En märklig dag i Spetses stad

En grekisk bild berättar. Avsnitt 69.

När man kommer till en ny ö är det inte utan att det pirrar lite i magen. Hur är ön? Kommer vi tycka om ön? Stämmer det vi läst om ön i verkligheten? Många frågor dyker upp. När vi kom till Spetses första gången upplevde vi många annorlunda, för att inte säga märkliga, saker som vi aldrig varit med om tidigare, i alla fall inte på en och samma dag.

I väntan på båten som skulle ta oss till Spetses.

Dagen började med en lång frukost på Hydra där vi hade haft fem underbara dagar. Efter frukost strosade vi sakta ner till hamnen och njöt av den tystnad som alltid råder på Hydra. Bilar finns som bekant inte på Hydra, inte mopeder heller för den delen. Några frågor dök upp när vi satt och väntade på båten som skulle ta oss till Spetses: Om man bor på Hydra, hur tar man körkort då? Hur många Hydrioter HAR körkort? Och varför ska man överhuvudtaget ha körkort om man bor på Hydra?

Vi åkte med en katamaran till Spetses. Det gungade en hel del, vinden hade dykt upp under natten. När vi kom ungefär halvvägs till Spetses gick en stor målarfärgsburk upp. Hur det gick till vet vi inte. Vit färg rann över golvet i båtens mitt, precis där man går ombord, och just där alla väskor står. Vi hade tur som lagt våra ryggsäckar på en hylla.

Hur tar man upp målarfärg som hamnat på golvet på en skumpande katamaran kanske ni undrar? Det undrade vi också tills en man med en dammsugare kom springande. Han dammsög upp färgen som det vore den naturligaste sak i världen. Därefter täcktes golvet med tidningspapper från en tidning som hette Pelagos. Tidningen satt i alla stolsryggar och innehöll reklam om Grekland.

På Spetses möttes vi av två saker som inte fanns på Hydra: motorljud och (1) rumsuthyrare. Spetses sägs vara en bilfri ö, men det är en sanning med modifikation. Privatbilar är förbjudna, medan bilar i nyttotrafik är tillåtna. I stället för bil har alla - och det verkar som att det gäller alla - moped eller motorcykel. Det knattrar rejält i gränderna. Båttaxi finns också, liksom ett stort antal hästdroskor.

I hamnen möttes vi av en (1) rumsuthyrare och många hästdroskor.

Den enda rumsuthyrare som fanns i hamnen ställde den klassiska frågan: Rooms? Searching for rooms? Vi svarade med ett glatt YES! Han såg perplex ut. Oklart varför. Tyst blev han i alla fall. Vi kände att vi var tvungna att ta initiativet och ställde den lika klassiska öluffarfrågan: Where is it and what is the price? Ingen av frågorna fick något svar. Han mumlade något. Vände sig till sin kompis, pratade på grekiska, mumlade igen och tittade ut över havet. Då gick vi vidare.

Vi gick mot stranden och stannade vid busshållplatsen där vi satte oss ner för att fundera. Vi visste inte riktigt var vi ville bo. Staden var mer utbredd än vad vi hade förväntat oss. Vi hann inte mer än sätta oss innan en liten haltande dam kom fram och frågade om vi letade efter rum. Visst sa vi, var ligger det? Damen pekade mot ett hus tvärs över gatan.

Utsikt från vårt balkonglösa rum.

Det såg helt okej ut så jag följde med henne och tittade på de två rum som var lediga. De var lite väl små, ganska dyra och saknade både balkong och utsikt, men de var välmöblerade och fräscha. Jag gick tillbaka till Camilla och rapporterade. Vi velade. Vi visste sedan tidigare att boende är dyrt på Spetses och att tillgången på rum är begränsad, men ändå. Till sist sa vi ja, vi orkade helt enkelt inte leta rum eftersom det var första besöket på Spetses.

Så här blev vår första dag i Spetses stad

När vi installerat oss i rummet gick vi med nyfikna steg en runda i Spetses stad. Det första som hände var att jag fick ett kletigt tuggummi under ena sandalen. Det tog en evinnerlig tid att få bort det.

Det första som hände var att jag fick ett kletigt tuggummi under ena sandalen.

Vi hade ju redan märkt att Spetses inte var en ö fri från motorfordon, till skillnad mot Hydra där alla transporter sker med åsna eller träkärror. (Det finns två sopbilar på Hydra, som krockade med varandra en gång!). Trots att trafiken i Spetses stad var tämligen sparsam om man jämför med till exempel Naxos stad så blev vi ändå förvånade över hur mycket trafik det var.

Kö till bensinstationen i bilfria Spetses stad.

Gränderna i Spetses stad är trånga, men det hindrar inte lastbilarna.

I stället för bil har alla - och det verkar som att det gäller alla - moped eller motorcykel.

När det var dags för lunch satte vi oss på en av tavernorna i hamnen. Vi valde en taverna där det hängde åttaarmade bläckfiskar. Vi såg det som ett tecken på att det var en genuin och bra taverna. Vi beställde vår lunch och såg fram emot en första måltid på Spetses.

När all mat och dryck ställts fram på vårt bord dök Charles Bronson upp på en moped och parkerade bredvid vårt bord. Han satt på moppen och rökte och babblade i telefon hela lunchen. Men varför flyttade ni inte till ett annat bord, kanske ni tänker? Det tänkte vi också, men trodde att det skulle bli ett kort samtal, så vi lät bli. Maten var dock god och vi såg Charles Bronson som ett underhållande inslag efter en stund.

Charles Bronson underhöll oss under lunchen.

Och vi såg en skylt utanför en affär som vi undrade varför den satt där.

När vi kom hem till rummet igen och skulle duscha bort resdammet såg vi till vår förvåning att det fanns ett duschdraperi, och det händer banne mig inte så ofta. Så himla bra, tyckte vi, för då blir det inte blött i själva toalettrummet. Om det inte vore för den där lilla detaljen med att avrinningshålet inte låg i duschen, den fanns under handfatet i toalettrummet. Hur löser man sådant i Grekland? Jo, man gör ett hål där vattnet från duschen rinner ut i toalettrummet. Fiffigt inte sant.

Det fanns duschdraperi men inget avrinningshål i duschen.

Efteråt tog vi varsin drink på den utsiktslösa pergolan utanför vårt balkonglösa rum innan vi tog sats för att möta kvällslivet i Spetses stad. Det var extremt mycket folk ute. Nästan som en lördagseftermiddag på Drottninggatan i Stockholm. Sista båten anlände från Pireus vid tiotiden, en katamaran fylld av nya besökare. Hur många får här plats undrade vi? Och var ska alla bo? Vi skänkte en tacksam tanke till rumsguden att just vi hade rum.

Det var extremt mycket folk ute denna kväll.

Vi åt en mycket god middag på Restaurant Bouboulina.

Innan vi gick hem skulle vi ta några bilder som skulle symbolisera nattlivet på Spetses. När jag skulle ta en bild över den lilla hamnen nedan kände jag att något kröp på ena benet. Först trodde jag att det var en katt som strök förbi, men det kändes som något annat.

När jag tog den här bilden kände jag något som kröp på ena benet.

Jag fortsatte att fotografera, precis som krypandet gjorde. Camilla frågade om det var något som störde mig. Jag svarade ja, och gjorde en åsnekick med högerbenet. Kanske var det den där, sa Camilla, med lite skratt i rösten, och pekade på en monstruös kackerlacka. Den var det!

Det var den här stora kackerlackan som kröp runt på mig.

När vi kom hem efter denna minst sagt innehållsrika dag var vi trötta. Ändå ville vi läsa bok innan vi somnade. Camilla hade problem med sin läslampa som blinkade. Hon vickade lite på den, då small det till ordentligt och rummet blev kolsvart. Jag skrek: hur gick det! Det gick bra, sa hon, jag blev bara lite rädd. Ingen ström. Ingen AC. Jag tände en ficklampa. Sladden till lampan var helt av. Vad göra?

Jag väckte vårt värdpar och berättade att det skett en boom-boom i vårt rum. Mannen i huset kom sömndrucken in med en skruvmejsel och en rulle tejp. Han började tejpa ledningarna så att vi inte skulle drabbas av Don King-frisyrer under natten.

En nanosekund senare såg han inte lika koncentrerad ut.

Jag tyckte att han såg rolig ut där han satt och tejpade, så jag tog en bild. Det skulle jag inte ha gjort. Han trodde att kamerablixten var en ny boom-boom och skrek till! När jag bett om ursäkt, och han hade tejpat klart, tog vi det säkra före det osäkra och släckte lampan, och sa godnatt.

Läs om Spetses på Kalimera »

Fler avsnitt från serien "En grekisk bild" berättar »