![]() |
|
#1
|
||||
|
||||
![]()
Jag har (som sagt) rest många gånger själv, och håller med om den underbara frihetskänslan. Och att kunna njuta av att bara vara med sig själv.
Första gången jag åkte ensam (för det var vad jag ville just då. tänkte nog inte i termen själv:-) var jag sönderstressad, och det var enormt nyttigt och ljuvligt skönt att bara vara med sig själv i tystnad... Sen har det bara fortsatt. Till Grekland för att läka själen efter en lång och jobbig vinter. Det enda jag saknat när jag rest själv är att komma hem och inte dela erfarenheter och minnen med någon. För det är ju trots allt inte så många som är intresserade av att höra om den där geten, eller den lilla gumman, eller den charmiga tavernan i den lilla ödebyn. Som tur är så har ju Kalimera kommit till och kan fylla ut denna saknad ![]() /anna (som även jag hittat en själsfrände och håller som bäst på att lära honom älska Grekland...) |
#2
|
|||
|
|||
![]() Citat:
I det här avseendet fyller Kalimera verkligen en funktion! ![]() Sedan att gå ut och äta själv kan kännas lite konstigt, det håller jag med om. Man är i 99% av fallen den enda personen som är ensam. Men det där är nog något som man själv tänker på mest, jag har aldrig någonsin varit med om att någon annan verkar ha sagt eller tyckt någonting. Tvärtom, jag upplever att jag får bättre service och vänligare bemötande än de andra vid borden bredvid. För några år sen brydde jag mej inte om sådant alls, men på sista resan nu tänkte jag en hel del på det. Jag tänkte att jag skulle sluta resa själv, men den här tråden har nog fått mej att tänka om igen, tur att ni finns ![]() |
![]() |
|
|