Vårt galna underbara grekiska bröllop. Del 3.

Vi friade till varandra på Sifnos i september år 2000. Från frieri till bröllop skulle det ta tre år. Så lång tid ska det inte ta att berätta den här historien.

Del två av "Vårt galna underbara grekiska bröllop" avslutades med: Klostret - som heter Chrisopigi - skymtas till höger på bilden. I klostret gifter sig ett tjugotal par varje år.

Hur många som gifte sig år 2000 känner jag inte till. Vi såg bara ett bröllop. Det räckte för att trigga oss.

Vi befann oss alltså på Sifnos där vi trivdes alldeles förträffligt. Utan att gå till överdrift kan jag säga att vi aldrig tidigare trivts så bra i Grekland. Vi vandrade, moppade, badade, solade, långlunchade, keramikhandlade och slöade.

Kvällarna tillbringade vi i vårt älskade Faros. Tid och rum upphörde att existera. Trivselsatt på vår veranda, pratade med grannarna, kliade huskatten Tiger på magen, läste böcker, smuttade på isande kallt vitt vin, gottade oss åt ljumma kvällar och vilsamt hav. Det var vindstilla i tio dygn. Havet låg stilla som tioprocentig yoghurt. Vi kände det som om vi var med i en saga utan slut. Klyschigt - javisst, men det bjuder jag på.

I slutet av resan befann vi oss i ett euforiskt lyckorus. Vi var lyckliga som hundar som varit ensamma hemma hela dagen och gladsvansviftade möter upp husse eller matte i hallen. Vi pratade ofta om hur bra vi hade det. Och hur vi gärna ville att andra skulle få ha det lika bra. Våra vänner. Våra familjer. Vi ville visa dem hur fantastiskt underbart det kan vara i Grekland. Vi ville få andra att förstå varför vi återvänder år efter år. Få tyst på alla som tjatar om varför vi alltid åker till samma land. Kom hit får ni se!

Näst sista dagen satt vi som vanligt på verandan och filosofidiskuterade - jag, Camilla och havet. Hur ska vi göra för att locka våra vänner och familjer till Grekland? Vi måste visa dem vårt paradis. Ska vi tvinga hit dem? Är det enda lösningen? Men hur?

Just denna afton var det liv och rörelse utanför klostret Chrisopigi mittemot Aperanto där vi bodde. Vi följde utvecklingen med spänning. Efter en stund puttrade en blomutsmyckad fiskebåt in mot den lilla hamnen i Faros. När den kom närmare såg vi ett brudpar i båten. De hade precis gift sig och nu väntade mat, musik, dans och fest. Vi tittade på varandra och utbrast unisont:

- Vi gifter oss! I Grekland!

Och därmed var oliven i rullning...

 « Föregående kapitel | Startsidan | Nästa kapitel »