#1
|
|||
|
|||
Torka aldrig tårar utan handskar
Vilken fantastisk serie! En av de bästa jag sett på mycket länge. Berör, upprör, skratt och gråt. Allt på samma gång! Och vilket tokroligt slut! Paul skulle jag gärna velat träffa i verkliga livet. Tänk, människor som bara ville leva sitt liv och inte blev accepterade. Underbart skickligt gjort Jonas Gardell!
|
#2
|
||||
|
||||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Kan bara hålla med...helt underbar
|
#3
|
|||
|
|||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Eva64!
Kan bara hålla med dig i allt du skriver.Sa precis till min kompis tidigare idag då vi pratade om denna serie:att Paul han hade jag gärna varit god vän med,vilken fantastisk rollprestation han och även de andra skådespelarna gjorde. Monica |
#4
|
||||
|
||||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Den var klumpimagenbra! Skratt och gråt i en fantastiskt fin blandning , och jättebra skådespelare !
|
#5
|
||||
|
||||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Helt underbar serie och bok och för oss som var med på ett hörn i vården av de sjuka väcker det många starka minnen. För ett tag sedan var det en intervju på Tv med en infektionssjuksköterska som vårdade många av de första patienterna i Stockholm. Det var med stor värme hon beskrev sina patienter och jag förstår hur svårt det måste ha varit.
Eva |
#6
|
||||
|
||||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Jag jobbade som undersköterska på Roslagstulls sjukhus under de första åren med AIDS. Jag har inte sett serien på teve, och vet inte om jag klarar det. Det var en mycket tung tid. Jag arbetade från det att första patienten kom, till patient nummer 33. Mer klarade jag inte, så jag sa upp mig.
|
#7
|
|||
|
|||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Tre av mina vänner som var med i samma "gäng" under gymnasietiden i Kalmar och studierna i Lund på 60-talet var homosexuella. En av dem dog tidigt i AIDS 1988 eller 1989. Då bodde han i Stockholm.
Då jag träffade denne vän på en fest året innan han dog så sa han när vi sa adjö att "Vi säger adjö ordentligt för jag vet ju inte om vi ses igen" Jag visste inte då att han han var smittad men förstod det på repliken. Året efter såg jag dödsannonsen i tidningen. Serien i TV var otroligt bra och stark och med riktigt bra skådespelare och jag satt med tårar i ögonen flera gånger. Tänk, det har ändå hänt väldigt mycket sen dess tack och lov. Men de hjälper ju inte de först drabbade. Lissi |
#8
|
|||
|
|||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Och jag ska rusa iväg och köpa boken! Ser fram emot att läsa den! Är den bara hälften så bra som serien kommer jag att bli toppennöjd!
|
#9
|
||||
|
||||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Citat:
|
#10
|
||||
|
||||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Citat:
Eva |
#11
|
||||
|
||||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Citat:
En annan aspekt var att alla patienter var unga, och vi visste att det skulle dö, en hemskt plågsam död. De stannade många gånger länge på avdelningen, så man lärde känna dem mycket väl. Det värsta var nog ändå att patienterna var så ensamma. AIDS var extremt tabubelagt, och inget man berättade för släkt och vänner. Dessutom hade inte många homosexuella kommit ut ur garderoben på den tiden. Så att ringa och berätta för exempelvis sina föräldrar att man var homosexuell, och hade aids, gick liksom inte för sig. Jag var med några gånger (iklädd rymdkläder) när patienter ringde vänner och bekanta och berättade att de skulle resa utomands på obestämd tid. Bara för att inte av avslöja att de var homosexuella. Det gjorde att de blev isolerade på flera sätt än att bara ligga på isoleringsrum. Gissa hur dessa personer mådde efter sådana samtal. Och hur vi som jobbade mådde när man inte kunde man trösta på ett normalt sätt, eller torka några tårar. Jag har varit med när ”vanliga” patienter dött, det är inget konstigt när man jobbar inom vården. Då ”gör man i ordning” patienten, och salen, så att anhöriga kan ta farväl på ett värdigt sätt. Patienter som dog av aids fick sällan sådana avslut, de lades i svarta plastsäckar och skickades iväg. Det finns mycket att berätta om denna tid. Inget är roligt. Jag såg nu att det finns en ny dokumentär i ämnet på svt.play. |
#12
|
|||
|
|||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Fantastisk serie och en bra dokumentär! Jag har också arbetat på Roslagstull,fast det var i början av 70-talet.På den tiden fanns inte Aids. Det var mest konstiga tropiska sjukdomar och gulsot och jag minns väl isoleringsrummen och hur man var tvungen att klä sig i olika rockar osv ,så jag kan tänka mig hur dubbelt sorgligt och ensamt det måste ha varit med Aidspatienterna! "Mina" patienter fick åtminstone besök.
Jag hörde på kulturnytt att det skulle göras en långfilm av serien och att flera länder var intresserade av själva serien. |
#13
|
||||
|
||||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Jag träffade mina patienter när sjukdomen var lite mer känd men det var fortfarande sträng skyddsklädsel som gällde även vid samtal. De jag mötte var blodsmittade och de fick ersättning från patientförsäkringen men för den som var äldre var beloppet löjligt lågt. Ett liv går ju inte att värdera i pengar men kan kanske underlätta vardagen för resten av familjen när personen avlider.
Stigmat var mindre för den här patientgruppen men det var ingen sjukdom som de vågade berätta om hemma i byn. Alla var fortfarande väldigt rädda och det var stor vånda för make/maka till de blodsmittade innan de fick besked om de också var smittade. Eva |
#14
|
||||
|
||||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Ja, det var sorgligt. Mer än vad i alla fall jag klarade av. När jag sa upp mig fick det den konsekvensen att min lägenhet i Mörbylund också sades upp eftersom det var en landstingslägenhet. Inte ens att bli av med en lägenhet i Stockholm kunde hindra mig från att sluta.
|
#15
|
||||
|
||||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
I förra numret av Kommunalarbetaren fanns en intervju med en dam som troligen jobbade med dej då, hon var med från den första patienten. Jag läste inte så noggrant i intervjun men hon var tydligen kvar i branschen men numera med forskning.
Mvh Janérik (som inte tittar på den typen av program) |
#16
|
||||
|
||||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Har läst boken, den var underbar. Sträckläste den på två dagar. Har serien inspelad, men har inte orkat titta på den ännu. När jag skulle börja titta på den så fick vi ett plötsligt dödsfall i familjen, då kände jag att jag inte skulle orka titta på den just då. Efter vad jag läst vad ni skriver var det nog ett klokt val. Den ligger kvar i boxen, så tids nog ska jag titta på den...
Irene |
#17
|
|||
|
|||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Tänk vilken kraft och vilket mod Gardell har som kan förverkliga sina tankar och göra denna serie! En människa som i allra högsta grad levt mitt i allt ihop med både glädje och en oerhörd sorg när vänner runt omkring började dö. På något sätt känner jag att många människor till viss del får upprättelse genom serien och att det inte längre är en skam av vara homo. En del människor har ju fortfarande förutfattade meningar, men det är ju deras bekymmer...
|
#18
|
||||
|
||||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Se gärna den här dokumentären också. Jag såg den igår (det gick bra, men den var också jobbig) och den är mycket bra, och stämmer väl med vad som hände.
|
#19
|
|||
|
|||
Sv: Torka aldrig tårar utan handskar
Citat:
|
|
|