#1
|
|||
|
|||
En strålande söndag
Äntligen skiner solen igen från en mycket klar himmel.
Utsikten över gyttret av bostäder här visar att man fortfarande bygger på. På vägen sitter denna "duv-kvinna" och håller en duva med sina händer på torget framför saluhallen. Promenaden går längs gatan Apokoronou mot Souda, tar av förbi Chrissospigi-klostret och efter några villovägar hamnar i byn Nerokourou, där jag ringer efter en taxi från kafeionot "O Kritikos" . Vägen går i sick-sack uppför Malaxa-bergets sluttning till ca 600 m ö h. Chanias utbredning kan nu skådas i sin helhet. På sluttningen syns rester av mycket gamla vägar och det ser mycket inbjudande ut att ge sig av på gångtur nedför. Vi kommer fram på den södra sidan om byn Malaxa, och får denna inte alltför ovanliga syn. Idag är sikten så klar att det avlägna Psiloritis (2456 m ) framträder i fjärran. Inne i byn blir det ett stopp för fika hos ett konstnärspar som har rumsuthyrning ( Malaxiana ) . Gångturen nedför börjar. Det ser enkelt ut. Vägen tog slut. Längre ned fanns en annan gammal grusväg. Åt det ena hållet ledde den fram till ett kapell. Ovanför på krönet syns den äldsta tavernan i Malaxa. Den är nu övergiven. Återigen ser vägen mot Chania lätt ut. Djupa dalar bredde ut sig på bägge sidor om vägen. På ett ställe låg en stor galt ( eller sugga ) och sov. Den hade gått vilse och var helt utslagen. Ett maskätet berg med ett litet vitt kapell stack upp i färdriktningen. Husen här kan vara flera tusen år gamla . Ibland bara ruiner. Äntligen en väg. Där kom en fåraherde med sin hjord. Jag antydde att jag ville ut ur inhägnaden. Då pekade han "där!", och jag följde uppmaningen, vilket betydde tillbaka upp i bergen. Jag tror att han tänkte på något annat, och kom senare på vad jag menade. Upp på en bergsrygg och ner på andra sidan, då skulle jag hamna i Tsikalaria, vilket jag ursprungligen tänkte mig. Den här vägen som slingrade långt nedanför skulle bli min enda chans om jag skulle hinna till civilisationen innan mörkrets inbrott. Det var ett omväxlande landskap med steniga busksnår, branta sidor med tilltrampad rödjord, och tillslut en liten olivlund med friskt grönt gräs, varefter jag forcerade det sista stängslet, och hamnade i det absolut översta Metochia, där en hund fastkedjad i vägkanten välkomnade mig, och sedan fick jag tala med en riktig kretensare och kolla att jag var på rätt väg. Han frågade vilken stad jag skulle till. Efter mörkrets inbrott tog jag mig in på det familjära kafeinot i det översta Tsikalaria och blev väl mottagen. Bjöds bl.a. på vin och sardiner, och frun kom fram med en varm liten tallrik med fårbitar och ett par klyftpotatis - himmelskt gott . Efter två timmar betalade jag 10 € och tog den beställda taxin tillbaka till bostaden. |
#2
|
||||
|
||||
Sv: En strålande söndag
Härligt promenadäventyr. Vilken frihet att kunna göra detta i smällkalla januari
/Netwolf |
#3
|
|||
|
|||
Sv: En strålande söndag
Håper du fortsetter med slike beretninger!
|
#4
|
|||
|
|||
Sv: En strålande söndag
Tänk att få vandra denna promenad på distans. Det är ju så härligt att läsa dessa rader.
Tack! Paul |
#5
|
||||
|
||||
Sv: En strålande söndag
Tack Stefan för din berättelse om den fina vandringen och de vackra bilderna!
Nu längtar jag ännu mera än vanligt efter att få återvända till mitt andra hem! /IngegerdN |
|
|