|
|
#1
2022-06-02, 09:04
|
||||
|
||||
Swedengate
Som många säkert har noterat har det i sociala medier florerat en tråd kallad #swedengate. Det härrör från ett inlägg, där någon ställt frågan om det konstigaste man upplevt i någon kultur/samhälle. Då var det en som berättade om när han som icke-svensk besökte en kompis och fick vänta på kompisens rum, medan han åt middag.
Detta har ju fullständigt exploderat och utmynnat i att svenskar skulle vara ogästvänliga etc, vilket givetvis inte stämmer. Kan bara gå till mig själv och visst var det så när jag växte upp. Var man hos en kompis, så fick man antingen gå hem till en själv och äta, eller vänta på kompisens rum. Inget konstigt med det. Så gjorde alla. Även hemma hos oss gick det till så. Ser man sen på när jag själv fått barn, så har vi också gjort liknande, fast lite annorlunda. I vår familj har vi sena middagsvanor (kan det vara grekinfluensen?  ), vilket gjort att vi ofta avvaktat lite med middagen, tills kompisen gått hem. Men vi har även ibland frågat om kompisen också vill ha mat. Eller rättare sagt. Frågat vårt barn, för att prata direkt med kompisen är ju totalt nono.  Och - ibland har även kompisen joinat middagssällskapet.Hur har detta nu kunnat uppstå? Jag tycker sånt här är oerhört intressant. Historieätaren Lotta Lundgren, menar att detta har långa anor och att det bottnar i en matosäkerhet. Det vi äter till vardags i vår familj duger åt oss, men inte att bjuda på. Jag tror att hon kan ha rätt i sak, men att det inte är hela sanningen. En etnolog sa att det kommer från det gamla bondesamhället, där maten noga planerades och ransonerades. Det man skördade på sommaren, skulle sen räcka hela den långa kalla vintern med och då gick det inte an att bjuda på mat stup i kvarten. Däremot kunde man alltid bjuda på en kopp kaffe, när det kom folk och det skulle kunna vara en källa till vår svenska fikakultur. Att bjuda en vilt främmande människa på en kopp kaffe, är helt naturligt, medans inbjudan till en bit mat nästan kan ses som nån sort otillbörlig invit. Och det är ingen skillnad på om det är barn eller vuxna i det avseendet. Iaf. Jag tror att mycket bottnar i planering. Bjuder man en annan unge på mat, så sabbar man ju den andra familjens middagsplaner. Det är lite heligt att man lagar mat som räcker till ett visst antal och att den är klar på en utsatt tidpunkt. Kommer sen barnet hem och säger att de ätit hos en kompis, blir det ju fel. Sen kan faktorer som skuld oxå ställa till det. Nu bjöd dom mitt barn på mat, så nu måste jag bjuda deras barn mästa gång. Rätt ska vara rätt och alla betalar för sig. Lite grand så. Fast det finns undantag. Mormor/farmor. Om ens unge kommer hem och man säger att middagen är klar, kan man få till svar att "Jag är inte hungrig, för vi var hos XX:s mormor och åt pannkakor/våfflor". Då är det ok, för då är det ju en mormor/farmor som har lagat lite mat till deras barnbarn och kompis.  I sydeuropa däremot, förekommer knappast detta. Storfamiljer är t ex betydligt vanligare. En kusin tillhör familjen, vilket inte inte är normalfallet i Sverige/Norden. Men alla som är där bjuds på mat, oavsett om man vill eller inte. Folk kommer och går på ett annat sätt och maten kan ofta vara en jättestor gryta på spisen som räcker åt ett kompani. Och ingen skulle komma på tanken att kompisens familj hade andra middagsplaner och inte bjuda på mat. En fråga som slår mig är även om vi har det för bra. I många fattiga kulturer kan man vara ytterst generösa och bjuda på det huset har, även om de själva knappt har mat för dagen. /Netwolf 
|
|
#2
2022-06-02, 13:16
|
|||
|
|||
|
Sv: Swedengate
Intressant spörsmål, Netwolf!
Där jag växte upp, på 60-talet, var det god sed och kutym att när familjen man lekte hos skulle äta gick man hem. Träffades sedan efteråt. Undrar: kan "fenomenet " också ha att göra med de ursvenska orden: lagom och Jante-lagen?? Ingen skulle vara varken förmer eller förmindre . Ett uttryck jag minns väl från den tiden är "Men vad ska folk säga........ Svenskar var (är?) ganska ängsliga av sig. Det gick inte an att "sticka ut"! Så, om maten inte var god eller snålt tilltagen ( i barnets tycke) fick man skämmas och folk pratade.... Bättre att undvika detta. Catlady, som numera unnar sig att sticka ut, låt folk babbla då.......
Senast redigerad av Catlady den 2022-06-02 klockan 13:32.
|
|
#3
2022-06-02, 14:08
|
||||
|
||||
|
Sv: Swedengate
Citat:
DN hade en lösning: fråga kompisen om hen vill äta med dem. Ingen skulle kunna göra det för idag äter man sällan samma mat, och då blir det ingen middag.
|
|
#4
2022-06-02, 16:12
|
||||
|
||||
|
Sv: Swedengate
Citat:
Fast idag är det nog ändå lite eljest, då man kommunicerar föräldrar emellan mer. Typ man messar att de får lite käk. Ringer, gör man ju inte förstås, för det är inte ok. Ska man ringa nån idag, måste man messa först och fråga om det är ok att ringa... Mycket konstigt det med./Netwolf
|
|
#5
2022-06-02, 23:40
|
||||
|
||||
|
Sv: Swedengate
Citat:
Tyvärr messas det idag väldigt mycket till/från både familjemedlemmar och vänner och bekanta när vi egentligen lika gärna kunde ringa. Saknar ofta samtalen som ju är mycket mera personliga och ofta mera innehållsrika. Man blir helt enkelt oftast mycket gladare av att höra en röst än att läsa ett sms tycker jag. Masse
|
|
#6
2022-06-05, 09:26
|
||||
|
||||
|
Sv: Swedengate
Minns att jag fick vänta i rummet bredvid, eller så gick jag hem och vi träffades senare. Inget konstigt med det …
Däremot går jag igång när jag läser om att messa, ringa eller skriva brev. Det sistnämnda en utdöende konstart - kan man säga så  Det är nu jag börjar reflektera. Tänker på brev jag skrivit och fått: från bästa kompisen, från han med stort H, från brevvänner …
|
 |
|
|
Linjär visning
