Mina musikminnen del 5. Sugar, Sugar med The Archies.

[Kalimera]

Nästa stora musikminne är ”Sugar, Sugar” med The Archies. Nu har vi alltså hoppat tillbaka i tiden igen, nämligen till år 1970 (låten kom 1969).

Året efter att jag gick ut lågstadiet fick jag (och alla mina klasskamrater) byta skola. Vår dåvarande skola var pytteliten och låg på den lilla ön jag bodde på den tiden. För övrigt samma ö som jag flyttade till när vi lämnade Stockholm för tio år sedan.

På vår lilla skola fanns det tre klasser, och jag gick där i tre underbara år. Jag älskade den skolan, och jag älskade att gå till skolan, och att gå i skolan. På den tiden var vår lilla ö en ö där arbetare bodde. När jag bytte skola och började i fjärde klass delades vår gamla "arbetarklass-klass" i två klasser. Hälften av eleverna kom från vår lilla ö, samt en grannö där det också bara bodde arbetare, medan den andra hälften av eleverna kom från några mindre öar, där det inte bodde några arbetare, och från ett annat välbärgat område nära dessa små öar.

Så hälften av eleverna kom från arbetarklassen och den andra hälften kom från överklassen. I alla fall så nära överklass man kan komma i en stad som Karlskrona.

Många av oss som var arbetarklassbarn tappade snart intresset för skolan. Vi hade inte större ambitioner än att få ett jobb när skolan var avlutad. Tvärtom var det med eleverna som kom från överklassen. De skulle fortsätta till gymnasiet och vidare till universitet. Hälften av eleverna var duktiga i skolan medan den andra hälften inte var det. Vi från de mindre välbärgade öarna fortsatte att umgås med varandra, i skolan och på fritiden.

En dag när jag öppnade locket till min skolbänk låg där ett brev med en inbjudan till ett ”skutt” (fest). Jag hade aldrig varit på något skutt tidigare så jag blev förstås jätteglad. Men något var skumt med inbjudan, för skuttet skulle vara i en jättestor villa på en av öarna där de välbärgade bodde. Är det ett skämt, tänkte jag. Varför är jag bjuden?

Jag frågade mina vänner om de också hade blivit inbjudna, men nej, det vara bara jag som blivit bjuden. Jag bestämde mig trots allt för att tacka ja. Det kunde ju vara kul att se vad som händer på ett skutt, och hur de har det på andra sidan, och hur de bor.

I inbjudan stod det att det skulle vara maskerad, och att man fick klä ut sig till vad som helst. Jag bestämde mig för att klä ut mig till ett monster, och inte vilket monster som helst, jag skulle vara Frankenstein. Min kära syster och hennes bästa vän hjälpte mig. De tog en gammal kavaj som ändå skulle kastas, rev sönder armarna, tog bort fickorna och ritade blodfläckar med en tuschpenna. Sedan sminkande de mig i ansiktet: jag fick maskara runt ögonen och rinnande blod av läppstift längs kinderna. De fixade även håret så att det spretade åt alla håll (en föregångare till mitt liv som punkare).

När de var klara gick Frankensteins monster över till andra sidan, där de välbärgade bodde. Vandringen tog kanske en halvtimme, och det kändes sisådär under promenaden. Dels för alla som tittade på mig, dels för att jag var orolig för vad de på andra sidan skulle tycka om min ekipering.

Men jag hade oroat mig i onödan. Jag fick massor med beröm för min skapelse. Jag slappnade av. Sedan minglade vi, berömde varandras maskeradkläder, drack sockerdricka och pommac och åt popcorn.

Under minglet tittade jag mig noga omkring. Jag såg en person som kom från samma ö som jag, och det var en tjej som hette Carina. Jag hade under en tid märkt att hon tittat på mig i smyg i skolan. Jag visste att hon var kompis med några av tjejerna från andra sidan, och jag började förstå varför jag var bjuden på skuttet. Det var för hennes skull, inte för min.

När vi minglat en stund klev en av de balla killarna upp på en stol och sa: nu är maskeraden slut, nu börjar skuttet! Ni kan byta om i något av rummen, det finns rum för alla (huset var väldigt stort).

Alla utom en försvann in i något av rummen och bytte om till fina kläder. Frankensteins monster stod ensam kvar och drack det sista ur en flaska sockerdricka. Byta om? Det hade det inte stått något om i inbjudan! Monstret kände sig som en idiot och ångrade att han hade gått dit.
När alla samlades igen i sina fina kläder var det flera som undrade varför jag inte hade bytt om. Jag sa att jag hade glömt gymnastikpåsen, där jag hade min finkläder, hemma.



Sedan började skuttet, vilket innebar att vi skulle dansa. Första låten som spelades var ”Sugar, Sugar” med The Archies. Carina, som var förtjust i mig, gick fram och bjöd upp Frankensteins monster. Han tackade ja, dansade låten ut, och gick sedan hem till den andra sidan.

Promenaden hem gick mycket fortare än promenaden dit. Dels för att jag inte längre brydde mig om att folk tittade på mig, dels för att jag hade hemlängtan. När jag passerat bron över till vår lilla ö pustade jag ut, den anspänning som jag hade känt tidigare blev kvar på andra sidan bron.

Så kan det gå när monstret är på.

Vad tycker jag om ”Sugar, Sugar” idag? Som låt är den ganska kass, men som minne är den riktigt rolig att lyssna på.

På nästa skiva i serien Mina Musikminnen hoppar vi fram i tiden igen. Då ska jag återberätta historien om när jag var transvestit i Malmö, och det har inget med Cornelis Vreeswijk att göra.