Första resan till Karpathos. Del 3.

För att se så mycket som möjligt så lindrigt som möjligt, följde vi med den av Apollo organiserade bussturen "Karpathos förr och nu". Att forslas runt i en luftkonditionerad buss mellan de intressanta byarna var ungefär vad vi kände att vi orkade med i strapatsväg. Den danske guiden Brian berättade om allt vi såg och allt han kände till om Grekland och grekisk mytologi och historia. Busschauffören, Nikos, var helt fantastisk, han visste precis var han hade alla hörn och hjul på sin buss! Det var inte många millimeter tillgodo på någon sida när han slingrade sig fram på de smala bygatorna! Aperi fick vi tyvärr bara se på avstånd, eftersom bussen var för stor för byn.

Aperi.

I Othos stannade vi dock, och tittade in på Mr Hapsis fantastiska lilla folkloremuseum, och fick avnjuta - nja - hans liraspelande. Gick runt i byn ett tag och tittade. Många vackra hus fanns det här, och en helt magnifik utsikt!

Mr Hapsis spelar lira i sitt museum.

Fortsatte över bergen till Pyles, där vi gick ut och promenerade genom byn. Jag beundrade den vackra kyrkan till den grad att jag inte såg ett stort hål i asfalten, utan klev rakt i, snubblade och dök ner i en hög med cementgrus! Fallet blev rätt mjukt, men jag lyckades skrapa upp hela vänstersidan på benet, armen och huvudet. Såg nog för hemsk ut, täckt av cementdamm och med blodet rinnande.

Någon tipsade om att det fanns en källa under kyrkan, så att jag kunde tvätta av mig det värsta. När jag stod där nere och tvättade mig, hörde jag guiden Brian berätta något om att om man använde det vattnet skulle man bli galen… "och det säger du NU!", ropade jag upp till honom. Nåja, galen tror jag inte att jag har blivit, men jag har kvar ärr både på armbågen och knät. Erika tycker att jag ska tatuera "Minne från Karpathos" runt dem. Sedan gick vi in i kyrkan också, och fick oss till livs en lång berättelse om korsriddarna. Det märktes att Brian hade läst "da Vincikoden", eftersom han nämnde flera teorier som har framförts i just den boken.

Vattenreservoar i Pyles.

Färden fortsatte till Lefkos där vi intog lunch på taverna Blue Sea, bara för att den låg närmast. Det skulle vi inte ha gjort. Det tog en evinnerlig tid att få in maten, andra gäster hann både komma och gå innan kocken äntligen började vispa ihop våra omeletter, så det blev inte tid till mycket mer än en kort promenad och en glass innan bussen avgick igen.

Ner längs kusten till Arkasa, där vi besåg den gamla slavmarknaden. Och hälsade på en flock får, medan resten av folket följde med Brian in i den minimala kyrkan för ännu en föreläsning. Vi hade fått vår dos av kultur, tyckte vi, det var trevligare ute i solen. Det sista stoppet blev vid monumentet utanför Menetes. Där blåste det! Det var knappt att man kunde stå upprätt! Men utsikten var helt underbar.

Det var en trevlig tur, med mängder av fantastiska vyer. Många av byarna gav mersmak, så nån gång ska vi ta oss tillbaka till dem.

Vårt hotell, Regina, var helt OK. Ingen lyx, men inte dåligt heller. Lite småskavanker kan man leva med. Fast duschdraperiupphängningen var mycket speciell. Ett slags solfjädersarrangemang med långa piggar, där draperiet satt fast längst ut. Och rätt som det var hoppade väggfästet ur, och draperiet rasade ned över en stackars duschande… första gången det hände ropade jag på hjälp, och fick till svar: "Lugn, jag måste bara ta ett kort först!"…det gäller tydligen att prioritera rätt!

Det förb-de duschdraperiet!

Vi hade en stor, härlig balkong med utsikt ned över staden och vattnet. Närmast oss hade vi en kyrka, men där var ingen som helst aktivitet under den period vi var där. På söndagarna hölls mässan i den stora kyrkan nere vid hamnen. Mycken tid tillbringades på den balkongen, där vi satt som på första parkett och såg allt som hände.

Hotellet ligger minst sagt centralt, på gott och ont. Nära till affärer och restauranger, och nära hem på kvällen. Men det ligger precis i korsningen av två huvudgator, så trafiken är påtaglig, inte minst på natten. Och eftersom vi hade ett av hotellets få rum utan luftkonditionering, var vi tvungna att sova med öppna balkongdörrar. Familjens herrar blev rätt störda av trafiken. Dottern sover i vilket oväsen som helst, och jag hade öronproppar.

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera