Våra greklärare

[Ylva A]

På vår Ikaria-resa 1991 (se under ”Betydelsen av ett gemensamt språk”) fattades beslutet att vi skulle börja läsa grekiska. Det var klokt. I början av 90-talet organiserade bildningsförbunden flera kurser i grekiska i Östersund. Vår första lärare hette Sabi, med grekisk/engelska föräldrar. Hon var sedan några år tillbaka svenska, gift med en man med svensk/grekiska föräldrar. Att hon på så kort tid 1-2 år lärt sig svenska, tydde på stor språkbegåvning. Efter två lugna och roliga terminer med 12 st. 2-timmarslektioner, var vi bara 4 elever kvar och TBV ville inte fortsätta betala Sabi. Vi 4 beslöt då, att själva betala henne och hålla till i våra hem. Sabi var duktig med de enkla kapitlen i läroboken ”Ioannidis Nygrekiska 1” och läste även in dem på band, så vi kunde höra det korrekta uttalet.

När Sabi flyttade, hade vi en manlig lärare. Han hade kastats ut från Grekland av juntaregimen och hamnat i Jämtlands utkant. Det svenska språket hade han inte lärt sig, vilket medförde att grekiskan blev omöjlig för oss. Jag spånar: Vi var en vanlig gruppering med 2 par, 2 ungdomar med grekiska fäder, 1 ung kvinna med grekisk pojkvän och 2 medelålders kvinnor som ville överraska sina grekiska s.k. pojkvänner, när de återkom till Grekland. Vi stod ut en termin!

Följande läsår hade vi bytt till Medborgarskolan och mött Georgos från Chania. En fantastiskt duktig språkförklarare. Han var bättre utbildare än någon språklärare, som jag haft i realskola och gymnasium i engelska, tyska och franska. Han var även duktig på det svenska språket. Eftersom vi elever blev en homogen grupp kunde han successivt öka svårighetsgraden och ge oss fria hemuppgifter i stället för att hela tiden använda läroboken. Som 19-åring hade han lämnat Kreta för en flicka i Norrland. Språk och ekonomistudier följde plus familj med barn.

Under varje lektion pratade vi om livet på Kreta. Georgos hade endast 5 semesterveckor per år där, men längtade dit varje dag. Han vågade inte lyssna på grekisk musik. Hans hemlängtan skulle bli för svår. Han provocerade oss ofta, för att få igång diskussioner. Han tyckte t.ex. att de svenska männen klemade bort sina kvinnor. Uppdelningen av arbetsuppgifter, som på Kreta, fungerade mycket bättre. Ni vet ju vad det innebär, eller hur? Jag i min tur brukade retas med honom efter våra resor till Jul, då vi varit med och både plockat och lagt in oliver. Han själv hade, trots att han äger många olivträd, aldrig varit med om skördandet.

Vi fick träna på att skriva brev, berätta roliga historier och hålla korta föredrag på grekiska för varandra. Men när han ville, att vi skulle läsa utdrag från Iliaden och Odysséen, sa Ylva och jag ifrån. Det finns bättre och viktigare ord att lära sig än svärd, spjut och sköld. Vi fick som vi ville!

Under semesterveckorna på Kreta blev grannfrun Lina från Aten en outtröttlig lärare. Hon kunde tyvärr inte engelska, utan dottern Kristina fick hjälpa till. De har flyttat nu. Det har varit tydligt att kvinnorna här i byn, Pelagia, Nifiko och Maria, har varit mycket bättre på att förklara, än deras män Pelagia, Manolis och Jannis och de har inte gett sig förrän de förstått.

Språklektionerna i Östersund under dryga 10 års tid var ibland jobbiga men oftast både trevliga och roliga. De har varit oumbärliga för oss för att kunna skriva, läsa och naturligtvis att prata och förstå enklare grekiska. Eftersom grekiskan är svår för en novis, krävs det duktiga lärare, som kan förklara språkets uppbyggnad. Därefter behövs flera år innan man vågar ta steget att tilltala andra människor och att kunna drömma och tänka på grekiska.

Tyvärr verkar det vara slut på intresset för grekstudier i Östersund. Vi har inte sett några annonser för kurser på länge. Tack Sabi och Geogios för er hjälp!
/ Jannis

[Monica C]

Monica