#1
|
|||
|
|||
Verkligheten var en stenig väg mot drömmen
Efter att i två år bara gått och drömt om Rodopou-halvön, var det nu dags att se hur verkligheten såg ut. Den avgränsar horisonten i väster om man står i Chania och ser ut mot havet.
En morgon när det fortfarande var svalt i luften började att gå där asfalten slutar straxt norr om byn Rodopou. ”Grindvakten” , en stor schäfer, låg och sov, och hade en valp, som såg alldeles nyfödd ut, låg och gnydde platt på marken utanför hundkojan. Till en början såg det så sterilt ut som jag föreställt mig, men något det fanns gott om var bin, jag trodde först att jag skulle bli uppäten, men det gick bra. Det fanns stora blommande stånd ( bilden) av den ”falska Diktamus”, som inte alls påminner om Diktamus, snarare om bergsteet Malothira. Längre fram, och nedåt, dominerade Timjan. Till vänster (ovan) går pilgrimsfärden i Augusti till en liten kyrka nere vid vattnet på västra sidan av Rodopou-halvön. Till höger fortsätter färden mot ”Menies bay” den vackra badviken där det har legat forngrekiska tempel, och det sista ett romerskt ”Diktynna”. Här börjar det gå nedåt, och det har bildats några stackmoln över udden. Kvällen innan var Rodopou helt insvept i stackmoln. Rodopou var inte så sterilt som var sagt, och här fanns träd. Man brukar säga att Rodopou aldrig varit bebodd ”herdarnas land”, och rådet är att aldrig vandra här på sommaren, utan bara ta sig fram med motorcykel eller jeep. Nu började sten-eländet. Det är uppenbart att man nyligen schaktat en massa sten, för att ”förbättra” och bredda vägen, det var stora stenar, och nu bör man även avråda från att ta motorcykel eller moped. Här syns ända ut till udden ”Cape Spatha”. Äntligen skymtar ”Menies bay” på östra sidan . Ett ungt par kom med en liten låg personbil, och undrade hur det var med mig, vilket var vänligt, men jag sa att det inte är så långt kvar, och insisterade på att gå ända fram. Nere vid stranden finns ruiner med osäkert ursprung. I någon av ruinerna har en herde uppenbarligen byggt in sig. Uppgifterna går isär, men där det nuvarande lilla kapellet står, kunde jag se en krypta på insidan av en ruin, som ledde tankarna till ruiner av venetinska byggnader inne i Chania. Grottan till höger fick bli min ”boplats”, men det blev inte så ensamt som jag föreställt mig. Jag hade släpat med mig vatten och proviant för en övernattning, men efter två timmar hade jag återhämtat mig så mycket att jag beslöt mig för att vandra tillbaka. Går man upp på höjden vid sidan om får man den här utsikten. På höjden finns resterna av det romerska templet. Det syntes att det hade varit stora pelare. Och ”bad-hotell” - På eftermiddagen kom flera bilar till stranden. En låg personbil körde rakt ut mot stora stenar och fastande med en smäll.- En bil blev stående innan den sista branta och smala backen ner mot stranden. Föraren vägrade helt enkelt att fortsätta. Ett brittiskt par var förståndiga och hade hyrt en mini-jeep, och jag kunde inte säga emot när dom erbjöd mig skjuts hela vägen tillbaka. Det blev en trevlig pratstund. Bilen fick krypa i lägsta hastighet i nästan en mil . Jag blev avsläppt i byn Rodopou, vid torget. Det fridfulla torget omges av fyra kafenion . Här fanns tillfälle för eftertanke efter dagens utflykt. Nu hade jag i alla fall fått se hur verkligheten såg ut, men det hade varit spännande med en övernattning, dock kändes det lite för oroligt därute , jag hade förväntat mig större avskildhet. Därför dröjde det inte länge förrän jag gav mig iväg till Lissos på den rakt motsatta sidan av Kreta, dit bilarna inte kunde ta sig ända fram. Och det kommer i nästa reportage. Vid sidan av grusvägen till Menies bay ligger Ag Georgious och där finns rester av det gamla klostret som inte övergavs förrän på slutet av 1600-talet. Det skulle jag vilja återkomma till den dag. Och försöka se mer av den ursprungliga romerska stenlagda vägen. Omkring byn Rodopou hittade man en gång en milstolpe från den romerska tiden, som nu står uppställd vid torget inne i Rodopou. På den anges avståndet till Diktynna-templet till lite mer än 16 km, men det var ju för drygt 2000 år sedan, och nu är vägen längre. Den tog drygt 4 timmar för mig att gå. |
#2
|
|||
|
|||
Sv: Verkligheten var en stenig väg mot drömmen
Underbart!!
|
#3
|
|||
|
|||
Sv: Verkligheten var en stenig väg mot drömmen
Du milde, Stefan!
Härligt att få vara åskådare. Tack. Paul |
#4
|
|||
|
|||
Sv: Verkligheten var en stenig väg mot drömmen
Härliga bilder!
De och din berättelse fick mig att längta ännu ännu mer tillbaks till Grekland. |
#5
|
||||
|
||||
Re: Verkligheten var en stenig väg mot drömmen
Härligt!
// KR |
#6
|
||||
|
||||
Sv: Verkligheten var en stenig väg mot drömmen
* En stenig väg mot drömmen,vandringar på Kreta *
En perfekt titel på vad som skulle kunna vara en fotovandringsbok om Kreta, fundera gärna på det. Du har texterna,du har fotona och det viktigaste,du har nyfikenheten och modet.. |
#7
|
|||
|
|||
Sv: Verkligheten var en stenig väg mot drömmen
Ok, idag lägger jag iaf till snutten till Lissos , så får jag fundera sedan.
|
|
|