående familjen var närvarande med samma präst som vid dopet. Ceremonin var betydligt kortare och enklare än den vi kunnat uppleva i den ortodoxa kyrkan. Den avslutades med att brudparet släppte iväg två vita duvor ute på kyrktrappan och gästerna kastade risgryn. Sedan följde en lång bilfärd till centrum av staden Lezhe. En stor vacker festlokal blev så småningom fylld av 400-talet gäster, släktingar och bybor i alla åldrar.
Dessförinnan hade de samlats utanför byggnaden för drinkar och snacks. Då hade också kuvert delats ut för att möjliggöra penninggåvor. Vi placerades vid runda småbord för 12 personer. Snabba och effektiva servitörer delade nu ut tallrikar med kötträtter och det vi önskade i dryckesväg var bara att ta för sig av. Endast ¼ av maten var möjlig att orka äta upp. Dans till hög musik både parvis och i led och ringar liknande de grekiska folkdanserna. Även jag och Ylva deltog i danserna. Brudparet anlände lite senare. En dans med nationalklädda verkade nationalistisk. Man svängde med en röd dubbelörnsflagga. Något som kanske skulle påminna om det gamla ”Storalbanien” med delar av Kosovo, Grekland och Montenegro införlivade. Allt filmades även från ovan med skykamera. Bland de första lämnade vi festen kl. 17.

Söndag och ny dag med förbröllop för Angelinas systerdotter i en annan by. Festen skedde i ett jättestort tält, där 100-talet personer samlats vid långbord. Nu var det lite enklare stuk och inte lika vackert uppklädda människor. Åter dans till hög musik på en stor matta direkt på marken. Ännu mer överflöd på mat, huvudsakligen kött. Fem av Angelinas syskon var samlade och en del av de 100-tals kusiner hon har. Vilken släktsammanhållning och vilken tradition som fullföljs. Det var 4 år sedan hon träffade sina släktingar, så vi förstod att alla samtal var viktiga. För Ylva och mig var festen extra trevlig, eftersom maken till en av kusinerna hade bott 7 år i Grekland och vi kunde samspråka bra. Kl. 17 avslutades festen och vi kunde hemåt bila för lite vila. På kvällen var dock J. och A. på kvällsträff, men vi två kunde stanna hemma.

På måndagsmorgonen efter frukost fick Ylva veta, att hon skulle följa med och äta frukost med bruden. Jag och Adriano stannade hemma i huset. Ylvas upplevelse av utfärden var denna. ”Vi for hem till brudens mor och tog kort tillsammans med bruden. Brudgummens följe kom, fick lokomades med honung. Bruden gick in i bilen med en näsduk för ögonen. Alla hennes prylar lastades in i en pickup och de for sakta iväg med alla gäster promenerande och vinkande efter. När de farit gick brudens släkt tillbaka och fick lokomades med honung samt dricka. Efter 3½ timme var vi åter hemma.”

Vid eftermiddagens bröllop deltog endast Angelina och Adrianos och vi övriga tre fick vara lediga från högtidligheterna. Om vi hade kunnat resa en dag tidigare eller stannat två dagar längre på resan, hade det blivit fler bröllop att vara med om. Men vi tyckte att upplevelserna räckte.

Fortsättning följer / Jannis