Ett möte på färjan Nissos Kalymnos

En bild berättar. Avsnitt 1.

Jag och Camilla hade varit några dagar på Patmos, och var på väg till Lipsi med den lilla bilfärjan Nissos Kalymnos. Vi satt utomhus ganska långt akterut. Det gungade lite grann, men inte så att det kändes obehagligt. Resan över till Lipsi skulle bara ta 45 minuter så det var nästan ingen idé att ta fram några böcker, vi satt mest och tittade på havet, och gungade meditativt med i vågornas saktmodiga rörelser.

En bit framför oss satt ett par och höll om varandra, och gjorde precis som vi: "tittade på havet, och gungade meditativt med i vågornas saktmodiga rörelser." De satt helt stilla och såg ut att var fastspikade på de obekväma bänkarna. Jag tyckte att det var en fin bild, som utstrålade glädje och lycka, så jag tog några bilder på paret.

En av bilderna jag tog på färjan mellan Patmos och Lipsi.

Efter en liten stund blev jag nyfiken på det stillsamma paret framför oss, och undrade vad de satt och tänkte på. Enda sättet att få veta det var att fråga dem. Men jag ville inte bara gå fram och fråga, det skulle vara lite väl framfusigt, tänkte jag, och ändrade mig i samma sekund, och gick fram och sa: Hello, what a lovely day.

De sken upp med varsitt stort leende, och höll med mig. För att ha något att säga, med i alla fall lite substans, sa jag att jag hade tagit några fina bilder på dem, och frågade om jag fick använda dem på min hemsida om Grekland. Självklart svarade de unisont, och bad att få se bilderna, och tyckte också att de var fina.

Paret hette Michael och Ann och kom från Manchester i England, och var på väg till Leros. Det visade sig att vi hyste samma kärlek för Grekland och vi hade mycket att prata om. Det kändes som att vi hade känt varandra hela livet. Konstigt, men ibland kan det kännas så. Tyvärr var båtresan alltför kort, för jag skulle gärna ha pratat många timmar med dem. Vi sa adjö när båten kom till Lipsi. Tyvärr glömde vi att ta varandras e-postadresser. Något jag ångrade länge.

Tio år senare sitter jag och äter frukost på Miké Hotel i Egiali på Amorgos. Jag njuter länge av den goda frukostbuffén. Som var en av de bästa frukostbufféerna jag har sett i Grekland. Mycket var dessutom hemgjort, som marmelad, juice och honung. Äggen var inte hemgjorda, men de var från Amorgos.

Då kommer det fram ett par som frågar om jag var den där killen som åker runt till en massa öar, och som har en hemsida om Grekland. Visst är det så sa jag, och kom med ens ihåg dem. Det var Michael och Ann som jag hade träffat på båten mellan Patmos och Lipsi. Gissa om jag blev paff, och glad! Vi fortsatte direkt att prata där vi slutade tio år tidigare. På kvällen gick vi ut och åt middag tillsammans, och vi pratade, pratade och vi pratade. Så himla trevligt! Det blev en sen kväll kan jag lova. Kändes väldigt sorgligt att ta farväl igen, vi sa att nu får det inte ta tio år innan vi ses igen. Denna gång bytte vi e-postadresser.

Michael och Ann i Egiali på Amorgos.

Jag vaknade av väckarklockan alldeles för tidigt morgonen efter. Blue Star Ferries skulle gå 07.00 och jag hade inte packat, och inte betalt för rummet. Det blev som sagt sent igår kväll. När jag betalt den mycket sympatiska pensionatägaren Theodoros för rummet tog jag min packning och började gå mot piren där jag såg att färjan var på väg att lägga till.

Michael och Ann överraskade mig rejält på morgonen.

Då hör jag några bakom mig som harklar lite försynt. Jag vänder mig om, och där står Michael och Ann. Gissa om jag blev paff, och glad, igen! Jag frågade vart de skulle, och fick till svar: vi ska åka till Donoussa med färjan som kommer där. Och gissa vad? Jo, du gissade rätt, jag skulle också åka till Donoussa!

Äntligen fick vi åka färja tillsammans igen. När vi kommit en bit ut på havet satte de sig i samma pose som de hade haft på bilfärjan Nissos Kalymnos tio år tidigare. De satt än en gång och tittade på havet, och gungade meditativt med i vågornas saktmodiga rörelser. Självklart passade jag på att ta några bilder. Denna gång behövde jag inte fråga om jag fick använda bilderna.

Tio år hade gått, men posen var densamma.

Vi bodde på olika ställen på Donoussa. (Jag bodde på Prassinos Studios.) De tillbringade dagen på stranden och jag var ute och åkte buss och vandrade. Kvällen tillbringade vi tillsammans på en taverna, där fortsatte vårt babblande som om ingenting hade hänt. Det blev ännu en sen kväll.

Vi hade en mycket trevlig kväll på Donoussa.

Jag vaknade av väckarklockan alldeles för tidigt morgonen efter. Express Skopelitis skulle gå 08.00 till Koufonissi, och jag hade inte packat, och inte betalt för rummet. Det blev som sagt sent igår kväll. När jag betalt den mycket sympatiska pensionatägaren Evdokia för rummet tog jag min packning och började gå mot piren där jag såg att Skopan var på väg att lägga till. Jag vände mig om flera gånger, men denna gång var det tyvärr ingen som överraskade mig.

Fler avsnitt från serien En bild berättar »