|
|
#1
2019-06-22, 11:33
|
|||
|
|||
Åk inte till sjukhuset
”Don´t go to the hospital”. Våra vänner i Argostoli är noga med att vi förstår. ”I synnerhet om du är sjuk”. Tillägger de med allvar i blicken. Vi tar del av berättelser, som om de är sanna, verkligen bekräftar deras uppmaning.
Maria V åkte till Aten för att föda. Att stanna i Argostoli när förlossningen närmade sig var inte ett seriöst alternativ. Maria är välutbildad, lärare och van att resa utanför Grekland. Hennes (och Fivos son) är nu tre år och har aldrig smakat kakor eller saft. Det gör honom ovanlig här. Vi förstår att synen på läkarkontakt skiljer sig något från vår. Vi är själva inte särskilt frekventa inom sjukvården hemma, tvärtom är vi närmast paniskt obekväma vid tanken på att uppsöka läkare. Annat än i fall som tyder på benbrott eller andra uppenbara akuttillstånd. Men här förstår vi att infektioner som kanske med hjälp av egenvård skulle lämnat mottagaren efter en vecka, ofta innebär minst två läkarbesök. Och minst en antibiotika-kur. Vår vän Brunos förkylning blev bättre efter en veckas antibiotika. Vi hade inte ens märkt att han var förkyld. I huset där vi bor, har en barnläkare sin mottagning. Öppettiderna är generösa. Tidsbeställning obekant. Kvinnor och barn samlas därför på hennes uteplats mot gatan sex dagar i veckan. Ibland följer en pappa-person med. Han gör sitt yttersta för att se bekväm ut som trygg och myndig fadersfigur. Sammanhanget ger honom emellertid inte uppbackning. Detta är kvinnornas raison d'être. Här får de excellera i moderskap, i rollen som allvetande och lierad med medicinens sakkunnighet på ett språk som endast de invigda känner till. Vi har vant oss vid ständiga barnskrik. Vi intalar oss att det är de nödvändiga vaccinationernas stick som ger upphov till skräck och fasa. Vi hoppas att det är de allvarliga sårens rengörande och desinficerande som svider på barnaskinnet. Vi önskar att det är de ständiga utslagens kliande som avvärjs med en stunds obehag. Men vi misstänker att det är en sticka i fingret, en öm moders oro över att inte vara mamma nog, en förkylning som besvärande nog inte gått över efter två dagar. Och vi förstår att läkarskapet är en social byggsten i familje- och samhällsstrukturen, där ömse sidor har mycket att kortsiktigt vinna på att försvara den. ”Åk inte till sjukhuset”. Vi har haft ont i magen sedan vi lämnade Sverige för en vecka sedan. Illamående, förlust av aptit, en molande värk. Vi har varit igenom alla kurer: vatten, sodavatten, tonic vatten, och ouzo. Vi har undvikit tsatsiki, melitsanosalata, fetaost, oliver. Vi har håglöst småsmuttat på den kylda Malamatinan. Och det grekiska kökets alla dofter, smaker av timjan, olivolja och rosmarin har fyllt oss med viss avsmak. Vi är förtvivlade. Är vi allergiska mot Grekland eller finns orsaken någon annanstans? Vi googlar. Först är vi glutenintoleranta. Därefter lider vi av bukspottskörtelinflammation, gallsten, dyspepsi, blindtarmsinflammation, infekterade tarmfickor och några mer mycket sällsynta fall av spegelvända organs inflammerade tillstånd. Vi googlar hela förmiddagar. Eftermiddagarna tillbringar vi på närbelägna stränder, dit vi tar oss med lokalbussen. Stranden på Makris Gialos är fylld av kostnadsfria solstolar, placerade var vi vill. Vi hämtar parasoll och slår ned vår bopåle så nära det himmelshavsturkosblå vågvattnet vi kan. Vi förväntas vända oss till Georgios för att köpa vatten, öl, cola, snacks mot att vi lånar hans utrustning. Vi gillar arrangemanget. Det är, sägs det, en följd av att den nye borgmästaren i Argostoli vill göra upp med det korrupta bruket av strandverksamhet. Framförallt på stadens strandnära mark. Där ska folket kunna tillbringa sina dagar och kvällar utan att pungslås på sin rätt. Gerogios är just nu inbegripen i en konversation som inte tycks angenäm. Han för samtalet – eller blir förd – av blåklädda myndighetspersoner. Ingen ler. De bestämmer sig för att han ska följa med dem. Redovisningen av inkomsterna tycks vara ifrågasatt. Taxmyndigheten syns de senaste åren ofta på ön. Vilket också vi ska snart ska bli varse. Liggande på solstolen på Makris Gialos kommer vi äntligen fram till den slutgiltiga diagnosen. Vattnet är kallt, 21 grader. Vi har kylt oss några gånger. Hoppats på lindring. Men smärtan är lokaliserad till vänstra njuren. Vi har njurbäckeninflammation. Och snart blodförgiftning. Vi slumrar halvvaket. Vågorna överröstar inte barnens glädjegälla skrik och inte heller några högljudda engelsmäns konversation i närheten. Men omgivningen tonar alltmer bort och solens värme lindrar för en stund våra kval där vi ligger med handen i sanden, masserande miljontals sandkorn mellan fingrarna. Tiden är här och nu och det finns ingen anledning att mäta den. Tills vi inser att vår njure pockar på uppmärksamhet. Så vi packar ihop. Den långa trappan slingrar sig snällt upp eller ned. Vi släpar oss med tunga steg, andfådda i den sänkta solens värme. Vid hållplatsen på genomfartsgatan i Lassi har redan en samling väntande samlats. Vi funderar på att gå men bedömer att den dryga halvtimmen skulle medföra att blodförgiftningen får fritt spelrum. Vi bryr oss inte om någon köplats när lokalbussen väl kommer. Betalar 1,80 euro enpersons enkelresa till Argostoli. Lassivägen kantas av restauranger och hotellverksamheter. Alla i stort sett säsongsbundna till sommaren. Skolan är en av de få verksamheter som är öppen vintertid. Vi har ont men hänförs ändå av vyn över havet och Lixouri-sidan när bussen avverkar meter efter meter upp mot höjden. Här på toppen är vi förbländade av stjärnglitter i havsblått, av smeksamma kullar, av den alltid gröna rosmarinskogen och av det öppna erbjudande som lockar ”Kom, kom, kom till mina vågors vaggande, till mina gyllene sandkorns raspighet, till mina doftberusningars svindel”. Det är lockropen som bär oss genom Nordens mörker. Vi stiger av vid Napier-monumentet och går gatan ned och tar höger vid torget. Detta är gatan för alla privatpraktiserande läkare. Tätt sitter skyltarna. Det är iatroser för hjärtalungor, ben och brosk, blod, hud, invärtes diverse, gynekologi, manliga åkommor och barn. Våra vänner har berättat hur vi ska göra. Vi väljer det rekommenderade apoteket i glas och stålgrönt. Vi beskriver våra symptom och får tre förslag på ”good doctors”. De önskar oss ”good luck”. Vi hoppas de menar ”god bättring”. Med bestämda men långsamma steg söker vi oss gatan fram. Vi väljer att anförtro oss åt dr. Platon. Ytterdörren är halvöppen och luften i den lilla hallen är sval. Till vänster ett väntrum. Tomt. Till höger doktorns rum. Han går emot oss. En äldre herre med obestämbara bruna nyanser i klädsel och ett par glasögon som varken verkar fungera för långseende eller läsning. Vi delger honom diagnosen. ”Kidney problem”. Han bankar på vår njure med handen. Vi tycker det är obehagligt. Han frågar om våra symptom. Vi berättar. Men vår grekiska räcker inte till för det utförliga så vi klappar oss på njuren och gör grimaser. Han ser bekymrad ut. ”Go to hospital now”. Sedan ska vi komma åter till honom på måndag för en utförlig undersökning. Det är mycket viktigt. Han skriver på vår begäran ner några ord till sjukhuset på ett papper. Vi frågar och han vill ha 30 euro. Vi betalar. När vi går ut möts vi av en man som inte ser särskilt sjuk ut. Han tar bestämt sikte på läkaren. Kvinnan som väntar ute tar däremot sikte på oss. Hon går nära, alldeles för nära och kräver att få veta hur mycket vi betalat. Och att vi ska visa kvitto. Vi backar och viftar oförstående med händerna men hennes engelska är alldeles för bra. Hennes havsblå ögon fixerar oss tills vi inte längre kan slingra oss undan med hänvisning till att vi är sjuka och måste till hospitalet omgående. Så vi berättar. Snabbt är hon inne hos läkaren. Snabbt flyr vi i en taxi. Till akuten på Argostolis sjukhus. Det är lördag kväll. Senast redigerad av Åsalov den 2019-06-22 klockan 11:35. Anledning: Rubrikförändring 
|
|
#4
2019-06-22, 13:51
|
||||
|
||||
|
Sv: Åk inte till sjukhuset
Underbart skrivet. Tack!
 Och vilken historia! Du måste berätta hur det gick. Att googla sjukdomar slutar för mig oftast med att jag har alla farliga sjukdomar som finns. Men just problem med njurarna har jag inte råkat ut för, ännu. Kan bero på att jag bara badar när det är varmt i vattnet. 
|
|
#6
2019-06-23, 07:22
|
||||
|
||||
|
Sv: Vi blir sjuka
Du skriver så fint och texten är så levande att jag blev nästan illamående. Och den där "kvittogranskaren" sen.
 Nästan overkligt. Även om man vet att de finns känns det inte bra att såna skattepoliser finns.Hoppas ni har fått hjälp och mår bättre nu. / Anne 
|
 |
|
|
Linjär visning
