Kollivo

[Monica P]

"Kollivo" kallas det dialektalt här , men det riktiga uttrycket är "mnimosyno", det avser de minnesstunder man håller när någon dött.

Efter alla roliga bröllop och barndop vi varit på känns det rimligt att delta vid någon sorgmodigare samling också. Här på ön är det ungefär 10-15 bröllop per månad, lika många barndop och lika många begravningar.

Förra veckan var det en fyrmänning till min man som, ganska oväntat, avled på sjukhuset. Vi visste att han var inlagd, men inte hur allvarligt det var.

Begravningar här sker oerhört snabbt, knappt att man hinner få hem släkt och vänner från periferare orter. men då är det bra med återkommande mnimosyno.

Det centrala är förstås att visa vördnad för den avlidne och sympati för de efterlämnade. Men ritualerna kring detta måse ha otroligt djupa rötter. Vem i Kalimeras krets kan berätta mer om ursprunget?

Så här brukar det gå till: Man samlas i kyrkans samlingssal eller hemma hos den berörda familjen. Lite allvarlig och tyst stämning i början. Med eller utan präst, det är olika. Det kan ha gått en vecka, en månad, tre månader eller ett år. En av våra grannar har årliga samlingar för sina sen trettio år döda förändrar, men hon är nog extrem. Man kramar om varann, suckar, mumlar deltagande fraser och sitter sen i kretsen av sörjande. På det vackert dukade bordet finns blommor, något foto av den avlidna personen,tända ljus.

En särskilt anlitad kvinna gör i ordning "Ta kolliva". Det är en stor bricka med kokta vetegryn som hon dekorerar , långsamt och systematiskt. Det finns russin, kanel och socker i blandningen, överdragen med ett tätt packat lager av pudersocker. Mitt på gör hon ett kors av silvriga och svarta pärlor, granatäpplekärnor, sesamfrön, pinjekottefrön, mandel, hackade hasselnötter. Dekorationen tar lång tid. Denna bricka ska sen nästa dag välsignas av prästen och portioner delas ut till allmänheten i små papperspåsar. Någon läser en bibeltext. Ögon tåras, stämningen är förtätad.

Någon bär runt en bricka med en skål med odekorerad kolliva och två glas med kaffeskedar. Man tar en ren sked, tar lite kolliva och stoppar i mun, lägger tillbaka skeden i det andra glaset. Så kommer nästa person med en bricka med pyttesmå kaffekoppar och kakor. Vattenglas distribueras.

Nu börjar stämningen liksom luckras upp. Enstaka skratt och avspänt prat och cigarettrök tränger in utifrån, där männen föredrar att samlas. Folk kommer och går, det blir liksom ljusare och mindre sorgetyngt. Barn springer ut och in efter att ha hållit sig lugna så länge.

Man börjar avlägsna sig efter att ha kramat om släkten.

Jag har undrat mycket över denna sedvänja. Det gradvisa uppluckrandet av den högtidliga stämningen, den läckra kollivablandningen...kokt vete får mig att tänka på bibeltexten om vetekornet som måste dö för att livet ska komma åter, vilket får mig att tänka på myten om Dimitra/Demeter som symboliserar död och uppståndelse.

I Kalimeras krets finns säkert någon beläst person som kan utveckla detta.