Öluffa till Ios, Naxos och Paros

Flyget landade på Santorini klockan halv två lokal tid och det pirrade i magen sådär som det bara gör efter en inflygning över sommarblått Medelhav. Man ställer sig på plattan utanför flygplanet och tar ett djupt andetag och inbillar sig att man kan insupa alla löftesbjudande dofter, fast egentligen luktar det ju bara bensin. Varm bensin.

Efter en evighetslång väntan på våra ryggsäckar, en mindre lång väntan på en taxi och en nerfärd till hamnen som inte kunde vara nog länge köpte vi biljetter och bordade färjan med kosan styrd mot Naxos.

Med en pojkvän som var förstagångsbesökare i Grekland utvecklades jag redan första timmen till en levade guidebok. Jag förklarade allt som behövde och inte behövde förklaras men jag tror inte att han lyssnade så noga. Det gjorde ingenting - han såg sig omkring fascinerat och förtjust och det räckte bra.

Naxos

På Naxos stålsatte vi oss och gick emot horden av ivriga rumsuthyrare. Jag vill inte tro att jag styrdes åt ett särskilt håll, men plötsligt stod jag framför en man med en skylt och tittade i en pärm, och när jag såg hans smutsgula minibuss insåg jag att det var samme kille som jag bodde hos förra gången jag var på Naxos. Av alla de där skrikande människorna i hamnen hade jag hamnat hos honom, igen. Nikos gav oss ett rum på hans lilla hotell, Maroulis, med tv och luftkonditionering och två minuter till stranden, och han var precis lika trevlig som förra gången.

Sedan följde ett par dagar av rent paradisliv. Första dagen var vi på S:t George bara för att vi inte orkade bege oss någon annanstans, men det är inte en särskilt trevlig strand. Långgrundhet gör mig tokig och vattnet är liksom grått där, inte blågrönt. Vi åt middag hos Popi på hamnpromenaden och hon bjöd tandlöst leende på ouzo, precis som vanligt, medan hennes döttrar sprang fram och tillbaka och serverade grillat lamm.

Nästa dag åkte vi till Maragas, som är en underbar strand och vi åt gigantes och grekisk sallad på Paradiso. Fisktavernan i gränden bakom hamnpromenaden - den med borden i trappan - bjöd på hela resans mest prisvärda måltid, och kattungarna tumlade omkring runt bordsbenen. Sedan lyckades vi hyra moppe trots att körkortet låg kvar hemma och puttrade runt i alla byarna - fikade i Halki, shoppade i Filoti och åt lunch på tavernan i Moni, där man har utsikt över hela dalen. Nästa dag körde vi söderut längs östkusten och badade från klipporna i Mikri Vigla och somnade i eftermiddagssolen på Alyko.

Överallt rådde ett enormt lugn - jag har aldrig sett så få turister på Naxos. Det var glest på hamnpromenaden på kvällarna och den enda riktiga feststämning vi lyckades få till var utanför Beat Bar, sent på natten, tillsammans med ett berusat engelskt par i femtioårsåldern och mannens åldrige far. Klockan fyra, när stället stängde, gick de för att leta efter sin bil för att köra hem. Jag är glad att jag inte var på vägarna den natten.

Annars serverar East West fortfarande jättegod asiatisk mat och stället på hamnpromenaden - som ligger vid lilla torget och som jag aldrig minns vad det heter - tog 3.50 euro för alla sina cocktails, hela natten. Det ligger bredvid Girasole som jag dock vill varna för - pizzan var inte god och servicen urusel.

Ios

Efter fem dagar var vi klara med Naxos och åkte vidare till Ios. Efter en hel sommar spenderad där för några år sedan befarade jag återseendet en smula, men det visade sig bara vara trevligt. Vi flyttade in på Skala - ett av Ios trevligaste hotell.

Poolen med utsikt över stan och havet och halva ön gör sitt till, men också Kiriakos och hans fru som hjälper till med allt. De har en liten restaurang om man blir hungrig, de tvättar ens kläder man man blir smutsig och de ringer moppeuthyrningen och beställer en moppe om man vill ha en. Just moppen är en enorm tillgång om man ska bo på Skala - backen som leder upp dit är inte nådig.

Ios var också lugnt, och där blev det ännu mer påtagligt. En festarö utan folk som festar blir som en snickare utan spik, i alla fall innan man vant sig. Nu var inte vi där för att dansa på nattklubb hela natten, så i slutändan var jag bara tacksam över lugnet. Med moppen for vi till Agia Theodoti och badade och sedan vidare till Psathi, men när vi hade gjort det hade vi åkt på alla asfalterade vägar på ön och det fanns inte så mycket mer att göra.

En dag vågade vi oss ner till Valmas beach på moppen, och jag vet inte hur vi lyckades. På kartan klassas vägen som en åsnestig. Väl där var det värt det, dock - vi åt picknick i skuggan av den lilla tavernan och tittade på båtarna som åkte förbi. Valmas är ett paradis, men nästa gång tar jag gångstigen från hamnen.

Ett annat paradis är hängmattorna nedanför Harmony nere på Mylopotas beach. Min australiensiske vän Danny har rest över hela världen, men menar ändå att just de där hängmattorna ligger på hans topp-fem-lista över paradis på jorden. Man ligger där och tittar ut över havet och smuttar på en läsk och bara lever.

Paros

Men även Ios fick vi nog av, och åkte vidare till Paros. Återigen hamnade vi, av en slump, på det ställe i Parikia där jag bott förut, och återigen hyrde vi vår moppe. De följande tre dagarna åkte vi runt ön fyra varv eller så. Vi försökte bada på Kolimbitres med där var det knökfullt - det måste vara där alla turister är - och hamnade på Santa Maria istället. Där är hela stranden full av solstolar vilket är synd om man inte vill betala för en, men vi lyckades hitta vår egen lilla vik lite till vänster om själva stranden.

Vi åt lunch i Piso Livadi som är ett väldigt litet ställe och eftermiddagsbadade på Golden Beach. Det är en jättefin strand, men återigen är det långgrunt. I Lefkes hälsade vi på prästen och sedan satt vi utanför bageriet i Prodromos och åt ostpaj.

På kvällarna åt vi middag och tittade på fotboll och gick och la oss ganska tidigt. På Cactus som är engelskägt var vi när England spelade mot Portugal, och det var en föreställning för sig. Deras faijitas är goda, dessutom. Mittemellan stranden och hamnen hittade vi dock det ställe som tilltalade oss mest, fast jag minns såklart inte vad det hette. Det är en enklare restaurang där de annonserar pizza och pasta, men deras souvlakitallrik med tzatziki och friterad potatis för 4.80 euro var precis i vår smak. Servitören var enormt trevlig och envisades med att bjuda på åtminstone en öl innan vi gick hem. Är man hungrig på morgonen så serverar de ägg och bacon med rostat bröd och kaffe för 3.50 euro.

Sista dagen tog vid med moppen på bilfärjan från Pounda över till Antiparos där vi klättrade ner i djupet i den stora grottan och åt en jättegod lunch på tavernan Zomba nere vid S:t George beach. Där, nästan alldeles ensamma på hela stranden, badade vi för sista gången.

Man vill alltid stanna men ska man inte stanna för evigt är hemresedagen oundviklig. Den kom, eller i alla fall nästan - när vi lämnade Paros hade vi en natt i Aten kvar. Jag hade bokat biljetterna så, ifall Brian som den nybörjare han är blev uttråkad eller brände sig sönder och samman. I så fall hade Aten och lite kultur varit trevligt - nu kändes det mest plågsamt.

Bluestar Naxos tog oss dit och under glastaket på "espressodäck" blev det snart växthusvarmt och outhärdligt. Det satte tonen för vårt sista dygn - värme. Aten är alltid varmt och fattiga studenter som vi är hade vi bokat ett dubbelrum på hotell Fivos på Athinas. 40 euro för ett dubbelrum med eget badrum - men luftkonditioneringen var inte färdiginstallerad. När vi så försökte sova där, vår sista natt i Grekland, efter en lång promenad runt stan och middag i Plaka, så måste det har varit 30 grader varmt i rummet.

Varje rörelse framkallade ett svettanfall och utanför brummade trafiken på Athinas hela lördagsnatten. När en mygga började surra runt mitt huvud gav jag upp och gick ner för att köpa en dricka i maskinen. Där stod nattportieren och svabbade golvet, och när han såg min svettigt irriterade uppsyn försvann han, och dök sedan upp med en fläkt. "Jag behöver den inte", sa han. Jag är honom för evigt tacksam och vi fick faktiskt sova några timmar den där sista natten i Grekland.

Sedan åkte vi hem. Apollo hade ändrat flighten utan att meddela oss, vilket var enormt irriterande, och vi blev en timme försenade för att de hade lastat en väska för mycket på planet, men allt sådant är bagateller och inte det man minns efteråt. Man minns sanden mellan tårna och solen på saltblöt hud, och smaken av solvarma tomater och kall Alfa och vinden i ansiktet när man tuffar fram genom olivlundarna på moppen, och så ljudet av åsnans pingla i hagen utanför hotellrummet.

Hälsningar Ella

Ios på Kalimera » | Naxos på Kalimera » | Paros på Kalimera »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera