Vårt galna underbara grekiska bröllop. Del 2.

Vi befann oss alltså på Sifnos, närmare bestämt i den lilla fiskebyn Faros på sydöstra delen av ön. Detta var första gången vi var på Sifnos. Att vi hamnade just i Faros var en slump, det var inte alls planerat. Tvärtom. Kanhända var det ödet. Ingen vet om vi varit gifta idag om vi bott i en annan by.

Resan började på Santorini där vi sov en natt för att invänta morgonfärjan till Sifnos. Två veckor hade vi framför oss. Sifnos och Milos hade vi tänkt hinna med under dessa veckor. Men som så ofta förr blev det inte som vi hade planerat. Vi kom aldrig till Milos, vi fastnade på Sifnos där vi stannade i tio dagar. Tack vare - inte på grund av - att det var båtstrejk.

Redan när vi anlände till hamnen i Kamares kände vi att Sifnos var en ö vi skulle tycka om. Ibland är det så där, man liksom vet att man har hamnat rätt. Vi hade bestämt att vi skulle bo i huvudorten Apollonia, som ligger mitt på ön. Bussen hade gått så vi tog en taxi. Taxichauffören välkomnade oss till Sifnos och hoppades att vi skulle trivas.

Han var stolt över sin ö. Vi fick veta mycket om ön under den korta resan upp till Apollonia. Något som slog oss när vi satt i taxin var att taxichauffören var så lugn, och att han körde så sakta. Det var vi inte vana vid. När vi kom till Apollonia steg vi ur taxin och började lasta av bagaget. Jag kände att något var fel. Som en pointer på tre ben och svansen i vädret ställde jag mig (på ett ben) och nosade in atmosfären. Något var fel. Jag kan inte säga vad, det var bara en känsla jag fick.

Så jag föreslog för Camilla att vi skulle åka någon annanstans. Till Faros. Hon frågade mig om jag visste något om Faros. Det gjorde jag inte, inte mer än att det var en liten by vid havet. Ok, sa hon, vi åker dit. Du brukar ha rätt. Taxichauffören såg lite frågande ut men körde oss glatt ner mot Faros. När vi såg den lilla byn från håll kändes det rätt med en gång. Det kändes som hemma.

När vi betalt taxin och tackat för guidningen gick vi över till andra sidan av byn. Där såg det mysigt ut att bo. Vi gick runt och letade rum en liten stund tag, men utan resultat. Det var siesta och de flesta låg och sov. Efter ett tag ser vi en äldre herre komma ut från ett hus. Vi rusar efter och frågar om han möjligen hade rum att hyra ut. Och visst hade han det.

Än idag tackar vi Zeus för att det var just här vi hamnade. Aperanto visade sig vara ett av de bästa boenden vi någonsin haft i Grekland. Och är så fortfarande, efter flera besök. När vi fått vårt rum satte vi oss på altanen och tittade ut mot ett spegelblankt hav. Vi behövde inte säga något, vi visste båda vad den andre tänkte: här stannar vi hela semestern. En semester som senare skulle resultera i ett gemensamt frieri. Som i sin tur ledde till "Vårt lilla galna underbara grekiska bröllop".

Förra inlägget i serien "Vårt galna underbara grekiska bröllop" avslutades med en bild på ett kloster och texten: "Det här lilla klostret har stor del i att vi överhuvudtaget kom på tanken att fria till varandra". Klostret - som heter Chrisopigi - ligger under den röda pilen på bilden ovan. I klostret gifter sig ett tjugotal par varje år.

 « Föregående kapitel | Startsidan | Nästa kapitel »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera