Slaget vid Navarino på Peloponnesos

När man står nere vid bukten i Pylos i dag är det svårt att föreställa sig att dessa stilla vatten en gång var platsen för ett av Europas mest avgörande sjöslag. Den 20 oktober 1827 förändrades här både Greklands framtid och hela maktbalansen i östra Medelhavet. Pylos var på den tiden en liten by intill den stora fästningen Niokastro. Pylos av idag började byggas så sent som 1828, alltså året efter Slaget vid Navarino.

De allierades flotta vid ön Sfaktiria och den osmanska flottan inne i Navarino bay.

Navarino bay var då – och är fortfarande – en av de bästa naturhamnarna i Grekland. Bukten ligger väl skyddad av den stora ön Sfaktiria (Sphacteria) och den lilla ön Fanari (Tsichli-Baba). En ännu mindre ö – Chelonaki – hade också betydelse under slaget vid Navarino. (Se bilder på öarna nedan.) På den illustrerade bilden ovan (som jag har fotograferat i Pylos) ser du från vänster till höger: 1 Niokastro och Pylos, 2 Fanari island, 3 Sfaktiria island, 4 Chelonaki island, 5 Paleokastro och 6 Voidokilia.

Fanari island och Sfaktiria island sett från fästningen Niokastro.

Läs om fästningen Niokastro här »

I början av 1800-talet var Grekland fortfarande en del av det osmanska riket. Men år 1821 bröt det grekiska frihetskriget ut – en blodig och utdragen kamp som få i Europa trodde att grekerna kunde vinna. Kriget var brutalt. Byar brändes, civilbefolkningen massakrerades, och de grekiska rebellerna mötte en övermakt de knappast kunde stå emot. Trots detta fanns en stark sympati för grekerna ute i Europa. Filhellenism – kärleken till det antika Greklands arv – spreds bland intellektuella och poeter. Lord Byron reste själv till Grekland för att kämpa, och även om han dog i feber blev han en symbol för den europeiska solidariteten.

Fanari island där det finns flera minnesmonument från Slaget vid Navarino.

När de osmanska trupperna förstärktes med egyptiska styrkor under den skicklige men hänsynslöse Ibrahim Pascha såg det mörkt ut för grekerna. Ibrahim härjade på Peloponnesos, brände skördar och förslavade invånarna. Risken var överhängande att det unga upproret skulle krossas. Det var då de europeiska stormakterna – Storbritannien, Frankrike och Ryssland – började agera. Officiellt ville de medla fred, men i verkligheten fanns också egna intressen: Ryssland ville vinna inflytande i Medelhavet, Frankrike ville stoppa egyptisk expansion, och Storbritannien ville ha stabilitet för sin handel.

Den gigantiska bukten Navarino. Den pyttelilla ön Chelonaki ligger vid den röda pilen.

Den 20 oktober 1827 seglade en allierad flotta in i Navarino-bukten, där en enorm osmansk-egyptisk armada låg för ankar. De allierade flottorna, under ledning av den brittiske amiralen Sir Edward Codrington, var betydligt färre – knappt 30 fartyg mot cirka 80 ottomanska och egyptiska. Planen var inte att inleda strid. De allierade ville demonstrera styrka och pressa fram en vapenvila. Men när ett osmanskt fartyg öppnade eld, svarade de europeiska kanonerna – och snart var hela bukten ett inferno av rök, eld och brinnande skepp.

Striden var kort men fruktansvärd. De allierade flottorna var bättre tränade och hade överlägsna kanoner. På bara några timmar låg nästan hela den osmansk-egyptiska flottan i ruiner. Ett av de mest avgörande sjöslagen i 1800-talets Europa var avgjort. Efter slaget låg de brända vraken kvar i bukten länge, och under flera år kunde man fortfarande se rester av de sänkta skeppen. Men byn Pylos och fästningen Niokastro klarade sig utan större skador.

Solen går ner bakom Sfaktiria island. Småbåtshamnen i Pylos i förgrunden.

Slaget vid Navarino blev en vändpunkt. För första gången stod det klart att Grekland faktiskt kunde bli fritt. Utan en flotta kunde osmanerna inte längre försörja sina trupper i Peloponnesos. Stödet från stormakterna stärktes, och några år senare, 1830, erkändes Grekland som en självständig stat.

Minnesmonumentet över Slaget vid Navarino på Three Admirals Square i Pylos.

Slaget vid Navarino är kanske ett av de sista stora sjöslagen där kanonernas rök avgjorde ett folks framtid. Utan den dagen i oktober 1827 hade Grekland kanske aldrig blivit det land vi känner i dag. När man sitter i skuggan av de stora platanträden på torget i Pylos i dag och blickar ut över bukten är det nästan ofattbart att havet en gång fylldes av blod och brinnande vrak. Om du vill känna historiens vingslag kan du följa med på en båttur till öarna i Navarino-bukten. Läs mer om det på sidan om Pylos.

LÄS MER OM PELOPONNESOS