Lata dagar på Patmos och Samos. Del 2.

Torsdag morgon efter att ha kollat att Svenne sitter på sin plats och putsar fjäderdräkten, så beger vi oss till hamnen och båten till grannön Lipsi. En timmes sjötur med härlig sjögång på slutet. Lipsi är en trevlig liten ö som ännu inte är så nerlusad med turister. Frid råder.

Trots sin litenhet är antalet kyrkor imponerande. Vi försöker räkna dem vi kan se från hamnen men ger snart upp och övergår till att dricka Mythos istället. Ja, det fanns ingen Fix.

Den lilla huvudorten klättrade uppför sluttningen och vi gick upp till den vackra kyrkan med blå kupol som tronade högt upp. Utsikten var härlig över hamnen och det blev ett och annat foto taget. Vi gick vidare bland vindlande gränder och hittade ett litet torg med en taverna intill postkontoret. Det var lagom tid för lunch så vi slog oss ner.

Vi var de enda turisterna, det satt lite greker utspridda men detta hindrade inte dem från att ivrigt samtala över borden. Vid bordet till vänster om ingången till köket alldeles intill oss, satt en grek som vände sig mot bordet på andra sidan dörren i ett engagerat samtal med en annan grek. Vi fick vår öl och satt där och njöt av friden. Jag noterade förstrött att den ljusbruna byrackan som låg under bordet hos den förstnämnda greken plötsligt satte sig upp och började darra som ett asplöv. Därpå kantrar kräket och drösar ned på sidan med alla fyra benen spretandes i våldsam kramp. Käftarna öppnas och tänderna blottas i ett krampaktigt grin. En känsla av overklighet griper tag i mig eftersom inte ett ljud hörs från hunden och ingen mer än jag verkar se vad som händer. Inte ens mannen som sitter på stolen ovanför hunden reagerar utan han pladdrar glatt på.

Jag hojtar på servitören och säger att hunden är sjuk och att jag tror att den håller på att dö. Då blir det fart på gubbarna, mannen på stolen far upp och tar den nu till synes livlösa byrackan i nackskinnet och kutar iväg nerför den branta gatan med den.

En snabb insats med skurhink och svabb trollar snabbt bort spåren av den pizza som hunden lagt nära vårt bord. En av männen förklarar att hunden fått i sig gift.

Snart lägrar sig lugnet igen på tavernan och pastition vi beställt kommer in. Aptiten är väl inte på topp precis efter dramat och jag petar lite förstrött i min portion. Det är inte utan att vi funderade på att fråga om hunden möjligen ätit pastitio. Men då kan dom ju bli förnärmade så vi bestämde oss för att det nog var råttgift och åt upp maten som ju smakade som den skulle.

När vi nästan avslutat vår öl så ser Leffe bakom min rygg, att två män kommer med raska steg runt hörnet. Den ene bär på den ljusbruna hunden och den andra håller i en droppåse som är kopplad till jycken. Märkligt. Vi var övertygade att man bara gjort ett raskt slut på dess lidande.

En stund senare betalade vi och rundade hörnet där männen kommit från och vad hittar vi där? Jo, öns sjukstuga med sjuksköterskan i full färd med att klorinsvabba plattorna och trappan vid ingången. Bredvid stod de två männen och de samtalade ivrigt alla tre medan sköterskan svabbade energiskt. Var det verkligen så att dom tagit hand om hunden på sjukstugan? Vi får väl aldrig veta svaret på den gåtan. Mysteriet med den Lipsianska hyndan! Juste boktitel eller hur?

Tydligen är vetrinärer en sällsynthet här ute på öarna. Senare ser vi ett anslag på lokalbussen på Patmos som berättar att veterinären gästar ön följande lördag några få timmar mellan två färjor. Dock står det ett förbehåll: "Om Gud vill och vädret tillåter"!

I hamnen på Lipsi höll man på med att anlägga en ny pir för att kunna ta emot fler gästande båtar. Vi följde intresserat arbetet över en frappé. Visst är det härligt att se andra arbeta?

På väg tillbaka till Patmos var det betydligt grövre sjö och damen intill oss ägnade sig åt att offra åt Neptun. En man som trots kastvindarna la allför mycket krut på att videofilma fick se sin keps segla iväg på böljorna. Men under över alla under, plötsligt dyker en delfin upp i kölvattnet. Vilken lycka!

Lukas blå stolar där man ska serveras den godaste grillade maten hade vi läst om på Kalimera. Så vi testade en grillad kyckling denna kväll och den var mycket riktigt den bästa vi fått dittills i Grekland. Muren av uppvaktande katter i blandade kulörer var kompakt runt vårt bord. Otroligt vad många varianter på färger och teckningar det finns.

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera