Voidokilia beach på sydvästra Peloponnesos

En grekisk bild berättar. Avsnitt 5.

Den här historien utspelar sig när jag besökte Peloponnesos första gången. Jag flög till Kalamata och hade bokat rum i tre olika byar: Pylos, Koroni och Kardamili. Eftersom det var länge sedan jag upptäckte något nytt i Grekland kände jag mig lyckligt förväntansfull och väldigt nyfiken.

Resan började i byn Pylos där jag bokat rum på Hotel Anezina. När jag kom dit med taxi från flygplatsen i Kalamata kom ägarinnan Anezina och mötte mig och välkomnade mig till sitt hotell. Ett hotell, som skulle det visa sig, vara det bästa jag någonsin bott på i Grekland.

Efter att jag fått se mitt rum och lämnat av min packning, bjöd Anezina mig på en timmes undervisning om Pylos och närområdet. Över en kopp kaffe berättade hon om sydvästra Peloponnesos, och visade bilder från en tjock bok. Trots att jag var duktigt påläst var det mycket jag inte kände till.

Anezina berättar hur jag ska ta mig till Hidden (Glossa) beach och Voidokilia beach.

Jag var mest nyfiken på stranden Voidokilia som jag hade hört så mycket om, och som jag hade sett massor med bilder på. Kunde den stranden vara så fantastiskt som ryktet sa? Staffan Stolpe kallar Voidokilia för "strändernas strand" i sin eminenta bok Morea, och eftersom jag litar på Staffan Stolpe så borde ryktet stämma med verkligheten. Men lite skeptiskt var jag nog.

Nästa dag hyrde jag en fyrhjuling och gav mig iväg norrut mot Voidokilia. Jag besökte även stränderna Gialova beach, Golden beach, Glossa beach samt stränderna kring Petrochori och Romanos. Fina stränder överallt. Men Voidokilia slog alla andra stränder med råge. Vilken fantastisk strand!

Underbara Voidokilia beach. Paleokastro ligger under den röda pilen.

För att kunna se stranden ovanifrån måste man använda en drönare, eller vandra upp till Paleokastro från andra sidan. Och eftersom jag inte ägde någon drönare var jag tvungen att vandra dit, men inte just denna dag. Ni som har läst Odyssén av Homeros kanske minns Nestors cave som ligger uppe på klippan.

Lugna vågor på väg in mot Voidokilia beach.

Min hjärna ville så himla gärna se stranden ovanifrån, men det ville inte mitt högra ben och inte heller min högra höft. Jag hade haft ordentligt ont under en tid, och misstänkte att det skulle vara omöjligt för mig att vandra upp till Paleokastro. Men det är inte alltid min hjärna lyssnar på min kropp, och detta var ett sådant tillfälle. Så jag bestämde mig för att göra ett försök att gå upp till Paleokastro nästa morgon. Förlåt ben, förlåt höft, men är jag nu så nära mitt mål får ni faktiskt tåla lite, sa min hjärna, och jag kunde bara hålla med.

Innan jag körde hem till Pylos stannade jag till vid Glossa beach.

Glossa beach kallar allmänt för Hidden beach eftersom den är så hemlig.

Voidokilia beach sett från stigen till Glossa beach.

Morgonen därpå började jag färden till mina drömmars strand. Häng med!

Efter frukost körde jag mot Gialova lagoon där vandringen till Paleokastro börjar. Jag stannade många gånger för att njuta av det vackra landskapet och den mytomspunna bukten Navarino. Jag stannade även till vid Golden beach och tog några bilder i det vackra morgonljuset, innan jag fortsatte mot målet.

Den galet vackra Navarinobukten.

Vink vink Paleokastro och Voidokilia, vi ses snart.

När jag kom fram till Gialova lagoon studerade jag informationstavlan väldigt noga. Jag ville ju inte gå vilse med mitt bångstyriga ben och min värkande höft. Enligt informationstavlan såg det ut att vara en tämligen enkel vandring, i alla fall om man hade friska ben.

Informationstavla över Gialova lagoon.

Jag parkerade fyrhjulingen och började gå längs den mycket vackra stranden Divari beach.

När jag och mannen ni vagt ser på bilden ovan möttes frågade jag honom efter stigen upp till Paleokastro. Han förklarade hur jag skulle gå, men avrådde mig från att fortsätta för Paleokastro var stängt på grund av rasrisk. Gissa om jag blev ledsen. Mitt högra ben och min högra höft log i mjugg, något min hjärna inte gillade, inte alls faktiskt, och beordrade ben och höfter att fortsätta gå. Och det gjorde vi allesammans.

När jag gått en liten bit såg jag denna skylt, men jag gick ändå vidare.

Jag fortsatte uppåt, trots värmen, benet och höften. Paleokastro ligger under pilen.

Nu är det inte långt kvar till Paleokastro och utsikten jag längtat efter.